Jag gråter när min hund dör, jag gråter när min pappa dör och jag gråter när min klient dör som jag lärt känna under år som gått.

När jag var liten och stod i Minervaskolans festsal och man talade om något som jag borde vara ledsen över men inte kände något inför, brukade jag tänka på att vår bassethund Jolly dött och så såg jag passligt ledsen ut eller började gråta. (När jag inte ville gråta tänkte jag på Borgbacken).

Jag blir aldrig klok på döden. Unga dör, rycks bort eller pinas av långvarig smärtsam sjukdom. Gamla dör efter kanske 40 år liggande på anstalt mest omedvetna om tillvaron. Det händer att ett äkta pars gemensamma önskan om att få dö samtidigt uppfylls. Andra rivs isär obarmhärtigt tycker man – och fel person först: Hur ska den andra parten klara sig när den handlingskraftigare dog först? Spädbarn dör. Andra dör inte fast hur de försöker med droger eller misslyckade självmord. Hälsofanatiker dör i kancer och minnessjukdomar och rökande chokladätare lever länge och väl. Det finns ingen rimlig reson. Ingen kan tänka ut hur det ska gå med döden, ändå levererar den ena forskningen efter den andra tips om att kunna leva några månader mer, något år till.

Döden har mist sin udd, skriver Paulus. Döden är en vinst, säger samma man, för då möter vi Jesus.

I veckan stod jag och betraktade en människa som var på slutrakan av sitt liv. Jag tog mig tid att ta in henne i mitt medvetande. En vecka tidigare hade vi delat nattvard; ätit varsin halva av samma oblat och druckit några droppar vin. Händer som rörde. Kroppar som förstod. Vid det sista mötet var jag redan ensam. Så nära utan henne.

Jag har aldrig varit i krig och sett människor sprängas i bitar runt omkring mig - människor som jag just talat med eller delat korso med. Jag har aldrig sett ett barn dö. Men jag anar att det inte då finns ord.

I det svåraste eller mest underbara saknar orden betydelse. Då behövs närvarande kroppar.

Jesus har lovat vara med. Vi får ta det halmstrået. Döden på jorden är tom och kall. När kistan glider bort i krematoriekapellet och dörren sluts påminns jag alltid om slutgiltigheten. Ensamheten. För varje älskad människa lämnar ett tomrum efter sig. Vi får välja att tro att det finns en bättre tillvaro. Att vi möts igen. Ingen vet. Men tron är som en underjordisk bäck.

Jag missade en kvällsmässa jag gärna hade gått på, där talaren talade om att förmedla hopp. Jag vet inte exakt vad hon tog upp, men blev och fundera på om jag känner mig som en hoppfull person. Min man och min bror har någon gång när saken varit på tal, beskrivit mig som pessimist, något jag inte velat känna igen mig i och förnekat. Nu tänker jag att med de katastroftankar jag ibland har så verkar jag pessimistisk. Men samtidigt tror jag att jag har ett starkt hopp och vill ge andra hopp.

Det behöver inte vara så märkvärdigt. Många av oss kristna är uppvuxna med berättelser om dramatiska predikanter, så till den grad att jag som ung var rädd att Gud skulle ge mig något sånt hemskt uppdrag.

"Många av oss kristna är uppvuxna med berättelser om dramatiska predikanter, så till den grad att jag som ung var rädd att Gud skulle ge mig något sånt hemskt uppdrag. Det är antagligen samma fenomen som med forskningsrapporter. Studier som inte kommer med nya, positiva rön har svårare få publicitet."

Det är antagligen samma fenomen som med forskningsrapporter. Studier som inte kommer med nya, positiva rön har svårare få publicitet. Få skriver böcker om läraren i högstadiet som såg sina elever och blev en trygg punkt för de unga som inte hade någon de kunde tala med. Men den personen kan verkligen stöda och hjälpa många unga.

En gång i en smågrupp läste vi en bok om att hitta sin passion och leva ut den. Det där ordet var alldeles för starkt för mig. Aj, att läsa romaner och äta choklad? Det är vad jag helst skulle vilja göra. Men jag inser ju nog att även en lite desillusionerad medelålders person har många passioner. Att leva vardagsliv med sin familj. Att hjälpa andra, så gott det nu går, att få ett liv med mer hälsa och år. Att förbättra världen – och sjukvårdssystemet – med sina vänner, helst också skratta någon gång ibland på samma sätt som vi gjorde när vi var fjortisar.

Det är viktigt att vi låter varandra välja våra egna sätt att ge hopp och kämpa för det goda. Ingen kan föra alla gruppers kamp mot diskriminering. Det är inte för alla att demonstrera mot klimatförändringen, även om jag förstås förstår brådskan i att få förändring till stånd. Men hopp är att inte ge upp, att göra det man kan oavsett hur dystert det ser ut. Och låta alla som kämpar den goda kampen kämpa på sitt sätt, utan att tvinga någon in i min modell. Så länge det är hopp och godhet som är frukterna.

Det är lätt att fälla en dom. Blixtsnabbt har jag tänkt en tanke – det är ännu inte så illa om jag skuffar den åt sidan i rätt tid, men så har jag nästan snabbare ibland – innan jag hunnit tänka – sagt något jag ångrar. Jag vet ju att det jag fördömer eller kritiserar likväl kunde ha gällt mig. Jesus vet hur svaga vi är och därför uppmanar han oss att i stället välsigna.

Det är ett tryggt område att ta till vana att välsigna.

Jesus säger i Lukas sjätte kapitel att vi ska älska våra fiender och göra gott mot dem som hatar oss. Och han fortsätter: Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förolämpar er. För mig hjälper det här när jag ber för Israel och kriget i Gaza och när jag ber för Ukraina och Ryssland. Jag kan tänka att jag hatar Hamas – men egentligen tänker jag att jag hatar det onda som Hamas representerar och har som mål: att hata det judiska folket och att utplåna det från jordens yta. Med ens finns där bara hat, om det får fortsätta. Gud älskar människorna bakom ondskan men inte ondskan. Här kommer vi närmare sanningen om oss själva och de ”fiender” vi stöter på. Ondskan är ondska. Människan finns där bakom eller mitt i det hela. Som kristna får vi be och välsigna. Kanske kan vi den vägen ”lösgöra” människor som är fångna i ondskans grepp. Vi har enorma tillgångar i vår vapenarsenal när vi har himmelrikets nycklar och Jesus som vår Herre. Och Jesus kom till världen med ett budskap om frälsning för alla människor.

I dessa tider när Israel balanserar med fiender på alla sidor får vi kristna påminna oss om att frälsningen kommer från judarna. Den Jesus jag älskar var jude och de efterföljare som möjliggjorde att vi kan läsa Nya testamentet var judar. Judarna hör till det sanna olivträdet och vi andra är inympade i ursprungsträdet. Vi har del i värdträdet av nåd allena. Det är roten, Jesus, som bär hela trädet och alla grenar. Vi behöver kunna välsigna Israel för att bibeln uppmanar oss till det och likväl ber vi för och välsignar de människor som är inblandade i den här stora konflikten. Här ställer vi inte mänska mot mänska utan ondska mot Jesu frälsning. Vårt mål är räddning från ondskan. Vår glädje och vårt hopp är Jesus. Vår framtid är ett stort träd med många grenar med en underbar blomning och väldoft av försoning.

För två veckor sedan kom vår präst och ungdomsarbetsledare i Grankulla svenska församling modigt ut med att han blivit mobbad under skoltiden. Han nämnde känslan av att dö litet varje dag.

Ett barn dör litet varje dag.

I tysthet, utan att förstå hånas och mobbas barnet, ungdomen för att föräldrarna har yrken som inte godkänns just då i den tiden på den platsen, eller för att vi kommer från ett visst sammanhang, bär en viss typ av byxor. Jag minns själv att min klass på 1970-talet i Minervaskolan mobbade en kille som alltid gick i bruna enstex byxor. Vi andra hade bytt till jeans. Jag antar att jag hörde till gruppen som såg och hörde men som inte reagerade desto mer. Som tillät.

För en knapp vecka sedan sköt en tolvåring en annan tolvåring för att han blev mobbad. Två till i klassen sköts.

Ett barn dog och finns inte mer på jorden.

Här fanns ett synligt raseri och en synlig utsatthet. Jag tänker på de utagerande och på dem som äter upp sig själva i förtvivlan. Jag tänker på dem som måste försvara sitt dåliga självförtroende med att trycka ner andra. Jag tänker på barn som inte förstår konsekvenserna av sitt beteende nu men ska leva med dem.

Vi vet att svarta fortfarande diskrimineras i USA – av vuxna. Jag vet att min finska väninna var gift med en spansk polis på 1980-talet och de bodde i Finland. Han mobbades av vår finska poliskår så att det ledde till skilsmässa på grund av makens illamående. Antisemitismen blossar upp gång på gång, syndabockar söks för att någon gjort oss illa, för att någon ur en viss grupp betett sig dåligt, för att någon - för att något skadat mig, dig, gått sönder.

Flaggorna har vajat på halvstång. Kyrkdörrarna har varit öppna. Krisdejouren har gått het. Människor vill göra något konkret då det inte finns ord, så vi tänder ljus, för blommor, knäpper våra händer. Någon frågar var Gud finns i allt det här? Jag tror Gud gråter mer än vi. Vår himmelske Faders hjärta brister när vi som människor brister i kärlek och omvårdnad till varandra. Kom till mig, säger min Jesus. Gråt hos mig. Jag har sett dig sedan du skapades i moderlivet. Låt mig trösta dig. Låt mig viska ord i ditt inre som helar och upprättar. Jag har inte kommit för att döma världen, men för att ge den liv, evigt liv, säger Jesus. Kom till mig, vila i mina löften om evig kärlek, om att vi alla är värdefulla, om försoning, förlåtelse oberoende av om det är du som slog eller du som blev slagen. För dig utgivet. För dig utgjutet. Alltid en möjlighet att börja om, att innesluta och inneslutas.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)

För dig utgiven, för dig utgjutet. Kristi kropp, Kristi blod. Kristus i mig. Jag i Kristus.

Henri J Nouwen skriver i sin bok om nattvarden att vi behöver stanna upp inför vad som egentligen sker när vi går till nattvard. Många gånger blir det en rutin vi kanske inte ens tänker på, vi bara går fram och tar emot och går tillbaka till bänken och fortsätter att tänka på lunchen vi ska tillreda, arbetsuppgiften som väntar. Men det ligger djup i den heliga måltiden. Ett mysterium att stanna upp inför.

En av mina favorituppgifter är att dela ut nattvard. Jag tackar alltid ja när någon frågar, om jag bara har möjlighet och nattvarden är en höjdpunkt för mig under kyrkobesöket. Ändå är mina tankar ofta på irrfärd när jag inväntar min tur knäböjande vid altaret. Ibland när jag ger mig frihet att tänka på vad jag är med om vid nattvardsbordet börjar jag gråta. Och så skäms jag och inbillar mig att nu tror den si och så ­- och därmed har jag gått miste om välsignelsen av att bara vara, öppna upp, ta emot det mysterium som den heliga måltiden de facto är. Jag tar emot Kristi kropp och blod. Jag blir en del av honom. Jag gör det som han sa att jag skulle göra tills han kommer tillbaka.

Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1Kor. 11:23-26)

Nouwen menar att vi ska ställa frågor om hur Gud vill möta oss just idag, vad vill han säga via sitt Ord, psalmer, sin heliga måltid – till mig personligen? Gud talar genom sitt ord och Gud är oss nära. Det är enkelt och det är svårt, tycker jag. För det finns så många röster och hjärtat bultar så oroligt ibland. Men det handlar kanske också om en vandring i en tillit som växer. Underbara påsk, kom!