I mitten av 2000-talet dog mina båda föräldrar ungefär inom ett år. Den ena i en trafikolycka och den andra av mer naturliga orsaker. Chocken och sorgen landade inte bara i mitt hjärta och i min själ, utan också i min kropp. Trots fysikalisk behandling så var axlarna sjuka och nacken styv i flera år.

Under processen förstod jag till min stora lycka att ansöka om plats på så kallad Aslak-rehabilitering, vilken gav mig möjlighet att vistas på Norrvalla rehabiliteringscenter i Vörå i fyra veckors tid under ett läseår.  Vilken förmån och vilken lycka. Vilken Guds gåva till min trötta själ!

Veckorna i det lilla gulliga Vörå bestod av motion, god och näringsrik mat, föreläsningar och gemenskap. En av mina största upptäckter under Aslak-resan var nog den kinesiska avslappningskonsten. Dom måste nog vara ganska kloka dom där kineserna. Då vi här i västvärlden länge haft en bind tilltro till folkmedicinen och piller i olika form och färger har många på senare tid fått nog och vänt blicken mot andra hälsometoder.  Kroppen är en helhet, är märklig och fantastisk Guds skapelse som har en fascinerande inbyggd självläkedom. När jag ser över vad jag stoppar i mig, när jag granskar mitt livstempo och sättet hur jag rör mig och resonerar – ja då händer faktiskt saker  helt utan piller.

Mina tisdag kvällar är ägnade åt Qi gong. Det är inget zumba-tempo i gruppen utan långsamma rörelser i ett mönster som utvecklats i Kina under tusentals år. Ja, det ser anspråkslöst och rent av fånigt ut men det samma kan man inte säga om resultatet som ofta leder till häpnadsväckande läkedom.

Inom kristenheten råder delade uppfattningar och åsikter om avslappningsmetoder som har sina rötter i främmande kulturer och religioner. För en tid sedan debatterades Yoga i Kp:s spalter. Här måste förstås var och en få dra sina egna slutsatser och göra sina val. Jag vet vad som har hjälpt mig och du vet vad som har hjälpt dig, och det är viktigt att vi delar erfarenheter i det brokiga livets glädje och sorg.