Jag sitter här på BB, onsdag kväll och Annika är ett och ett halvt dygn gammal. I morgon hoppas vi kunna åka hem, och då ska ni få läsa detta mitt sista inlägg som maj månads bloggare.

Det är konstigt hur mycket man hunnit glömma på drygt två år, dvs när Sofia föddes här på samma BB, och lika konstigt hur mycket som instinkten hjälper till med. Som igår kväll när Annika gjorde sin första riktiga sats i blöjan.  Hur var det nu man höll i en nyfödd stadigt och samtidigt har tillräckligt med händer fria att tvätta ordentligt och dessutom utan att få navelsträngen blöt?

Knappt ett dygn senare är jag nygammal expert på detta. Annika har god aptit, och det märks minsann i blöjorna! Till saken hör dessutom att det är något strul med blöjleveransen hit till sjukhuset (månne de smygsparar?), så vi måste hämta blöjpaketet hemifrån för  att klara denna lilla visit.

Vid detta laget har jag då alltså behövt hela 6 blöjor för att klara av alla dessa satser! På knappt 36 timmar, förstår ni... Så där stod jag för en dryg timme sen igen och tvättade och kände att nu börjar jag ha kläm på det hela, och hur jag ska njuta av att räcka över Annika till Jeff hemma så han får börja öva upp sig igen också!

Lade tillbaka Annika i hennes säng på handduken för att sätta ny blöja på, när jag insåg att hon faktiskt inte var riktigt klar med detta projekt. Så medan jag stod där och väntade på att hon skulle bli klar, på handduken, i sängen, började jag undra om detta tekniskt sett är nummer sju eller bara sex och ett halvt? Men så tröstade jag mig med att hon ju faktiskt sparade oss en blöja på detta sätt!

Jag tänker på babyn i min mage, och känner ömhet. Men jag inser att jag hade Sofia oftare i tankarna och i mina böner under tiden jag väntade henne; hon var ju den första. Då blir det lätt att lyssna till den lilla rösten och ta emot skuldkänslorna för den sakens skull, och t.o.m. framöver kanske tänka "om jag hade bett mer, skulle det eller det inte ha skett". Det är den lagiska biten, och jag VET att Guds nåd är större än så, och jag väljer att fokusera mina tankar i riktningen mot nåden och glädjen.

Och så tänker jag på hur mycket vi älskar Sofia - kan man älska en till lika mycket? Även här känner jag hur jag faller tillkorta. Men genast blir jag påmind av Gud, att just DU, lilla baby i min mage, är utvald av Gud att få komma till OSS och bli uppfostrad av oss. Ingen annan än du. Till oss. Och med den gärningen visar Gud oss att Han litar på att vi kan göra det, så då bör jag kunna lita på att Han ger mig den kärlek som behövs för att klara av det.

Herre, jag behöver Din eviga kärlek för att ösa över henne, för bara mänsklig kärlek bleknar så snabbt i stundens hetta. Jag behöver Ditt perspektiv på barnuppfostran, och ofta undrar jag hur det skulle vara möjligt att ha barn och inte känna eller veta att Du ser överallt, och skyddar överallt där en mammas armar och vilja att beskydda inte räcker till? Jag känner en stor trygghet i att få lita på Dig, i alla livets stormar.

Jag gör ofta en liten sats, för vi tycker om dem rätt så färska, bara några dagar, eller max en vecka i kylskåpet för att de ska behålla den rätta "crunchen". Denhär satsen räcker till en 1 liters kanna (som på bilden) eller 2 stora glasburkar, om de ska sparas längre.

Ingredienser
3 stora eller 4 små gurkor (typ västeråsgurkor)
1 3/4 dl ättikssprit
2 dl strösocker
1 dl vatten
salt
inläggningskryddor (med bl.a. senapsfrön, svartpepparkorn)
dillkronor enligt smak

Tillagning
Skölj, ev. skala och skär gurkorna i ca 1/2 cm tjocka skivor. Varva gurkskivorna i en bunke och salta lätt mellan varven. Lägg en press över, t.ex. en tallrik eller ett lock med en vikt på. Låt stå i ett par timmar, och häll sen bort saltlagen som bildats.

Under tiden koka upp ättika, socker och vatten i en rostfri kastrull. Rör om och ställ lagen att svalna.

Lägg gurkskivorna tätt i rena burkar (sköljda med t.ex. atamon) eller kanna och med jämna mellanrum sätt ner inläggningskryddor och lite dillkronor. Häll över den kalla ättikslagen och var noga med att den täcker. Ifall du använder kanna, sätt gärna en vikt på som trycker ner gurkorna, och täck med plastfolie.

Låt stå kallt i minst 3 dagar, upp till en vecka.

Förstått att värmen kommit till Finland nu också. Här grönskar ju allt sedan flera veckor, och den skira vårgrönskan tycks alltid passera för snabbt, men när allt är sådär vackert ljusgrönt blir jag alltid påmind om en liten a-ha upplevelse jag hade för några år sen. Hemmavid, i Sundby var det alltid så vackert när mössöronen började komma på björkar och andra träd, men det förvånade mig alltid att de unga skira björkarna alltid var så mycket snabbare att låta löven spira än de äldre mera värdiga björkarna.

Jag grunnade ett tag över detta, och förstår att varje biolog som läser detta nickar igenkännande, och säkert har en enkel och naturlig förklaring. Så en dag slog det mig att detta beteende är ganska likt oss människor också. När vi är unga är vi snabba och ivriga att ta till oss nya upplevelser. Ibland kanske lite väl impulsivt, och ibland innebär det ett och annat frostbränt blad ifall den sista vårfrosten kanske ännu inte har passerat. Med dem kommer mer livserfarenhet, och en lärdom som vi kanske kommer ihåg framöver. Men ändå vill vi hoppas och tro att nu blir det sommar och vi vill ta tillvara på varje minut i den varma vårsolen.

När vi sen blir lite äldre och mognar, inser vi att alla våra kvistar och blad är mera värdefulla och vi väntar gärna några dagar till, kanske en vecka, innan vi tar steget fullt ut. Kanske tar vi det säkra för det osäkra så att säga. För vi vet med livserfarenhet vad som kan hända annars, men vi kommer också i håg med fröjd i hjärtat den underbara glädje som de första varma dagarna för med sig, och vi vet att ett par dagars vänta inte är mycket i det långa loppet; våren och värmen kommer ju varje år, och då liksom 'grönskar' vi upp också!

Mamma och pappa kom hem från sin weekend i södra Toscana, och när vi tittade på kartan kom jag att tänka på en fin resa som jag hade förmånen att göra genom vårt härliga Toscana i fjol höstas tillsammans med Församlingsförbundet.

Som bakgrund bör jag väl nämna att jag jobbade för många, många år sedan som reseledare för Sundqvists Buss - en säsong på heltid, men för det mesta när det fanns behov, vid sidan av mina distansstudier, och senare jobb. Sen när jag började på Nokia blev mina sommarsemesterveckor plötsligt mycket viktigare, och jag kände att jag måste ta mig tid att varva ner lite för att orka med tempot där, så min sista resa gjorde jag med Lindholm Lines ner till Oberammergau passionsspelen år 2000. Minnesvärt!

Livet och åren går, och så ifjol slog det mig att jag ju faktiskt bor i ett väldigt populärt område för resenärer från Norden, och så beslöt jag mig damma av de gamla reseledar- och guidehjärncellerna lite och pröva på nytt. Ifjol somras jobbade jag mest med amerikaner från den närliggande armébasen här och gjorde dagsutfärder, men på hösten kom både österbottningar, tavastlänningar, åbolänningar, nylänningar och ålänningar hit tillsammans med Göran Sundqvist.

Alla resor är speciella på sitt sätt, det är jag den första att säga, men Församlingsförbundets resa var ovanlig så till vida att den också hade en tydlig andlig aspekt, och jag tänkte vad konstigt att det ska vara min första resa efter så många års paus, och hur Gud gärna styr och ställer även i mitt arbetsliv.

Ofta som reseledare fokuserar man mest på de traditionella sevärdheterna och upplevelserna, men inför denna resa fick jag tillfälle att fördjupa mig i den kristna kulturen här i Italien, och ödmjukt inse att jag verkligen bor i kristendomens vagga här, och hur stort inflytande denna halvö - den Italienska stöveln - har haft på trons spridning över hela världe, ibland både på gott och ont.

Med denna grupp hade vi följaktligen en väldigt ovanlig nattvardsgudstjänst i de kristna katakomberna i Rom, och sen kontrasterade vi med att äta lunch i ett romerskt "columbarium"; där de hedniska romarna begravde de sina, och naturligtvis besökte vi Vatikanstaten och dess ovärderliga skatter. Sen åkte vi som pilgrimerna upp till Assisi och tog intryck av Franciskus och Klara av Assisi - båda helgon inom den katolska kyrkan, men även med fotavtryck på Kökar skulle det visa sig!

Att bo här betyder mer än att vara på besök, och för mig räcker det inte att bara skrapa på ytan. Gud känner mitt hjärta och om jag är öppen för nya upplevelser, är Han mer än villig att undervisa mig. Det är mycket jag inte förstår, men det är okej det med, längs vägen bygger jag relationer med mina medmänniskor och lär mig sånt som ingen textbok kan förmedla. Jag hoppas däremot att de frön som strös längs vägen faller i god jord.

I dag för 50 år sen var ett ungt par väldigt upptagna. Det skulle kokas och bakas, fejas och ställa till bröllop hemma hos brudens föräldrar i Hovsala.

Bruden Cate bakade tårtan, och maten förbereddes på Träskbackan under glatt samspråk. Den 19-åriga bruden hade sytt klart sin brudklänning, och valt blommor till sin bukett: vita freesior och gul-oranga rosor, en väldigt vacker bukett - det tyckte den nyss-fyllda 24-åriga brudgummen Helge också.

Lördagen den 19 maj, 1962  skulle bli en stor dag, bruden var till de nyutexaminerade frissorna Maj-Britt och Gunvor, för under skoltiden i Korsholm var de unga "husmors-studerandena" glada försökskaniner hos de blivande frisörerna i Yrkesskolan i Vasa. Brudgummen hade varit och fått sina bruna lockar trimmade hos Rönnback, och den svarta kostymen satt perfekt, och Bella Calamnius tog foton av det glada paret.

Brudens svåger Bernhard hade kommit till Jakobstad i sin fina Mercedes för att hämta brudparet i god tid, så de stannade till i Norrby ett slag för att invänta rätt klockslag att åka vidare. Bernhard, gift med brudens syster Greta, och redan flerbarnsfar hade glimten i ögat, när han svängde sig om och sa till brudgummen: "nu är sista chansen att hoppa ur bilen och springa till skogs".

Brudgummen tog honom inte på orden, och efter en liten stund fortsatte de och kom fram till Kronoby kyrka. Kyrkan hade nyligen fått en ny fin snickrad trappa, och vårt brudpar fick äran att vara det första brudparet att gå uppför den. Ceremonin hölls kl 17, för det var viktigt att de med boskap skulle få tid att stilla innan festligheterna.

Den 19 maj 1962 hade björkarna redan mössöron, och värmen och stämningen var i topp under bjudningen inne i hemmet på Träskbackan, där gästerna bänkade sig tätt tillsammans för att rymmas. Brudparets goda vänner Maggie och Bror samt Max och Christina var glada 'skaffare'.

Brudgummen, redan då en ivrig fotograf, hade köpt sin första färgfilm dagen till ära, men under årens lopp har de fotona blivit en besvikelse för de har inte hållit så bra som han hade hoppats, och både brud och brudgum skulle ha önskat att de haft fler foton från dagen.

I morgon skriver vi 19 maj 2012. Hela 50 år har passerat sedan bröllopsdagen och brudparet har samlat på sig många gemensamma upplevelser, både bättre och sämre som för alla, och till familjen hör 3 barn och 7 barnbarn (åttonde på kommande när som helst).

Brud och brudgum har åkt iväg på en liten tumanhand-helg i södra Toscana - inte bara för att återuppleva minnen under alla dessa år, men hoppeligen också för att skapa fler nya fina minnen, och denna gång med stort minneskort i digitalkameran!

För knappt två månader sen köpte jag vårens första lilla låda med jordgubbar. Då var det inte säsong ännu för dem, så jag blundade för kilopriset för de såg så goda och saftiga ut. Skenet bedrog faktiskt inte när vi hade dem som efterrätt på kvällen; de smakade toppengott och Jeff tyckte det var kul att jag kommit på köpa dem.

Jag hade precis på tungan att svara honom att jag tyckte de var kanske lite väl dyra, med påföljande förklaring och ursäkt varför jag ändå hade köpt dem. Innan jag hann säga orden, insåg jag hur konstigt det skulle ha låtit. Vad ville jag framhålla med den deklarationen?

Det verkade precis som om jag ville provocera fram en negativ reaktion: "jamän då skulle du ha låtit bli att köpa dem!" Eller kanske jag ville föregripa den negativa reaktionen jag väntade mig, ifall han skulle ha läst kvittot. Till saken hör att Jeff är den typen att han inte skulle bry sig om de kostade en eller två euro, och det fick mig att tänka på varför jag var så ivrig att... ja, nästan bikta mig?

Jag började fundera lite mer och insåg att inte skulle ha varit första gången jag sagt något liknande, så något inom mig provocerade en sån onödig ultra-ärlighet. Jag säger onödig därför att jag däremot vet att det skulle ha förargat Jeff att höra mig säga den nedvärderande, självkritiserande kommentaren.

Så varför skulle jag ha sagt så, och varifrån kommer viljan att göra så? Jag vet att jag bör titta tillbaka i min egen bakgrund för att söka djupare, hur långt tillbaka vet jag inte, ej heller vad jag kommer att finna. Samtidigt undrar jag, vilken betydelse kan min kultur och omgivning ha haft för att forma denna begivenhet? Ligger det något i min österbottniska bakgrund också?

Första steget till helande är att bli medveten om problemet, så nu vet jag att jag är något nytt på spåret. Igen en gång kommer Gud med nya insikter. Kanske hinner jag återkomma med mer om denhär saken innan månaden är slut, kanske inte. Men att Gud hjälper mig att växa till lite mer än en gång, det är jag övertygad om.

*************************************
Feta- och valnötssallad med färska jordgubbar

Min syster skickade mig en bok när Sofia blev född. Den heter "Att växa och upptäcka världen". Den handlar om olika utvecklingssprång som barn har under sitt första levnadsår; när och hur de kommer på, vad som ändras i barnets värld och hur man som förälder kan hjälpa till. Ursprungstiteln på engelska är "Why they cry" - varför de gråter, och det är ju så man märker att något nytt är på gång.

Sofia var en lugn liten baby och i vanliga fall grät hon bara när hon var hungrig eller övertrött. Inte ens bajs i blöjan rubbade hennes lugn. Men med jämna mellanrum märkte jag att något hände i hennes hjärna och hennes kropp, och då behövdes mamma mer vanligt, för då kunde en gråtattack komma till synes helt ur det blå. Hur kan jag beskriva känslan när jag märkte att min famn och mina viskade trösteord hade en lugnande inverkan på henne? Tryggheten och vetskapen att "mamma tar hand om mig" fick henne att somna till slut.

Nu är ju Sofia redan drygt två år och kan uttrycka sig bättre, men baby nummer två är ju på väg om några veckor så det blir aktuellt igen med dessa utvecklingssprång och ett helt annat "basbehov" av mamma. Och så här i morsdagstider kom jag att tänka på en historia som en väninna Marcella berättade för mig.

Min väninna berättade om hur hon flög mellan Italien och Spanien och upplevde otrolig turbulens. Alla passagerare tystnade och grep tag i sätena framför sig när planet dök och steg som värst. Mitt i den ödesmättade tystnaden hördes ett glatt barnskratt när min väninnas 2-åring i hennes famn jublade av glädje över den nya roliga upp-och-ner-leken som hennes mamma helt klart hittat på.

Den lilla historien, och min egen erfarenhet illustrerade hur våra små flickor litar fullständigt på att vi kan hjälpa dem, och att de kan vara fullständigt trygga och säkra i mammas famn. Det är samma sak med Gud: ju närmare vi söker oss till Honom, och ju mer vi ser av Honom, desto mer börjar vi instinktivt lita på att Han tar hand om oss, och ju mindre otrygghet och smärta känner vi, även när det blåser omkring oss.

Vi är en grupp på 7-9 engelsktalande kristna kvinnor av olika ursprung, åldrar och livserfarenheter som alla bor här i Italien, och våra två gemensamma nämnare är vår tro och vårt intresse att läsa bra böcker. Ungefär var femte eller sjätte vecka träffas vi hemma hos någon av oss och följer ovanstående välbeprövade recept för en lyckad kväll.

Vi botaniserar friskt bland den kristna litteraturen, så blir det bra omväxling för oss också. I går kväll var det dags att diskutera en roman, nästa bok blir en biografi (kan också vara en autobiografi) och följande en lite mer undervisnings-teologisk bok.

Och diskussionerna är alltid härliga. Jag får mycket mer ut av att ha läst en bok, när jag får diskutera och höra mina vänners tankar och perspektiv. Utan tvekan har de fastnat för detaljer jag inte tänkt på, och så är det så uppfriskande att vi inte alla är skapta i samma församlingsform, utan kommer till bords, så att säga, med olika livserfarenheter, olika trosdenominationer och alla kan bidra på sitt sätt. Lutherska prästdöttrar, militärfruar, barndomskatoliker som börjar nosa på bibelläsning och personliga upplevelser, pastorsfruar, heltidsjobbande ensamförsörjare, missionärsfruar, tonårsmammor, bebismammor - alla har vi lika mycket att ge!

Gårkvällens diskussionsbok (My Sister Dilly av Maureen Lang) hade vi läst under veckorna sen förra bokklubben strax innan påsk, och trots att det var en "fiction" så hade vi mycket att diskutera, från att sköta om ett CP-skadat barn med allt vad det innebär, till att bära sitt straff för brott och följden av en mycket strikt kristen uppväxt ute på landet där alla känner alla.

I måndags hade vi en grupp vänner på middag hemma hos oss, och jag kom i samspråk med Elisabetta som för knappt en månad sen bröt högra handleden och sitter med gips på åtminstone en vecka till.

Elisabetta är en singel kvinna i 30-årsåldern, hon bor ensam, och har två deltidsjobb inom hemvården. Det är för övrigt ganska vanligt här. Men under denna månad har hon naturligtvis inte fått, eller kunnat jobba och dessutom har hon flyttat tillfälligt hem till sin syster, som har familj och två barn. Tanken var ju naturligtvis att systern skulle kunna hjälpa Elisabetta med enkla praktiska saker som är svåra att göra när man är gipsad upp över armbågen.

Men Elisabetta ser hur mycket jobb systern har hemma med familjen och barnen, och känner hur svårt det är att ta emot hjälp när det bjuds, och ännu svårare att be om hjälp. I stället har hon försökt hjälpa till med barnen och försöker så långt som möjligt klara sig själv.

Inget fel med det i och för sig, men jag känner så bra igen mig i hennes beskrivning, och dethär är en sak som jag fått jobba på under årens lopp, och ibland är det nyttigt att ha en orsak att stanna upp och reflektera lite. Dessutom tror jag ju att det finns fler än oss två som ramlat ned i ett dylikt självförvållat "duktighetsdike".

Varför är det är så svårt att acceptera hjälp egentligen? Hur jag än vänder och vrider på det, så kommer ordet stolthet upp till ytan. För visst vill jag anses duktig, stark, kunnig och absolut inte lat. Däri ligger en stor mängd stolthet, och den är till hinder för många saker som Gud vill göra i mitt liv.

Men hur påverkar denna ovilja min omgivning, och de som verkligen vill välsigna mig genom sin hjälp? Ja... om jag inte tar emot den med tacksamhet, eller inte alls, så känner de sig inte heller välsignade. Och kanske jag till och med blockerar Guds välsignelse över dem, för vi vet ju att Han älskar en glad givare - även i annat än pengar.

Och hur blir det med mig då, och den välsignelse som jag skulle ha fått? Jo, den blir också borta. Och så gräver sig dendär envisa stoltheten sig fast ännu mer, och jag klappar mig självständigt på axeln för att jag igen klarat mig själv. Och samtidigt har jag tagit ett steg längre bort från Gud; för jag behöver ju inte honom eller någon annan. Visst? Nej, Gud är ganska klar i Bibeln hur Han ser på stolthet, eller högmod som många översättningar kallar det. Gud vet mycket väl vilka konsekvenserna är, och i kärlek vill han bespara oss dessa.

Gud tog tag i mig angående detta redan innan jag träffade min make. Jeff är en man vars stora glädje är att tjäna andra (för er som känner till teorin om 'kärleksspråken', så vet ni i detalj vad jag menar). Gud visste hur han behövde förbereda mig för att kunna ta emot med glädje och tacksamhet, till välsignelse för oss båda, ska tilläggas. Visst känns det ännu ibland svårt, och jag behöver påminnelse ibland när jag försöker göra för mycket själv.

Det finns väldigt lite som kan mäta sig med att känna sig uppskattad, älskad, respekterad och värdig att få omsorg av de man älskar. Men klivet dit kräver ödmjukhet, och att våga släppa kontrollen. Men varje gång får jag påminna mig om att detta är verkligen Guds vilja för mig, och när jag kan acceptera hjälp, blir den som hjälper också välsignad. Och vem är jag att neka någon annan det?