En liten tjej på kanske fyra år springer världsrekord på tio meter och rusar nästan omkull en äldre man som kanske är hennes morfar. När hon flugit upp i den trygga stora famnen så klamrar hon sig fast likt en liten apa medan de små ljusa flätorna svajar under den rosa luvan.

En trendigt klädd kvinna kommer ut ur porten och drar efter sig en stor bag på hjul. Hon tittar åt alla håll och blicken vittnar om både nervositet och förväntan. I ett nafs plockar hon upp sin iphone för att ringa men i samma ögonblick dyker HAN upp. Det är ingen hejd på kramandet och pussandet och ömhetsbetygelserna medan tårarna blänker till i hallbelysningen.

Nu kommer en äldre herreman i sjuttio års ålder i stilig filtjacka, sidenscarf och vinterkeps. Han haltar svårt och använder käpp. I den andra handen bär han en liten smäcker kappsäck i handbagagemått. Honom möter en vacker kvinna i samma ålder och den intensiva kramen och kindpussarna tyder på ett varmt förhållande på livets höst.

Följande människa jag fäster uppmärksamhet vid är en storväxt mörkhyad kille med bred skärmmössa, hängande bleka jeans och axelremsväska. Ett brett leende med en kritvit tandrad sprider sig över hans ansikte när han får syn på sin kompis som står och lutar mot en pelare. I en härlig rappar-ritaul hälsar vännerna på varandra med nävar, handflator och dunkande kram.

Jag befinner mig i en av vänthallarna på Helsingfors-Vanda flygfält. Människomöten och återseenden är ofta oerhört gripande och vackra. I motsats till konflikter och illvilja är det underbart att både få uppleva och utifrån beskåda detta. Vänskap och kärlek är en förunderlig gudsgåva som aldrig slutat fascinera mig.

Och sen dyker äntligen min dotter upp i människovimlet. Vi har inte setts på två månader och nu glömmer jag alla de andra människorna runt omkring mig.

Flyfältet är verkligen sin egen lilla förunderliga värld.