Det är årets sista dag. Snart är inte bara år 2011 slut, utan också december månad. Vilket betyder att det är slut på mitt bloggande.

Det ska erkännas att det känns bra att det tar slut. Första halvan av månaden, då jag bodde i Stornoway, hade jag flyt på bloggandet. Jag kände stor inspiration. Det var en fröjd att dela med sig av vad jag hade upplevt och lärt mig i Yttre Hebriderna. När jag kom hem den 16:e blev det trögare. Ju mer tiden gick, dess svårare att finna inspiration.

Som helhet har det ändå varit roligt. Det har gett mig anledning att fundera över vad jag varit med om och att försöka förmedla något av det till er läsare. Jag har också fått flera uppmuntrande kommentarer, både på bloggen och privat. Och det är alltid trevligt.

Personligen går jag nu in i ett nytt skede i livet då jag i början av januari flyttar till Lund. Men det är en annan historia.

Nu nöjer jag mig med att tacka dem som läst mina skriverier och önska alla ett riktigt givande och innehållsrikt 2012. Eller som det heter på gaeliska: Bliadhna Mhath Ùr.

Trots att det kan verka som om så vore fallet så har jag inte fått betalt av Visit Scotland eller Western Isles Council för att skriva min blogg. Om någon läsare i alla fall blivit sugen på att besöka Yttre Hebriderna, så har jag ett tips.

En av Skottlands absolut trevligaste festivaler heter Hebridean Celtic Festival, eller bara HebCeltFest. Den hålls sedan drygt femton år tillbaka på Lewis varje sommar. Nästa år hålls den 11-14 juli. Det mesta äger rum i Stornoway, men vissa konserter hålls också ute i byarna.

Musiken är huvudsakligen traditionell skotsk eller annars keltisk. Det som gör festivalen så bra är att den har en stark lokal förankring. Det händer en massa på stan under festivalen, eftersom privatpersoner, föreningar och företag engagerar sig. Det brukar vara en otrolig stämning i stan under festivalen. Nåja, min erfarenhet är inte så stor. Jag har deltagit en gång, år 2010. Men då var det i varje fall jättekul. Och allt är inte musik: man kan gå på kurs i gaeliska, det hålls idrottsevenemang och - inte att förglömma - Highland Games, en gammal och mycket speciell skotsk tradition.

Så om någon funderar på en vända till dessa trakter kan det löna sig att försöka vara där under festivalen. Programmet för nästa sommar är inte klart ännu, men några artister har redan annonserats. Ett band som kommer att spela är Skerryvore. Ett litet smakprov här.

Om några dagar är det årsdagen av en tragedi som drabbade Isle of Lewis, en ö som - vilket framgått av dem som läst mina bloggskriverier - också annars fått sin beskärda del av elände.

Nyårsafton 1918 satte fartyget An Iolaire (gaeliska för Örnen) ut från Kyle of Lochalsh på skotska fastlandet. Ombord fanns soldater som överlevt helvetet i skyttegravarna på västfronten, hemförlovats och nu äntligen - trodde de - skulle få se sina nära och kära på Lewis. Fartyget styrde mot Stornoway i dåligt väder och 02:30 på nyårsdagen 1919 körde det, endast en mile från hamnen i Stornoway, på de fruktade klipporna Beasts of Holm.

Fartyget sjönk och av de 280 personerna ombord drunknade 205, av vilka 181 var öbor. Det här är de officiella siffrorna, men eftersom fartyget var överlastat kan dödssiffran i själva verket vara större. Det här är den nästvärsta fartygsolyckan i Storbritannien i fredstid (den värsta drabbade ett danskt fartyg som hette s/s Norge) och likaså den nästvärsta fredstida olyckan med ett brittiskt fartyg (den värsta var Titanic). På Lewis talas ännu om hur sörjande kvinnor gick omkring för att söka efter sina mäns eller söners kroppar som hade spolats upp på strand.

Den här tragedin har gett upphov till flera sånger. En av dem, som just heter An Iolaire, finns på min kompis Calum Martins skiva. Men det är hans dotter, Isobel Ann Martin, som sjunger tillsammans med Nicolson Institute Choir (NI är den stora secondary school i Stornoway, där Calum varit musiklärare). Här kommer den på YouTube, med undervattensbilder.

Igår var det annandag jul. Vi tillbringade 15 timmar utan ström. Det gick ingen nöd på oss.

Annat var det med många kristna i flera länder. Av någon för mig okänd anledning är ju annandag jul den helige Stefanus dag. Stefanus var den första kristna martyren. Så dagen handlar om martyrskap och förföljelse. Något som dessvärre inte tillhör historien, utan är ständigt aktuellt. Också i jultider.

I Irak firades i år ingen midnattsmässa, vilket annars är vanligt. Alla gudstjänster hölls av säkerhetsskäl under dygnets ljusa timmar.

I Pakistan hade 2 500 poliser kommenderats ut för att bevaka kyrkor under julhelgen.

Samma åtgärd hade behövts i Nigeria, där radikala islamister attackerade flera kyrkor med ca 40 dödade som följd.

Allt är inte mörkt. Det finns många organisationer som uthålligt år efter år gör ett förtjänstfullt arbete för förföljda kristna. Att religionsfriheten är en central mänsklig rättighet börjar alltmer gå hem bland beslutsfattare, till och med i det sekulariserade Norden. Vi får hoppas att allt gott arbete på detta område har framgång under nästa år. Så kanske de irakiska, pakistanska och nigerianska kristna nästa gång kan fira Frälsarens födelse utan att vara rädda för att sprängas i bitar.

Idag är det julafton. I morgon är den stora dagen.

Om man skulle fråga finländarna vilken dag som firas som Jesu födelsedag skulle antagligen en majoritet säga den 24 december. Eftersom vi i Finland i motsats till de flesta andra länder ger varandra julklappar på julaftonen, så räknar folk att det är den dagen som är dagen med stort D. För de är ju klapparna som är själva poängen med julen, eller...?

Nåja, det är onödigt att kverulera om detta för Kp-läsarna, som ju vet hur det förhåller sig. Överhuvudtaget ska man inte jämra sig nu i juletider, utan vara god och glad. Det ska jag försöka vara. Jag tänker inte heller blogga på några dagar, utan återkommer nästa vecka.

Jag vill önska alla trogna läsare - om det finns sådana - en fridfull, välsignad jul. Jag gör det med detta korta YouTube-klipp med några julsånger, bland annat Stilla Natt, på gaeliska.  

Om någon läsare befinner sig i Skottland så kolla på BBC Alba på julafton kl. 23. Programmet heter Nollaig à Steòrnabhagh (Christmas from Stornoway) och jag syns antagligen i publiken. Det är inte för den sakens skull det lönar sig att kolla, utan för att där framförs fin sång, bland annat av Back Gaelic Choir.

Vid jul och påsk går mina tankar numera till de kristna i Irak. Hur firar de Kristi födelse eller uppståndelse? Vågar de fira öppet? Vågar de gå till kyrkan? Våra bekymmer med att hitta julklappar i sista stund ter sig ganska futtiga i jämförelse.

Här kan ni se ett kort CNN-reportage om julen i Bagdad. Som bonus får ni en Nokiareklam.

Min bok om de kristna i Mellanöstern har förärats en absurd recension i Ny Tid. Där kan man bland annat lära sig följande:

1. Jag är "av allt att döma en passionerat kristen människa."

Man tackar.

2. Boken har en "anti-islamisk grundton".

Det var en väntad anklagelse. Så fort man talar om problem som finns i den reellt existerande islam så är man anti-islamisk. Precis som man förr i världen var anti-sovjetisk om man påstod att det fanns problem i den reellt existerande socialismen.

3. Mina "sympatier i den israelisk-palestinska grundkonflikten ligger helt klart i den sionistiska vågskålen".

Ett bevis för detta är att jag kallar Jerusalem för Israels huvudstad. Så gör också Nationalencyklopedin och Encyclopaedia Britannica, vilket kanske beror på att Jerusalem är Israels huvudstad.

4. Jag visar "förståelse för libanesiska falangister".

För den som inte är så insatt: falangisterna var ett kristet parti vars milis under det libanesiska inbördeskriget gjorde sig skyldig till omfattande massakrer på civila. Jag har självfallet ingen som helst förståelse för falangisternas fruktansvärda övergrepp och det finns ingenting i boken som skulle tyda på det. Men recensenten har tydligen bestämt sig för att jag är en islamofob högerkristen sionist och sådana odjur jublar ju varje gång muslimer dödas. Så jag måste följaktligen sympatisera med falangisternas terror.

Det här är den intellektuella nivån på en uppburen "kulturtidskrift".

Hur skulle det kännas att få höra att ens förtsfödda son har en medfödd ovanlig form av cancer? Hur skulle det kännas att efter veckor av behandling och hoppfulla tecken få höra att cancern är obotlig och han kommer att dö? Hur skulle det kännas då han dör i ens armar på juldagen?

Andy och Jennifer Gill från Fife i östra Skottland vet hur det känns. För just detta hände med deras son Oliver ifjol. Under hela hans sjukdomstid skrev föräldrarna en blogg som informerade nära och kära (och många andra) om situationen. Okända mänskor från hela världen hörde av sig och berättade att de tänker på och ber för familjen. Oliver, som när han dog inte ens var ett halvt år gammal, hade 2 400 vänner på Facebook.

Nu har bloggen samt en del efteråt skrivna tankar utgetts som bok: Love Oliver. The Story of a Short but Inspirational Little Life. Det är ingen djupsinnig bok om lidandets problem, men en tidvid hjärtskärande beskrivning av en ung familjs kamp i en utsatt situation. In i det sista var det tusentals mänskor som bad för Oliver och föräldrarna trodde på ett mirakel. Det kom inte, men som de är måna om att påpeka skedde ett flertal mindre under, inte minst att Oliver klarade behandlingen så bra och bevarade sitt goda humör.

En annan intressant detalj är att familjen Gill under hela denna period dagligen fick mat från sin församling, vars medlemmar ställde upp för att underlätta vardagen för den drabbade familjen. Folk är faktiskt ofta generösa, hjälpsamma och solidariska när det riktigt gäller.

Efter att Oliver dött ville föräldrarna vända tragedin till något positivt. På typiskt brittiskt vis gundade de därför en välgörenhetsorganisation som heter LoveOliver. Den samlar in pengar som dels går till cancerforskning, dels för att hjälpa familjer med barn som har cancer. Den sista dagen jag var i Stornoway - det var förra veckan - ordnade studenter vid Lews Castle College basar till förmån för LoveOliver.

Här i tiden får vi inte svar på alla våra frågor. Men det onda som sker kan vi försöka vända till något gott.

Idag är det söndag. En decembersöndag i Finland är lite annorlunda än i Stornoway. Glest med folk i kyrkan och fullt i butikerna.
Sabbatarianerna bland de skotska kristna har en ganska enkel grund för sin syn: sabbatsbudet är ett av de tio buden. Mycket i Mose lag gäller inte längre i det nya förbundet, men skulle faktiskt ett av de tio buden höra till det? Inte resonerar vi heller när det gäller buden att inte dräpa, stjäla eller begå äktenskapsbrott att "nå numera är det inte så noga med detta". Så varför gör vi det med sabbatsbudet?
En av de intellektuella stjärnorna bland presbyterianerna på Lewis är Iain D. Campbell. Han har doktorerat, skrivit flera böcker och är på förslag att bli professor i systematisk teologi vid Free Church College i Edinburgh. En av hans böcker är On the first day of the week. God, the Christian and the Sabbath. Jag träffade honom för ett givande samtal senaste onsdag.
I sin bok argumenterar Iain D. - det är så han kallas - för att det gammaltestamentliga sabbatsbudet nu gäller veckans första dag, Herrens dag - ett uttryck som finns redan i Nya testamentet (Upp. 1:10, jfr. Apg. 20:7, 1 Kor. 16:2). Vi är påbjudna av Gud att helga denna dag och avstå från onödigt arbete, dock inte sådant som är nödvändigt (hälsovården kan ju inte stänga bara för att det är söndag) eller en barmhärtighetsgärning. Han är mycket mån om att detta inte förfaller till legalism. Det var just de många och detaljerade förbuden gällande sabbaten som Jesus kom i konflikt med fariséerna om, inte om att fira sabbat, vilket var självklart för Jesus (Luk. 4:16).
Så det handlar inte om att leverera en lista på vad man får och inte får göra på söndag. Iain D. var mån om att poängtera att folk väljer sin egen väg och att saker och ting ändras med tiden. Det händer att han ser på TV på söndag, något som var otänkbart i hans barndomshem. Det han vill säga är att denna dag ska vara en gåva till oss. Den ska vara annorlunda, inriktad på gemenskap med Gud, familj och vänner.
I en värld av ständig tillgänglighet, konstant uppkoppling, dygnet-runt öppna butiker, hets, stress, jäkt och arbetsnarkomani är sabbaten en tillgång och välsignelse. Men då gäller det att hålla den.

Är hemma i Finland. Här är mindre snö, åtminstone i södra Finland, än i Skottland.
Efter att ha acklimatiserat mig ska jag börja blogga igen. I morgon.
Till dess vill jag bjuda er på en klassikernas klassiker: 500 miles med The Proclaimers. Det här är Skottlands andra inofficiella nationalsång och sjungs på så gott som varje fotbollsmatch i landet. Här kommer den i en liveversion från Edinburgh.
I sången finns ett verb, haver, som är okänt south of the border, alltså i England. Ni kan försöka lista ut eller ta reda på vad det betyder.