Det finns rätt få platser där jag lyssnar på radio. Mest blir det i köket och i bilen. Jag är radio Vega ganska trogen även om det händer att jag väljer en finskspråkig kanal. I musikväg är jag nära på allätare men det finns ändå stilar som jag inte utsätter mig för frivilligt. Dansbandsmusik är definitivt inte min grej. Nå inte att dansa heller faktiskt och det finns kanske ett samband, men inte direkt.

Dansbandsmusiken är i mitt tycke för det mesta plågsamt förutsägbar. Det klassiska nödrimmet ”hjärta-smärta” med små variationer inbakat i patetiska kärleksförklaringar gör mig alldeles matt. Melodin bjuder sällan på fler överraskningar än texten och om den inte stiger med ett halvt tonsteg inför sista versen så blir jag överraskad.

Alla ska självklart få lyssna på den musik man gillar och min djupa  respekt för alla som skapar olika slag av musik – så länge den inte har destruktiva syften.

För mig är det viktigt att jag känner mig berörd av den musik och de sångtexter som jag lyssnar till. Jag lyssnar helst till låtar som förmedlar en berättelse som i sin tur skapar bilder och stämningar i mitt inre. Jag tycker om att snoka rätt på nya bekantskaper när det gäller ”singer-songwriters” .

Jag har många favoriter och förebilder och den som följt mig längst är nog den gottländska trubaduren Tomas Boström. Den som jag ändå idag vill lyfta fram ur galleriet är den unga svensken Melissa Horn som på en relativt kort tid blivit mycket uppmärksammad i Sverige. Snacka om sångare som berör sina lyssnare! På den bifogade videon sjunger hon en egen sång under minnesceremonin i Oslo efter massakern på  Utöya senaste sommar.