Två dagar uppe i Langtang området! En vandring tillsammans med familjen Takko, Heikki o Anni med barnen Minttu (6), Santtu (4) och Siiri (2). Vi hyrde bil och körde upp i bergen till Syabrubesi, 120km på nio timmar.
Den bilresan var en upplevelse i sig. Båda vandringsdagarna gick vi i ca 9 timmar.

Den första dagen följde vi Langtang floden och korsade den två gånger på fina hängbroar. Solen gassade och det var skönt att kommain i skuggan, då vi gick genom en djungelliknande skog. Plötsligt hörde vi tjatter ovanför oss och fick syn på en hel hop apor i trädkronorna. Vi klättrade över jordras och korsade vattenbäckar på plankor. Stigen gick hela tiden uppåt och vi kom till snart barrskogsregionen och fick känna på doften av tall. Barnen njöt av att plocka med sig jätte tallkottar. Vilken kontrast till Kathmandu! Människan hör nog naturen till och det är i den vi kan förnimma Skaparen.  Stora "betongbilar" är annars en ny syn för oss i Kathmandu. Leran som byggnadsmaterial har bytts ut mot betong och dalen håller på att fyllas med stora betongkolosser. Nåja, tillbaks till naturen. Natten var kall i Lama Lodge och våra sovsäckar som är goda för +5 grader värmde inte alls.

På hemvägen, den andra vandringsdagen, gick vi på flodens norra sida. Den var så brant att stigen gick högt ovanför floden. Som högst var vi ca 1200m ovanför den. Vilka vyer! Snöklädda bergstoppar, hisnande stup ner till floden, som fick en att känna gåshud över hela kroppen. Vilken frihet! Man kände sig som örnarna som seglade förbi med mycket luft under vingarna. "Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, (gäller även en äldre man) men de som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas". Jes.40;30,31.
På slutet av vandringen tog vi oss ner för en brant ca 900m. Följande dag körde vi tillbaks till Kathmandu. Efter att ha tagit oss över två stora jordras (vid ett tillfälle fick vi lov att stiga ur bilen) var det skönt att sitta i bilen. Åtminstone för mig, för jag måste erkänna att mina ben kändes som om jag gick på styltor. Vi var tacksamma för alla skyddsänglar vi hade på vägen, från början till slut. Tack gode Gud för de här dagarna!
PS. Den som är intresserad kan googla Langtang på nätet, det lönar sig!
Ben

Och här fortsätter Mia....

Ben och jag sitter med den blåa chokoplattan, du vet, bredvid oss och skriver på vår sista KP blogg. Det är inte varje dag vi unnar oss finsk choklad, men kanske just måndagen behöver en guldkant.Dagen började med dammtorkning. Ibland är det skönt att genast se resultat av det man gör. I morse kändes de senaste fyra dagarna uppe i bergen mycket avlägsna. Vårt mötesrum i övre våningen var täckt av tjockt vägdamm och snart skulle videokursens deltagare anlända. Som av ett under hittades dataprojektorns sladd på nolltid och jag fick t.o.m. projektorn att samarbeta med datorn. Kanske ett ännu större under. Sedan fick jag själv sitta som elev och lära mig filmmakarens abc.
I övermorgon blir det shooting av "Aamako maya" i Mangalbazaar med Bimala, Ramesh under Christinas ledning. Visst har vi tagit oss vatten över huvudet att på en eftermiddag filma in en "En moders kärlek", men Bimala brann för just det ämnet och den elden ville inte jag släcka. Bimala har sett alldeles för många flickor
som gifts bort i lägre tonåren och vars män inte sätter ett enda strå i kors för att försörja hustru och barn. Vi får se hur vi ror i land med detta.

Resten av dagen gick åt till att planera kommande dagar och veckor med snudd på julen. I början av december sjunger vi De vackraste julsångerna på finska ambassaden och för de flesta av oss är årets julinsamlingsmål mer än angeläget - att ge barn möjlighet att lära sig läsa och skriva. I våras när jag tillsammans med Jan Hellberg och Peter Hilli valde sångerna till Finska Missionssällskapets jubileumshäfte hade jag ingen aning om att jag skulle sitta med häftet i hand här i Kathmandu. Livet bjuder ibland på stora överraskningar.

Månaden har gått snabbt. Du har fått följa med oss till jobbet, kyrkan, på djungelsafari, på vandring i bergen och lite till. Det har gjort oss gott att få sätta ord på det vi tagit in, i form av syn-,ljud-, doft- och smakintryck. Underbara sinnen som vi fått som gåva av Gud. Jag hoppas för egen del att jag i vardagen allt bättre kunde upptäcka Guds fingeravtryck och dela med mig av dem, "se och smaka Herrens godhet" i psaltarpsalmen 34.
Den är annars värd att läsas i sin helhet.

Om du inte ännu hittat oss på fb så finns vi under namnet Westerlings i Nepal,
på adressen http://www.facebook.com/#!/WesterlingsiNepal
Vi skriver också brev som du kan beställa via britt-helen.lindman@finskamissionssallskapet.fi
Breven kan du få antingen per epost eller per vanlig post.Oj då, nu tycks chokoplattan vara slut. Får sätta punkt och tacka dig för att du velat följa med oss. Allt gott!
Varma hälsningar från Mia och Ben Westerling

Vi du följa med på en rundtur? Du får lämna kameran hemma för jag har min med. De senaste dagarna har det legat ett ovanligt lugn över Kathmandu. Idag är det den tionde dagen i hinduernas Dasai-firande. Idag på Vijaya Dashami, samlas släkten i hemmen då de yngre får motta röd "tika" i pannan av de äldre släktingarna. Likaså ger man "jamara" åt varandra, nyspruckna strån av korn som placeras bakom örat eller i håret. Det tar nio till tio dagar för kornet att växa till önskad längd. Kornet kan sättas att gro på de mest otänkbara ställen, t.ex. på instrumentbrädet i taxin :D.
Foto 1.

Vår rundtur går till den gamla stadsdelen av Patan, ett stenkast från vårt hem. Det är ganska tomt på tempelområdet. Känns märkligt att röra sig bland alla dessa gamla byggnader. Det kungliga palatset uppfördes ursprungligen redan på 13oo -talet men har byggts ut en hel del sen dess. Klockan Taleju Bell från 1700-talet installerades av den dåvarande kungen Vishnu Malla. Folket fick ringa i klockan för att uppmärksamma kungen på deras missnöje. Idag ringer den stup i kvarten, men ingen kung som lyssnar på klagomålen.
Foto 2.

Vi går in på en av innergårdarna. Torkat blod ligger kvar från måndagen då massor med djur fick sätta livet till. Dasai är den högtid när man önskar försona sina synder genom att offra djur.
Foto 3

Kom så klättrar vi upp på andra avsatsen av Hari Shankar templet och får en bättre utsikt över området. Trappavsatserna är nötta och därför hala, så vi får ta det försiktigt.  
Foto 4 & 5

När vi kommit ner igen fortsätter vi lite längre fram och där står en malplacerad liten buddhistisk stupa med en otrevlig hög av sopor framför sig. Spåren efter flera dagar av fest och ledighet. 
Foto 6 

Det här får räcka för den här gången. Men oj vilka färger! Utanför tempelområdet finns massor av blomsterkransar till salu. Och helt gratis att beundra. 
Foto 7

Tack att jag fick visa sig omkring. Nu blir det kaffe och kokoskex hemma hos oss.

Text och foto: Mia Westerling

Bäähää, bäähää, bäähää har det hörts hela dagen. Jag tycker om getter, men för tillfället har jag hela "brääkandet" ända upp till öronen. Igår på jobbet var det samma sak. På morgonen bräkte jag med och tyckte att jag fick en diskussion till stånd med geten som var bunden på andra sidan staketet, just utanför mitt arbetsfönster.
Vi lever just vid tröskeln till hinduernas största högtid Dashain. Över 1 1/2 miljon männniskor lämnar staden för att besöka föräldrar och släktingar, som bor kvar på landet. Getterna som flyttar in istället är inte så många, men de väger 1,8 miljoner kilogram enligt The Himalayan. Geten utanför mitt arbetsfönster tycktes veta varför den var här. Efter några dagar tar bräkandet slut, då är alla getter offrade  till gudarna och alla felsteg är som bortblåsta för det här året. Det var inte om det här jag skulle skriva, men det där bräkande tycks gå genom märg och ben och ända ut i fingerspetsarna.

Igår fullföljde vi, Mia och jag, vår medborgerliga plikt. Vi var till Finska ambassaden och förhandsröstade. Vi tog en karta på vilken ambassaden är tydligt utritad. Vi tog en taxi och stannade vid hotellet Shangrila. Mitt emot hotellet var den lilla väg vid vilken ambassaden ligger. Men ambassaden var inte där! Nå, kanske kartan inte är så exakt tänkte vi och började leta. Vi snurrade runt i området i närmare 1 1/2 timme utan resultat. Mia var hungrig och ville ge upp och åka hem. Själv kan jag vara utan mat i dagar (nästan), men Mia behöver regelbundet mat. Vi stannade vid Danska ambassaden och frågade vakterna som visste namnet på stadsdelen där finska ambassaden finns och så kom det en taxi som kände till stadsdelen. Chauffören märkte att vi behövde hjälp,så han begärde ett pris, som fick oss att rusa ut ur taxin direkt. Vi tog oss ut till en större väg och med namnet på stadsdelen i huvudet fick vi tag i en taxi som körde oss dit. Huh! Det hade börjat skymma och vi som bara snabbt skulle fara och rösta hade inte tagit med några ficklampor. Vi skyndade in för att rösta. Jag hade kandidatnumret klart, men Mia kollade numret, för säkerhets skull, i en bok med alla kandidater i hela Finland. I röstningsbåset finns ju inga kandidatlistor. Då allt var klart och Mias blodsocker hade stigit efter en kopp kaffe och småbröd, slog det henne att hon troligen hade kastat om siffrorna och snabbt kollade hon i kandidatboken och mycket riktigt - hon hade röstat på "fel" kandidat. Det är ju faktiskt mer spännande på det här sättet, man skriver tre siffror på rösningsblanketten och så kollar man efteråt på vem man röstat. Till all tur så blev det inget dåligt val trots allt. Förresten, ambassaden hade flyttat för sex år sedan.

Det spännande tog inte slut här. Vi kom ut på vägen, men alla taxin var upptagna. Till slut kom det en mikrobuss i vilken vi fick rum och tog oss till centrum, till Ratna park. Vilket myller av människor, tänk dej den värsta julaftonsrusning och lägg till tio gånger fler människor. (Julaftonsrusning ger helt fel associationer, pyntade fina gator och mycket ljus). Vi stappla omkring i mörkret, steg i gyttja, höll på att ramla, hand i hand för att hållas ihop. Det var faktiskt skrämmande.

Det var skönt att komma hem. Vi hade gjort vår medborgerliga plikt och vi hade tänkt den som ett fint exempel på demokrati i kommande  politiska diskussioner med nepalesiska vänner här.

Bäähää, bäähää ekar det fortfarande mellan husen och fortsätter säkert hela natten.

Kom ihåg att gå och rösta och kolla att du skriver rätt nummer!

Ben Westerling

Måndag 15.10

Klockan är några minuter över 8 när jag kommer till kontoret. Lyckades undvika de största hålen i asfalten men är trots det lite öm av cykelfärden. Byter till innesandaler fastän det knappast spelar så stor roll. Golvet, bordsytorna, hyllorna, alla papper, allt utan undantag är täckt av ett tjockt lager av vägdamm. Visst är Kathmandu känd för att vara en dammig plats men nu är problemet exceptionellt stort. Sedan flera månader tillbaka håller man på att bredda gatorna. Murar och hus måste flyttas ett par meter längre inåt. Flera hus har faktiskt mistat sina fasader och rummen är kapade, ser ganska komiskt ut.  Hela staden är en byggplats och en ytterst dammig sådan.
Ben är  hemma idag från jobbet, har haft halsont och kännt sig svag i några dagar."Det är vädret som ändrat" säger nepaleserna. Och visst har det blivit lite kyligare. Vi föredrar numera hett te framom kallt sodavatten.
Vid niosnåret dyker Mandira och Meenu upp. Och det visar sig att vi blir de enda idag. Vi checkar eposten,
dricker morgonteet och sitter en stund efter morgonandakten och diskuterar svart magi och häxor. Andarnas kamp är verklighet.
Mandira och jag går upp till vårt gemensamma arbetsrum på andra våningen. Framför oss har vi ett pussel av sex voluntärer som vi ska ordna praktikplatser för under 6 månader. Det är ungdomar som gått den finska preliminärutbildningen och de kommer hit för 2-3 månader. Pusselbitarna består av deras utbildning,
speciella färdigheter, utbud av praktikplatser, tillgång till engelskatalande handledare och våra resurser att handleda. Innan arbetsdagen är slut har vi ringt en hel massa samtal och bitarna börjar falla på plats. När klockan är lite före fem (vi hann med en snabbnodelsoppa emellan) är pusslet lagt till slutet av januari. Inte illa! Det är ett nöje att jobba med Mandira, hon är fenomenal.

Dagens vila för Ben har gjort susen och han  mår så pass bra att han beslutar att följa med till Ebenezer bibelskola imorgon. Jag får ändå lov att börja förbereda morgonandakten istället för Ben som tillfrågats att hålla den. Och temat kommer på nolltid från ovan. Bekymra dig inte - om helig bekymmerslöshet. Det är kanske just det temat som hjälper mig att få ihop den. När vi inser att vi inte klarar av saker och ting i egen kraft, finns det plats för Jesus att verka.

Tisdag 16.10

Bilresan till bibelskolan i Jorpati räcker en timme och när vi kommer fram sitter ungdomarna i kapellet och väntar med att få dra igång med sången. "More love, more power, more of you in my life"...och sångerna avlöser varandra, den ena efter den andra. Andakten om helig bekymmerslöshet tycks nå fram, många nickar igenkännande. Efter stunden i kapellet går vi en runda och bekantar oss med skolans utrymmen medan studerandena går till sina lektioner. På dagens läsordning finns bl.a.hebreiska, integrerad mission och undervisningsspråket är engelska. Inga lätta ämnen för sådana som börjar studierna med skolengelskan i bagaget. Det måste vara en verklig utmaning för många att hänga med i början. Men det finns knappast något annat val, eftersom motsvarande litteratur på nepalesiska inte torde finnas.

Dagens besök på Ebenezer bibelskola kunde inte sluta bättre än med ett mål ris, linser och curry!

Mia Westerling

Det är intressant med de olika roller vi har här i livet, De varierar väldigt mycket beroende på tid och rum. Många roller har vi redan lämnat bakom oss och säkert kommer vi att ha många nya roller i framtiden. Vi har de där kända rollerna inom familjen, mamma-papparollen, äldsta, yngsta och mitt-emellan barn. Vi har olika roller inom vänskapskretsen. Yrkesrollen tycks vara mycket viktig för många av oss, men så en dag har vi rollen som pensionär. Under en och samma dag byter vi roller så som vi byter kläder. Ja faktum är ju att vi också använder oss av olika kläder i de olika rollerna.

Jag har funderar på olika roller jag har, speciellt här i Nepal. Var jag än rör mej så har jag rollen som utlänning. Jag kan inte undvika den rollen med mitt ljusa hår och bleka ansikte. Ifall jag någon dag sätter shortsen på, har jag rollen som turist. Jag hörde en gång  två äldre nepalesiska damer kommentera en grupp turister, i vilken alla bar shorts. -"De måtte vara fattiga som bara har råd med shorts". Trots den här kommentaren har jag nog rollen som rik, både som utlänning och som turist. Rollen som rik känns obekväm för mig. Här är det inget stort fel att ta från de rika. I den här rollen som rikeman har jag inte längre min fina regnrock, som jag i Finland köpt för dyra pengar med tanke på monsunregnen. En roll som jag däremot trivs i är rollen som utlänningen som kan nepali. I den rollen finns det två roller. Den ena är när människorna inte vet om att jag kan språket och jag kan få höra att jag har stor näsa, den andra är när jag får se glädjen hos människorna då de upptäcker att jag kan tala deras språk.
När jag sedan talar med människorna, så kommer jag rätt så snabbt in på rollen som kristen. De kristna nepalsernas roll i samhället i Kathmandu är mycket märkbar. Det finns både en radio- och TV-station som sänder kristna program så gott som dygnet runt.  Stora kors på byggnader visar var de kristnas kyrkorum finns. Vilken roll de kristnakommer att spela i framtidens Nepal är en öppen fråga. Rollen som finländare här är positiv. Sonera-Telia står bakom mobilnätet, Ncell. Finland är med i många utvecklingsprojekt och har ett gott
rykte här.
Den här veckan hade jag två annorlunda roller. Rollen som avtackare: jag fick tacka och säga farväl till Kirsti Kirjavainen som kom till landet 1977 och levat sitt liv i Nepal så gott som hela tiden sen dess. Det kändes lite märkligt att det blev just jag som skulle avtacka henne, jag som för drygt en månad sedan kom till landet.
Min andra var rollen som hedersgäst och mottagare av hedersbricka: NCFN (National Christian Fellowship in Nepal) firade sitt 50-års jubileum och jag som representant för Finska Missionssällskapet var en av hedersgästerna och fick en medalj att sätta på bröstet och gå upp och motta den fina hedersbrickan
i mässing med omnämnande över det arbete som FMS gör i Nepal. Vill du läsa mer om den festen så gå till www.finskamissionssällskapet.fi/ls_se/hem/aktuellt/de_kristna_kyrkornas_takorganisation_i_nepal_firade_50_ar/
Nu för tillfället har jag en av de tråkigaste rollerna, nämligen rollen som sjukling, flunssig. Tur att flunssan inte smittar via nätet, fastän det kanske är ett virus.
Nå, vilken roll vi än har får vi lita på att vår Regissör leder oss i alla våra livsroller och att pjäsen får ett gott slut. Pjäsen har förutsättningar att få ett gott slut, därför att Regissören själv tog på sig rollen som Guds lamm som tar bort världens synd.
Det är värt att fundera på den rollen!

Ben Westerling