Bloggarkiv
Framme!
Nu är jag framme.
Framme på jobb, trots oväder och glömda nycklar. Välbehållen och bara lite frusen.
Men också framme i tiden. Kyrkoåret tar slut, och adventstiden börjar. Som flera andra undrar jag hur man kan leva i lilla fastan, fira advent, när julen glittrar runt en på alla håll? I år har jag skygglappar till hjälp. Långa dagar på nytt jobb med bara lite tid för andra vägar än den mellan hem och jobb. Och så ska jag försöka fokusera på väntan och förberedelse och förhålla mig något avmätt till all slags förtjusning som bubblar upp och lockar till snabba steg genom adventstiden. Försöka. I år igen. Vi går väl tillsammans?
Vi är också framme vid novemberbloggens slut. Det har varit roligt att dela några tankar och erfarenheter med er. Tack för mig!
Sköt er!
Den ena kvällstidningen berättade häromdagen om varför folk verkligen skiljer sig.
De hade fått svar av över tretusen personer, och resultatet visade bland annat att ungefär en tredjedel skiljer sig för att de inte skötte sin parrelation.
Jag kan tro att det är sant. Många som söker sig till kyrkans familjerådgivning kan bestyrka det här. Man lever intensivt och sköter barn, jobb och gemensamma projekt, till exempel husbyggen. Och plötsligt står man där, och märker att relationen är i kris. Det är så mänskligt! Och det är så tragiskt: när man gör sitt bästa för att allt ska löpa på många viktiga livsområden, märker man efteråt vad det har kostat på ännu ett viktigt livsområde, parrelationen. Också den behöver omsorg och vård.
Sköt alltså om er i era relationer. Ta tid för varandra, intressera er för varandra, vänd er till varandra i stort och smått. Sök hjälp tidigt om det blir svårt att hantera på tumanhand. Skjut inte upp sådana här saker tills ni har bättre tid. Den tiden kommer inte i tid.
Huvudet fullt med karlar
På veckoslutet hade vi en mansgrupp på retreat på Snoan. Tio karlar i olika ålder gick in i tystnaden tillsammans, delade bön, vägledningar och måltider.
Jag betraktade dem:
Han, den vithårige, som rak i ryggen gick ända fram till altaret med sina bönestenar i handen. Lämnade stenarna, böjde sitt huvud, stannade en stund, och gick.
Han med svarta glasögon, som, med sin vita käpp eller utan, sökte sig fram i sitt eget mörker. Som efteråt tilltalade oss med ett tack för att också vi som jobbade deltog i bönerna och delade måltiderna med dem. ”Det blev så fin stämning av det”.
De, som troget turvis ledde den blinde mannen över gården, uppför trappor och på promenader. De tog hand om honom, men också om varandra, med små, fina gester.
Han med fårat ansikte, som efteråt utantill läste upp första psalmens andra vers, den om ånger över stolta planer och egensinnighet, med en bön om förlåtelse och ledning. Som med tårar i glädjestrålande ögon berättade hur den hade gripit honom.
Han, den yngsta, som lite blygt smög in i kapellet och tog en bild av altaret. Den bilden ville han spara. För att senare kunna återvända? För att dela med dem där hemma?
Och jag tänkte: här finns så mycket mänsklighet. Så mycket styrka i gemenskapen, i omsorgen om varandra. Så mycket styrka i ödmjuka böner och bekännelser. Så raka ryggar och starka händer. Så mycket ur delad mänsklighet funnen glädje.
Det är nog sådana karlar som blir mina hjältar. För att de känner livets nyanser. För att de känner sin svaghet. För att de känner sin styrkas ursprung.
Fem före
Det att hjorten vid vägkanten bara står still och inte springer ut framför bilen i mörkret.
Det att hon kommer, gråter, berättar: nu orkar jag inte mer. Före väggen tornar upp sig och vägen tillbaka blir så lång. Eller inget mer är möjligt.
Alla dessa fem före-räddningar. Som vi blir föremål för. Som Någon ser till att sker.
Tacksam!
"Oblygt och utan stridslystnad"
Jag tycker om May Wikströms formulering av den attityd som vi behöver när vi talar om språkliga möjligheter, rättigheter och plikter: oblygt och utan stridslystnad.
En aspekt på mångspråkig vardag som också är viktig att fundera på, är frågan hur (och om) man kan känna gemenskap, sammanhållning, lust att samarbeta också över språkgränser. Måste det vara så att ett annat, större språk är ett hot? Är det nödvändigt att kunna uttrycka sig i det närmaste felfritt på ett annat språk? Måste man känna osäkerhet i flerspråkiga situationer? Kan man låta bli att välja språk i ett sammanhang, och låta alla tala sitt eget språk så långt det är möjligt? Hur mycket är det faktiskt det verbala språket som skiljer oss åt, och hur mycket är det kulturen som är inbäddad i språket, språket inbäddat i kulturen?
Jag minns en gudstjänst på en konferens i Norge, där vi uppmanades att be Vår Fader på eget språk. Kyrkan fylldes av ett lågmält mummel. Det var starkt. Vi bad tillsammans. Det var gemenskap, en mångspråkig gemenskap.
Jag tror att gemenskap över språkgränser i samhälle, kyrka och arbetsgemenskaper är möjlig. Nu i mitt nya jobb ska jag pröva möjligheten att leva i gemenskap, arbeta tillsammans för samma mål på två språk. Oblygt och utan stridslystnad.
Livets soppa
En smakupplevelse kan vara bra eller till och med perfekt, oberoende av hur många ingredienser maten är tillredd av.
I morgon är det dags att börja nya jobbet, ännu en ingrediens i min livsgryta. Jag väntar med spänning på vad det är för en gryta mitt liv till slut visar sig ha blivit, i tro att varje livserfarenhet har sin plats och mening i det hela.
Hur smakar den, sen när den är färdig?
Se träden. Och skogen!
Det finns många fenomen att fundera över. Idag funderar jag över arbetsro i klasserna, över enskilda människor i grupper.
Hur kommer det sig att summan av ett givet antal trevliga ungdomar kan bli lika med en stökig klass?
När är det dags att ge upp hoppet och konstatera att det faktiskt är en jobbig klass, som man inte kan göra något åt?
Att enbart se en klass som en ”jobbig klass” är lite som att inte se träden för skogens skull. Att se bara skog så långt ögat når, men inte ett enda träd.
Som tur finns det mycket erfarenhet och kunskap om hur ungdomar och klasser fungerar. Som tur finns det också lärare som ser mer än det jobbiga i klassen. Som tur finns det skolor som tar tag i saker i tid. Som tur finns det lärare som ser de enskilda ungdomarna i klassen med intresserade och generösa blickar. Som ser träden också, inte bara skogen.
Lycka till i dag, alla ni som lever och jobbar i våra klassrum!
Leenden i kassakön
Det blev en bra start på dagen i kassakön i morse.
- Kom du med cykel i dag?
- Tror du jag sku få låna din cykel?
- Aj, är den alldeles för liten?
- Tror du jag kan cykla då?
Av flickans förtjusta min att döma roades hon av tanken på den stora kassadamen och hennes lilla cykel. Glatt deltog flickan i samtalet, medan den lite trötta mamman packade varorna i kassen. Flickan blev sedd, hon blev bekräftad, hon blev tilltalad och hon blev hörd. Ett ömsesidigt glatt och högtklingande hej-då avslutade den härliga stunden.
Mera sådant tänkte jag, mera! Det här är ett exempel på vad det kan handla om när man talar om att det behövs en hel by till att fostra ettbarn. Sådana här exempel kan vi tänka på när vi frågar oss vad vi kan göra för barn som far illa i dag. Se dem, tala till dem, bekräfta dem. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det kan räcka att fråga ”kom du med cykel idag?”
Förändringar och förändringar
Nu kan jag säga ”nästa vecka” om mitt nya jobb. Jag har börjat förbereda mig konkret: cykeln har fått vinterringar för dagliga turer till järnvägsstationen.
Det är skönt med tydliga förändringar som man kan förhålla sig medvetet till, som man kan förbereda sig för och veta när de infaller.
Det är värre med smygande förändringar, särskilt sådana smygande förändringar som man borde förhålla sig medvetet till och reagera på. Men om man inte lägger märke till dem är de svåra att reagera på och hantera. Jag tror det är i sådana lägen vi behöver profeter. De som pekar på att vår kultur sakta håller på att acceptera att egenintresset får styra våra handlingar på bekostnad av det gemensamt goda. De som pekar på att det verkar vara ok att ekonomiska intressen kör över kvalitativa intressen i vården. De som pekar på att människovärdet i dag tycks vara kopplat till hur nyttig en människa är. De som pekar på att det håller på bli ok att förvänta sig bonus utöver lönen för att göra ett bra jobb. De som pekar på att det tycks vara ok att blunda för att andra människor jobbar under omänskliga förhållanden för att vi ska ha våra tekniska prylar uppdaterade till senaste modell. Osv.
Jag vill lyssna till de här profeterna. Jag vill själv ta ställning till smygande förändringar i vår tids värderingar. Om det bara vore så enkelt som att byta däck på en cykel!
Allhelgona med små och stora
I min församling firar vi en gudstjänst med små och stora i allhelgonatid. Vi samlas i St Olofs kapell, eller begravningskapellet. Där finns inga kyrkklockor, så vi sjöng en sång i stället. Som vanligt startade vi med en liten rundvandring på gravgården. Många hade lyktor och lampor med. Några tände ljus vid minnesstenen.
Sen gick vi in i kapellet där vi firade gudstjänst medbibelläsning, predikan, sång, bön och dans.
Camilla berättade om hur Gud väntar på oss och tar emot oss efter döden, precis som föräldrarna väntade och tog emot tvillingarna som i magen hade funderat på vad som egentligen händer efter födseln...
Vi fick tända ljus och be för dem som vi bär i våra hjärtan.
| Föregående | Nästa |
