Den blomstertid nu kommer

Minns ni den ännu? Skolavslutningen. Där stod ni klädda i
finklänningen eller finbyxorna. Ni sjöng "Den blomstertid nu kommer" för
allt tygen höll, samtidigt som ni kramade betyget i handen. En del av
er log stolt och glad över ett bra betyg, andra kanske försökte skamset
gömma det bakom ryggen. Hur som helst, nu behövde ni inte stressa mer.
Men ni var otåliga. Ni bara väntade på att skolavslutningen skulle ta
slut. Ni väntade på att få rusa ut i den långa, härliga sommaren!. Inga
läxor, inga stränga lärare och inga tider för läggdags (i alla fall i
era drömmar). Bara sol, sand, glass och lek med kompisarna hela långa
dagen!

Nu är sommaren här igen. Juni månad
lurar bakom hörnet. Det har varit en rolig majmånad! Jag hoppas också
att ni trivs i mitt sällskap och vill fortsätta med det i annan form.

Jag önskar en fin midsommar och en skön sommar!

Alltför lyckligt lottad

Ibland önskade jag att man kunde leva fler än ett liv. Ett enda liv
känns så perspektivlöst. Vi kan endast leva vårt eget liv. Vi kan vandra
tillsammans med andra men aldrig helt ta del av andras liv.

Det
skulle vara lärorikt att veta hur det är att vara allvarligt sjuk, ha
ett kognitivt funktionshinder eller vara rikeman. Eller, rikeman skulle
jag egentligen inte vilja vara. Det känns redan nu ibland som om jag är
alltför lyckligt lottad. Ibland brukar mamma med glimten i ögat säga att
”Om den rike skulle veta hur den fattige mådde”. Men det som mamma
kallar för ”fattigdom” är en enorm rikedom för många människor på vår
jord. Inte är vi fattiga ens på den skala enligt vilken vi i Finland
räknas vara fattiga. För att inte tala om ett globalt perspektiv.

Kanske
idén just ligger i att ha ett enda liv. Att se världen i första hand ur
det perspektiv och ur de erfarenheter man själv har, men ändå kunna ta
ställning till att alla människor skall ha det bra. Det gäller
definitivt inte enbart materiell rikedom eller fattigdom. Det gäller
lika mycket emotionell och andlig rikedom. Det är en uppgift för oss
lyckligt lottade.

Upp och hoppa! Friskt humör!

En kväll i Hertonäs gårds park. En kvinna joggar med lätta steg och jämna andetag. Hon är knappt svettig än. Vem är det ni ser? Inte mig i alla fall. Jag är hon där borta. Hon som lunkar i ojämnt tempo, flåsar som en ångmaskin och vars ansikte har samma färg som den röda rocken.

Ja, jag har återupptagit joggingen. Det är något som länge funnits på det-gör-jag-aldrig-någonsin-mer-listan. Nu är den listan en punkt kortare, igen.
Jag har aldrig varit vidare intresserad av att jogga. I gymnasiet joggade jag med en vän, men sedan dess har det inte blivit av. Det har drunknat i en massa bortförklaringar. Men idag fick jag idén att försöka. Inspirerad av den vackra miljön. Jag bestämde mig för att jag skallgöra ett nytt
försök. Inte minst på grund av den härliga känslan som fyller kroppen efteråt!

Världen kom till byn - vad händer denna gång?

Världen har kommit till byn, eller till Helsingfors -
bokstavligen. Det vimlar av människor och stånd i Kajsaniemiparken och
på Järnvägstorget. Folk av alla de slag och raser. Barn springer omkring
och gläds över godis, unga och vuxna går klädda i olika klädstilar som
på sitt sätt tar ställning till olika saker och seniorer strosar lugnt
omkring bland tälten. Nytt för i år är att också Nationalteatern har
öppnat sina dörrar för världen.

Det är roligt att
märka att man i den alltmer globala verklighet vi lever i kan hitta
smaker och upplevelser som är helt nya för en. Idag åt jag en
västafrikansk grönsaksrätt.

Jag om någon vet att
man aldrig kan veta vad man hittar på Världen i byn. Några år sedan kom
jag hem med både ett stödpersonskontrakt till en person med kognitivt
funktionshinder och ett fadderbarn i Asien. Jag träffar fortfarande min
stödbehövande. Både land och fadderbarn har bytt men samarbetet med Plan
fortsätter.

Världen i byn är en fest med många goda avsikter och sprudlande glädje. Rekommenderas varmt

En i gänget

Tjärubytta, brännboll, fruktsallad, Hela havet stormar... Dessa
klassiska lekar har något gemensamt. Den som blir ensam är den som
försöker finna en plats och blir en del av gänget eller så undviker man
att bli utanför. Ibland känns det jättejobbigt att vara den som är
utanför. Den högsta önskan är att vara en i gänget.

Det är viktigt att vara en i en grupp. Det är inte bra att vara ensam.
Fram för allt inte ofrivilligt ensam. Människan är ett flockdjur. Vi
behöver varandra.

Att vara en del av en grupp är ändå inte heller
endast ett värde i sig. Alltid finner vi inte sin roll, eller så känner
vi av någon orsak inte att vi till fullo är oss själva i gruppen.
Då vi har funnit en grupp där vi trivs och där vi känner att vi är en
jämställd del och vi kan vara oss själva, då trivs vi. Då märker vi
också hur mycket vi behöver det för att må bra.

Mer svängig musik till kyrkan!

Av en olyckligt lycklig, eller lyckligt olycklig, omständighet råkade
jag ha orsak att besöka Grankulla kyrka. Det visade sig vara ett bra
beslut. Jag fick veta att Kauniasten kirkkokuoro firade sina 35 år med
jubileumskonsert. Den ville jag absolut gå på!

En sådan konsert! Den väckte alla känslor vid liv. Det gick kalla kårar av välbehag vid kända kristna sånger såsom Suojelusenkeli och Pekka Simojokis Sama taivas, sama maa. Negro spirtituals svängde om rejält stärkt av en orkester. When the saints go marsching in  var publikens favorit. Vid finländska sånger såsom Kotomaamme använde fjol och dragspel. Vi började nostalgiskt  med att  sjunga Suvivirsi tillsammans. Den sista sången var Finlandia spelad på kyrkorgel. Då fällde jag en tår.

Konserten var indelad i fem sektioner: Valo (Ljus), Ilo (Glädje), Turva (Trygghet), Rakkaus (Kärlek) och Koti (Hemmet).

Jag
blev på väldigt gott humör av konserten. Trots att jag är jävig vågar
jag påstå att dylika pigga och känslofyllda tillställningar bara är
positivt för kyrkan. De ger en bra bild av en kyrka som har något att ge
till alla. Mer svängig musik till kyrkan!

Sommarnätter

Sommarnätter. Varma sommarnätter.Vårkvällar likaså. Särskilt i maj. Den blommande, doftande maj. Med skönsjungande näktergal, kuttrande duvor och flygande svalor. Det är något särskilt med dessa kvällar. De är mjuka som sammet. De är hemlighetsfulla. De är oskyldiga. På något sätt är också Guds närvaro på något sätt starkare. I lugnet, möjligtvis. I stillheten. I det sköna.

Läsa psalmboken

Förra veckan kunde vi läsa i KP (nr 19/ 8.5.2013) om Kiki Alberius-Forsman som gillar att skriva psalmer. Hon har bland annat skrivit en fin och somrig "Solrospsalm".

Också jag gillar psalmer. Jag har tänkt att jag någon dag borde sätta mig ner och läsa psalmboken. Ja, inte sjunga psalmer, utan läsa dem. Psalmerna har en djup och talande text som lite försvinner i sången, då jag själv sjunger, eftersom själva melodin kräver sin uppmärksamhet. Psalmerna kan vara förenklade bibelverser. Lite enklare att förstå än ordinarie texterna. De är också vackra dikter. Psalmer borde med fördel citeras mer, tycker jag.

Med följande ord önskar jag er en god start på dagen:

"Du livets sol, i Kristus här,
till världens fröjd uppgången,
kom, lys för oss och bliv oss när,
och tag vår kärlek fången"

(Psb 508:4, J.L. Runeberg)

I väntan på sommaren

Doften av nyklippt gräs fyller luften. Vinden är varm. Vi har i många
dagar fått njuta av härlig kvällssol. Träden är fyllda av mössöron och
det finns en massa blommor i alla rabatter. Sommaren är snart här. Till
mångas glädje har värmen redan kommit. Det smakar gott med ett glas saft
eller en glass. Parkernas gräsmattor fylls av picknickfiltar. Överallt
syns glada människor. De liksom har vaknat ur vinterdvalan till nytt liv
igen.

Låt oss ta vara på varje dag - och fram för allt varje vacker kväll - och njuta!

Teckenspråket är vår kultur

Det är muntert prat och glada skratt. Sång, menuett, folkdans och sketcher. Det är liv och rörelse, en massa människor - men tyst. Vad är det? Ja, det är Döva seniorers kulturevenemnag, förstås. Dagarna, vars teman är "Teckenspråket är vår kultur" ordnas för 15:e gången, i år på Alexandersteatern i Helsingfors. Vid evenemanget syns både finska och svenska sida vid sida, även om bidragen på finlandssvenskt teckenspråk är färre. Det har varit roligt att träffa vänner och nya bekanta. I kväll är det dags för kvällsmässa i Gamla kyrkan. Det blir nog lite dans där också vill jag lova.

I morgon blir det mer av det roliga. Vad är ett bättre slut på denna vecka än just detta?