Bloggarkiv
Mats Fontell
Mats "Matte" Fontell är ungdomsarbetare och trubadur från Borgå. Vid sidan av visdagboken skriver han gärna texter med olika längd och innehåll. Som månadsbloggare bjuder han på en bukett tankar som landat i vardagen.
Böneknep
19.01.2012 14:24
Till mitt arbete hör att besöka bygdens skolor. De mindre byskolorna, som till mångas sorg ständigt minskar i antal, har alltid haft sin egen charm och stämning.
Vid ett byskolebesök nyligen så blev jag efter andakten bjuden på lunch, vilken inleddes med gemensam bordsbön. Vi hade knappt kommit till slutet på ”aamen” i bordssången då en liten linlugg på kanske åtta år spände blicken i mig medan han hötte med sitt lilla pekfinger ”Du bad inte!”. Före jag hittade ord som svar anklagelsen så fortsatte den lille åklagaren med blanka blå ögon: ”Du knäppte inte händerna!!”
Den lilla grabben hade rätt. Jag hade inte knäppt händerna utan bara lagt dem på varandra, och han hade lärt sig att bön sker med knäppta händer. Annars är det ingen bön. Jag gjorde mitt bästa med att försvara mig, att Gud nog också hör böner utan knäppta händer. Gossen verkade ändå förbli misstänksam där han sörplade i sig sin köttsoppa.
Jag blir lätt irriterad över att man i så många sammanhang betonar att vi ska knäppa händerna när vi ber. Det är visserligen ett bra sätt och tecken på att vi lugnar och stillar oss, men definitivt inte det enda sättet. Knäppta händer blir lätt en ritual som både yngre och äldre lär sig tro är nödvändig för att bönen ska nå längre än taket. Knäppta händer är ingalunda det enda böneknepet. Det finns otaliga. Korstecken, böjda knän, valda platser, tända ljus, krusifix, vackra ord, stämningsfull musik, milda röstlägen, rop, handpåläggning med krafttag. Med mera, med mera...
Det är förstås väldigt mänskligt med metoder och vanor men olyckligt om de blir ett villkor för att Guds öra ska höra. Ett av de kusligare exempel som jag själv varit med om var när jag för många år sedan gick fram till förbön på en andlig konferens i Helsingfors. Jag bad om förbön för min stamning som då kändes väldigt jobbig. Då bad förebedjaren, som faktiskt var en anglikansk biskop från England, mig att sträcka ut min tunga. Utan att tänka efter så gjorde jag som han sade varpå biskopen grabbade tag i min tunga och började högljutt kommendera den onda stamningsdemonen att lämna min kropp.. Sen dess har jag blivit försiktigare då jag väljer platser och tillfällen där jag går fram till förbön.
När jag pratar om, eller praktiserar, bön så är min kungstanke att Gud alltid är närvarande. Det finns inga andra knep eller metoder än ärlighet och uppriktighet. Därför är det underbart att veta att jag får prata med Gud när jag promenerar, kör bil, simmar, cyklar, slumrar, städar, diskar..
Det är i honom vi lever och rör oss, står det i Nya testamentet. Eller som en liten engelskspråkig grabb sade: ”He is here and there and everywhere!”. Yees!