När vi en lördag eftermiddag sitter och äter middag med familjen så ringer min mobiltelefon. Jag hör till dem som inte vill låta telefonen störa maten. Tyvärr hör jag också till dem som är så pass nyfiken så jag ber om ursäkt och går till tamburen för att svara.

Det står "Hemligt nummer" på telefonens display. När jag svarat så hör jag en rätt svag kvinnoröst som på riksvenska frågar mig:

"Är det Matte?"

"Jo, det är det", svarar jag utan att ha en aning om vem jag talar med.

"Hej Matte, det är Marja!" På basen av mitt svävande svar måste hon märka att jag inte kan placera denne Marja, så hon fortsätter:

"Marja från Kotka. Vi gick båda på folkakademin i Borgå för snart 30 år sedan"

Nu minns jag den försiktiga, rara och helfinska tjejen från Kotka som kommit till Borgå för att lära sig svenska, medan jag kommit från Esbo för att lära mig journalistik. Under vintern sällskapade vi ungefär i tre dagar.

Marja berättar att hon bott i Stockholm sedan 1985. Hon har gift sig, skilt sig och fått två döttar som hon är uppenbart stolt över. Jag får också veta att hon är ägare till Sveriges klokaste hund. Ärligt talat funderar jag i något skede under samtalets  gång om hon är helt nykter. Sitter hon må hända i ett lätt rus med ett glas i handen och reflekterar över åren som passerat?

Marja berättar ivrigt om sitt liv och är uppenbart stolt över sin flytande svenska, den som en gång i tiden var så svår. Där emellan frågar hon om mitt liv, om vad jag sysslat med under de senaste 30 åren. Rätt oväntat ställer hon plötsligt frågan:

"Matte, är du lycklig?"

"Jo, ja, tja, hmm, det beror på hur du menar.." svamlar jag till svar.

Veckoslutet har innehållit en del motgångar och irritation och jag känner mig faktiskt inte så där oerhört lycklig just den dagen. Samtalet fortsätter ännu en stund fram till att jag avrundar med en förklaring tagen ur luften. Vi avslutar med ett "Hejdåkanskevisesnångång" och jag känner mig lätt förvirrad efter att jag tryckt av.

Den där frågan "Matte, är du lycklig?" stannar ändå kvar i mitt huvud och tvinnar där som en kula i ett snurrande roulettehjul.

Lycklig! Detta magiska ord som fyller veckotidningar med 10-stegsmodeller och som förföljer den övergödda men själafattiga västerlänningen var än hon rör sig.

Mot kvällen stannar äntligen roulettehjulet i min skalle och kulan lika så. I det många gånger skrämmande och klassiska roulettespelet finns röda och svarta rutor. Kulan förblir på röd mark, inte svart, och jag andas ut.

Jag är inte lycklig varje dag, men jag älskar varje dag. Jag älskar min hustru, våra barn, mina vänner, vårt hem, mitt arbete, mina förmågor och fram för allt den Gud som av sin kärlek och nåd gett mig detta goda och förunderliga liv. Det är inte roligt varje dag och stundvis känns lyckan avlägsen. Men det är ett otroligt rikt och meningsfullt liv, och det räcker bra för mig.

Det här var det sista inlägget av mig som januari-månadsbloggare på Kyrkpressen.fi. Det har varit en fin och lärorik månad att få blogga här. Tack för all respons! Kanske dyker jag upp i något annat forum senare nu när jag fått upp farten. Tack till Dig som ville läsa och gå en bit med mig på vägen. Glad vår - den kommer snart!

”Tycker ni att jag talar konstigt?”

Ett lite försiktigt men unisont jakande svar ljuder i det fullsatta auditoriet.

”Det beror på att jag är svensk..”

Ett spontant skratt utbrister bland åhörarna som redan efter en minut tagit den cp-skadade ståuppkomikern och författaren Jonas Helgesson till sina hjärtan.

Jonas Helgesson var definitivt min, och många andras, största behållning från årets kyrkodagar i Vasa. Jonas livshistoria har varit sällsynt unik. Med navelsträngen virad kring halsen vid födseln gav läkarna inte mycket hopp åt föräldrarna.  Om han över huvudtaget överlever så kommer han aldrig att gå eller tala, var det dystra budet. Jonas fick en svår cp-skada p g a långvarig syrebrist vid den oerhört komplicerade förlossningen där både modern och sonen svävade i livsfara.

Idag, drygt 30 år senare, har Jonas med sin envisa kamp och ofattbara livsenergi gång på gång gett sannolikheterna en rejäl knäpp på näsan. Som tonåring fick han nog av alla stämplande handikapphjälpmedel och gjorde dem ett efter ett överflödiga. Rullstolshjulen behövdes till en lådbil och Jonas tog hellre smällarna än att använda skyddshjälm.

Jonas ville vara som sina kompisar och inte ständigt utpekas som den där cp-skadade stackaren som alla tycker synd om och som tanterna sticker godis åt.

Idag lever Jonas Helgesson mest ett helt normalt liv. Han är gift, kör bil, spelar golf, har universitetsexamen och ”säljer sig själv” som företagare. Säljer sig själv? Jo, det är Jonas eget uttryck för sin företagsidé. Som ståuppkomiker, föreläsare och författare handlar det om självförtroende, kommunikation, fördomar, tacksamhet, tro och andra centrala grundstenar i ett gott liv. Jonas Helgesson är det han talar om.

I Vasa köper jag en av hans böcker, ”Grabben i kuvösen bredvid”, en otrolig story där – för att använda en biblisk bild – David besegrar Goliat.

Under hemvägen från Vasa till Borgå sträckläser jag boken från pärm till pärm. Jag får många gånger bita ihop tänderna och blunda för att inte utbrista i gråt i den ganska fullsatta UK-bussen. Som svårt stammande barn och tonåring känner jag igen mig i rätt mycket av den oförståelse som Jonas mött och möter, även om våra handikapp självklart mäts i helt olika klasser.

Jonas Helgesson både pratar och skriver om att han hämtar sin kraft hos Gud. Han ser varje dag som en sällsam gåva som är full av nya möjligheter. Inget dåligt tips till någon av oss. Tack Jonas!

Ps.Kolla in Jonas Helgessons hemsida . Se också videon med Jonas från UK, som finns länkad på Kyrkpressens webbplats här.

Det finns rätt få platser där jag lyssnar på radio. Mest blir det i köket och i bilen. Jag är radio Vega ganska trogen även om det händer att jag väljer en finskspråkig kanal. I musikväg är jag nära på allätare men det finns ändå stilar som jag inte utsätter mig för frivilligt. Dansbandsmusik är definitivt inte min grej. Nå inte att dansa heller faktiskt och det finns kanske ett samband, men inte direkt.

Dansbandsmusiken är i mitt tycke för det mesta plågsamt förutsägbar. Det klassiska nödrimmet ”hjärta-smärta” med små variationer inbakat i patetiska kärleksförklaringar gör mig alldeles matt. Melodin bjuder sällan på fler överraskningar än texten och om den inte stiger med ett halvt tonsteg inför sista versen så blir jag överraskad.

Alla ska självklart få lyssna på den musik man gillar och min djupa  respekt för alla som skapar olika slag av musik – så länge den inte har destruktiva syften.

För mig är det viktigt att jag känner mig berörd av den musik och de sångtexter som jag lyssnar till. Jag lyssnar helst till låtar som förmedlar en berättelse som i sin tur skapar bilder och stämningar i mitt inre. Jag tycker om att snoka rätt på nya bekantskaper när det gäller ”singer-songwriters” .

Jag har många favoriter och förebilder och den som följt mig längst är nog den gottländska trubaduren Tomas Boström. Den som jag ändå idag vill lyfta fram ur galleriet är den unga svensken Melissa Horn som på en relativt kort tid blivit mycket uppmärksammad i Sverige. Snacka om sångare som berör sina lyssnare! På den bifogade videon sjunger hon en egen sång under minnesceremonin i Oslo efter massakern på  Utöya senaste sommar.

Jag föddes i det Lutherska tåget. Det tog ändå ganska många år av mitt liv innan jag förstod vilket kyrkotåg jag färdas i. Tåget har tuffat på över berg och genom dalar under ett litet ögonblick av världshistorien, i si sådär 500 år.

I den tågkupé jag föddes i så verkade medresenärerna vara ganska omedvetna, för att inte säga ointresserade, av att följa med tågets färd. Jag hörde visst någon gång om att det fanns ett lokomotiv som drog tåget och att en viss konduktör syntes till ibland, men inte så mycket mer än så. Även om alla hade försett sig med tågbiljett, och också sett till att jag fått en, så var det sällan nån som pratade om vart tåget var på väg.

Åren gick medan hjulen dunkade nästan sövande mot rälsen, dunk, dunk, dunk... Somliga av vårt patrask hade nog somnat i sina bekväma kupéfåtöljer medan andra genom fönstret betraktade det skiftande landskap som svepte förbi. Vid somliga tillfällen uppenbarade sig konduktören med en serveringsvagn men det var få i vår kupé som var intresserade av vad som serverades, dock med vissa högtidsdagar som undantag.

Det väckte nog bland mina medresenärer en viss förvåning när jag som ung man blev allt mer intresserad av tåget, lokomotivet, konduktören och destinationsorten. Att jag så småningom tog anställning vid EVL-bolaget hade knappast någon ändå väntat sig.

Under det senaste året har allt fler finländska passagerare av olika orsaker valt att stiga av det Lutherska tåget. Både målmedvetna och yrvakna resenärer har tagit sin kappsäck, klivit av och sett sig om efter nya vägar.

Tåget har visserligen (likt ett visst VR..) sina brister och onekligen känns det att det tuffar  trögt ibland. Ändå känns det här tåget allt mer som ett hem där jag känner mig välkommen med mina brister och min egen tröghet. Men känner någon till var det perfekta  skyline-supertåget finns, så berätta det gärna för mig! Fast å andra sidan, kanske jag ska hålla mig borta från det tåget – för om jag stiger ombord så är det nog inte perfekt längre.

Nu styr tåget för min del mot Ungdomens kyrkodagar och allmänna kyrkodagar i Vasa. Kanske ses vi där?

Min goda vän kan inte sova. Eller visst sover han lite varje natt, men alldeles för lite. Det började för några år sedan. Kanske som en följd av arbetsstress, kanske som en följd av intensivt familjeliv eller som en kombination av bägge. Sömnlöshet kan också ha neurologiskt betingade orsaker och då blir det mer komplicerat.

Min vän har uppsökt all tänkbar expertis som finns att tillgå, varit tjänsteledig i flere månader för att varva ner, motionerat, mediterat, medicinerats, bytt säng och kämpat. Allt dock nästan helt utan resultat. Sömntiden  landar på cirka tre futtiga timmar per natt.

Själv är jag en priviligerad sömntuta som somnar i tid och otid och sover för det mesta tungt (och ljudligt har jag hört..) Tidvis i livet har jag sovit för mycket och fått käka lite uppiggade preparat för att hållas något längre vaken om kvällarna.

Så olika kan det vara. God  och djup sömn är en stor och värdefull gåva som man lätt tar förgiven. Andra har den, andra inte. Min goda vän ber skämtsamt ibland om att jag skulle "bluetootha" lite av min sömn åt honom. Allvarligt bönar och ber han om att en sömnängel skall landa vid hans sängkant och breda sina sövande vingar över honom. Allt medan kvällen går mot natt och natten mot gryningen.

Sömnen är livsviktig och sömnlösheten är i längden skrämmande farlig. Under en period för några år sedan drömde jag ofta obehagliga mardrömmar och kunde vakna till mitt eget rop. Då blev jag upplyst om att den sista vakna timmen om kvällen många gånger är avgörande för kvaliteten i nattens sömn. Det är inte så fiffigt att avsluta dagen med tv-nyheter (som ofta år 90% dåliga nyheter) eller med en orolig film. Avslappnande musik och fridfull sysselsättning vid dagens ände påverkar högst sannolikt även min nattsömn. Åtminstone i mitt liv har det här varit ett jätte värdefullt råd.

Samma knep hjälper ändå tyvärr inte alla. Jag önskar dig som läser det här en god dag - men minst lika mycket en god sömn.

En liten tjej på kanske fyra år springer världsrekord på tio meter och rusar nästan omkull en äldre man som kanske är hennes morfar. När hon flugit upp i den trygga stora famnen så klamrar hon sig fast likt en liten apa medan de små ljusa flätorna svajar under den rosa luvan.

En trendigt klädd kvinna kommer ut ur porten och drar efter sig en stor bag på hjul. Hon tittar åt alla håll och blicken vittnar om både nervositet och förväntan. I ett nafs plockar hon upp sin iphone för att ringa men i samma ögonblick dyker HAN upp. Det är ingen hejd på kramandet och pussandet och ömhetsbetygelserna medan tårarna blänker till i hallbelysningen.

Nu kommer en äldre herreman i sjuttio års ålder i stilig filtjacka, sidenscarf och vinterkeps. Han haltar svårt och använder käpp. I den andra handen bär han en liten smäcker kappsäck i handbagagemått. Honom möter en vacker kvinna i samma ålder och den intensiva kramen och kindpussarna tyder på ett varmt förhållande på livets höst.

Följande människa jag fäster uppmärksamhet vid är en storväxt mörkhyad kille med bred skärmmössa, hängande bleka jeans och axelremsväska. Ett brett leende med en kritvit tandrad sprider sig över hans ansikte när han får syn på sin kompis som står och lutar mot en pelare. I en härlig rappar-ritaul hälsar vännerna på varandra med nävar, handflator och dunkande kram.

Jag befinner mig i en av vänthallarna på Helsingfors-Vanda flygfält. Människomöten och återseenden är ofta oerhört gripande och vackra. I motsats till konflikter och illvilja är det underbart att både få uppleva och utifrån beskåda detta. Vänskap och kärlek är en förunderlig gudsgåva som aldrig slutat fascinera mig.

Och sen dyker äntligen min dotter upp i människovimlet. Vi har inte setts på två månader och nu glömmer jag alla de andra människorna runt omkring mig.

Flyfältet är verkligen sin egen lilla förunderliga värld.

Till mitt arbete hör att besöka bygdens skolor. De mindre byskolorna, som till mångas sorg ständigt minskar i antal, har alltid haft sin egen charm och stämning.

Vid ett byskolebesök nyligen så blev jag efter andakten bjuden på lunch, vilken inleddes med gemensam bordsbön. Vi hade knappt kommit till slutet på ”aamen” i bordssången då en liten linlugg på kanske åtta år spände blicken i mig medan han hötte med sitt lilla pekfinger ”Du bad inte!”. Före jag hittade ord som svar anklagelsen så fortsatte den lille åklagaren med blanka blå ögon: ”Du knäppte inte händerna!!”

Den lilla grabben hade rätt. Jag hade inte knäppt händerna utan bara lagt dem på varandra, och han hade lärt sig att  bön sker med knäppta händer. Annars är det ingen bön. Jag gjorde mitt bästa med att försvara mig, att Gud nog också hör böner utan knäppta händer. Gossen verkade ändå förbli misstänksam där han sörplade i sig sin köttsoppa.

Jag blir lätt irriterad över att man i så många sammanhang betonar att vi ska knäppa händerna när vi ber. Det är visserligen ett bra sätt och tecken på att vi lugnar och stillar oss, men definitivt inte det enda sättet. Knäppta händer blir lätt en ritual som både yngre och äldre lär sig tro är nödvändig för att bönen ska nå längre än taket. Knäppta händer är ingalunda det enda böneknepet. Det finns otaliga. Korstecken, böjda knän, valda platser, tända ljus, krusifix, vackra ord, stämningsfull musik, milda röstlägen, rop, handpåläggning med krafttag. Med mera, med mera...

Det är förstås väldigt mänskligt med metoder och vanor men olyckligt om de blir ett villkor för att Guds öra ska höra. Ett av de kusligare exempel som jag själv varit med om var när jag för många år sedan gick fram till förbön på en andlig konferens i Helsingfors. Jag bad om förbön för min stamning som då kändes väldigt jobbig. Då bad förebedjaren, som faktiskt var en anglikansk biskop från England, mig att sträcka ut min tunga. Utan att tänka efter så gjorde jag som han sade varpå biskopen grabbade tag i min tunga och började högljutt kommendera den onda stamningsdemonen att lämna min kropp..  Sen dess har jag blivit försiktigare då jag väljer platser och tillfällen där jag går fram till förbön.

När jag pratar om, eller praktiserar, bön så är min kungstanke att Gud alltid är närvarande. Det finns inga andra knep eller metoder än ärlighet och uppriktighet. Därför är det underbart att veta att jag får prata med Gud när jag promenerar, kör bil, simmar, cyklar, slumrar, städar, diskar..

Det är i honom vi lever och rör oss, står det i Nya testamentet. Eller som en liten engelskspråkig grabb sade: ”He is here and there and everywhere!”. Yees!

Senaste vår sedan såg jag den omdiskuterade och Oscarbelönade filmen The King's Speech, berättelsen om kung Georg IV av England som besvärades av svår stamning. En gamman god barndomsvän ringde upp mig och sade att han gärna skulle se filmen och att det bara finns en människa som han ville dela filmupplevelsen med.

Jag har själv stammat enda sedan jag började prata och är med andra ord född stammare. Jo, det är ju faktiskt så att talfelet stamning är en neurologisk funktionsstörning som finns i generna och är därmed inte en följd av att t ex grannens arga hund skrämt upp en som barn.

I tonåren var stamningen nog som värst och svårast och det är knappast så underligt i och med att det under den tiden också annars händer så mycket både i kropp och knopp. Som stammare lär man sig undvika svåra talsituationer och åker slalom mellan svåra ord och andra kommunikationsutmaningar. För en stammare är dom hör- och synbara symptomen bara toppen av isberget. Den stora massan finns inom den som stammar, i form av rädsla och skam.

Personligen känner jag mig lyckligt lottad över att under åren, med Guds, människors och sångens hjälp, övervunnit det mesta av rädslor och undvikanden. Därmed har också stamningen krympt ihop betydligt. Både svåra, men också ibland ganska komiska, minnen lever ändå kvar. Ett minne av det mer komiska slaget kommer här:

Vi var med Nina ganska nygifta och bodde i Helsingfors. Maten handlade vi för det mesta i en sympatisk närbutik i södra Haga. Jag står vid köttdisken och tänker inhandla broilerlår (jo, det var lösvikt som gällde på 80-talet!) Bakom disken stod nästan alltid samma glada, tämligen kurviga och storväxta dam med sitt yvigt burriga röda hår. Så också den här dagen.

”Mitä saisi olla herralle tänään?” kvittrar damen glatt

”Hmm.. o-o-ottaisin b-rroileria”

”Saisiko olla koipipalaa vai rintapalaa?”

Här blev det tvärstop. Jag skulle ju ha lår, dvs koipipalaa, men k-ljudet var nästan det svåraste ljudet för mig att få fram i en stressad situation.

”K-k-k-k..” kämpade jag några sekunder men hasplade sedan i paniken ljudligt ur mig:

”Rinnat näyttää hyviltä!” ... varpå damen sträcker på sig, ler brett och utbrister:

”Ainahan ne rinnat hyviltä nayttää!”

Jag kände onekligen en viss lättnad när man något år senare började få broilerlår vid självbetjäningsdisken i färdig vakuumförpackning..

Man räknar med att ca 1 % av befolkningen stammar vilket betyder att vi stammande finlandssvenskar är ungefär 3000 till antalet. Det är därför sannolikt att du som läser det här känner någon som stammar. Två små tips: Låt den som stammar tala till punkt utan att fylla i och försöka gissa vad hon/han tänker säga. Ha tålamod och håll gärna ögonkontakt.

Det finns underbara intresseföreningar för stammare både på nationell och nordisk nivå. Har man ett handikapp, vilket som helst, också ett som långt går att dölja, så lönar det sig alltid att söka hjälp och stöd. Det ger både nya vänner, kunskap och uppmuntran på färden vidare.

Min pappa var en bokslukare. Han läste, han skrev och han pysslade i trädgården, dessa tre upptog en stor del av hans liv och tillvaro. Vid middagsbordet hemma i Hagalund passade han ofta på att citera någon av sina favoritförfattare. En av dem var svensken Willy Kyrklund, som förövrigt också var pappas personliga vän. Ett Kyrklundcitat som pappa högljutt tog till när han kände sig missförstådd var: ”Kan en människa över huvudtaget säga något till en annan?” Och vi barn suckade..

Av pappas många citat har det här ovan nämnda starkast fastnat i mitt minne. Hur svår är inte kommunikationen människor imellan? Nej, förstås inte alltid men alltför ofta. Öppen och ärlig kommunikation är ju underbar och näringsrik. Den gör att jag växer och mår gott. Ändå känns det som att den infekterade och falska kommunikationen alltför ofta ligger på lur och nästan omärkt likt en orm kryper in i mitt sätt att tänka och resonera.

Som barn sprang jag till mamma när någon varit dum eller så dängde jag plastämbaret i skallen på grannens Elina i sandlådan när jag kände mig sårad. Efter några år i skolan lär man sig sedan spelreglerna. Klasskompisar kategoriseras i skalan från coola typer till nördar och idioter. Lärare är ett ont släkte som man får tala illa om hur mycket som helst. Tankesystemet utvecklas. Utfrysningsmekanismer bli mer regel än undantag. Det sociala spelet sätter sin brutala prägel nästan över allt där man rör sig -  bland barn, ungdomar och vuxna.

Många gråter och det gjorde också Jesus. Döm inte andra så blir du själv inte dömd, är en av de klokheter som Jesus levererar i sin Bergspredikan. Det är en ganska bra början att ta till sig.

Jag har inte gett några nyårslöften. Men jag vill gärna bli bättre på att tänka gott om mina medmänniskor, också om dem som irriterar och frustrerar mig. Jo, och sen skall jag under det nya året också försöka motionera lite mera med strävan att avståndet mellan ryggraden och naveln inte ytterligare växer.

I mitten av 2000-talet dog mina båda föräldrar ungefär inom ett år. Den ena i en trafikolycka och den andra av mer naturliga orsaker. Chocken och sorgen landade inte bara i mitt hjärta och i min själ, utan också i min kropp. Trots fysikalisk behandling så var axlarna sjuka och nacken styv i flera år.

Under processen förstod jag till min stora lycka att ansöka om plats på så kallad Aslak-rehabilitering, vilken gav mig möjlighet att vistas på Norrvalla rehabiliteringscenter i Vörå i fyra veckors tid under ett läseår.  Vilken förmån och vilken lycka. Vilken Guds gåva till min trötta själ!

Veckorna i det lilla gulliga Vörå bestod av motion, god och näringsrik mat, föreläsningar och gemenskap. En av mina största upptäckter under Aslak-resan var nog den kinesiska avslappningskonsten. Dom måste nog vara ganska kloka dom där kineserna. Då vi här i västvärlden länge haft en bind tilltro till folkmedicinen och piller i olika form och färger har många på senare tid fått nog och vänt blicken mot andra hälsometoder.  Kroppen är en helhet, är märklig och fantastisk Guds skapelse som har en fascinerande inbyggd självläkedom. När jag ser över vad jag stoppar i mig, när jag granskar mitt livstempo och sättet hur jag rör mig och resonerar – ja då händer faktiskt saker  helt utan piller.

Mina tisdag kvällar är ägnade åt Qi gong. Det är inget zumba-tempo i gruppen utan långsamma rörelser i ett mönster som utvecklats i Kina under tusentals år. Ja, det ser anspråkslöst och rent av fånigt ut men det samma kan man inte säga om resultatet som ofta leder till häpnadsväckande läkedom.

Inom kristenheten råder delade uppfattningar och åsikter om avslappningsmetoder som har sina rötter i främmande kulturer och religioner. För en tid sedan debatterades Yoga i Kp:s spalter. Här måste förstås var och en få dra sina egna slutsatser och göra sina val. Jag vet vad som har hjälpt mig och du vet vad som har hjälpt dig, och det är viktigt att vi delar erfarenheter i det brokiga livets glädje och sorg.