Det hade aldrig hänt mig förut, att bussen inte tagit mig ombord. Jag stod på rätt hållplats och det var rätt buss. Men en annan buss hade stannat till på hållplatsen strax innan, och chauffören såg mig antagligen inte.

Nu befann jag mig 45 minuter från Helsingfors centrum, så en kvart senare kom nästa buss i samma riktning. Jag berättade trumpet för den chauffören att hans kollega kört förbi mig, och jag har aldrig blivit övergiven i hela mitt liv. Han tyckte så synd om mig att jag fick åka med gratis.

På vägen hem hann jag bara ta fram mitt kort för att betala, när busschauffören mötte mig med ett stort leende och sa: ”Kyytiin vaan – joululahja!” Det kan ha haft med saken att göra att jag hade en tomteluva på mig. När jag steg av gav jag honom en chokladstång som tack. Jag hade köpt tre för en rund summa i R-kiosken.

När kvällen kom tänkte jag med tacksamhet på de båda busschaufförerna. Jag kände att jag hade blivit sedd. I kraft av det hade jag försökt se andra.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Det är min erfarenhet efter att ha levt i sammanhang där människor ger av sin tid, kraft, pengar och andra resurser för att vara till hjälp. Det är deras gensvar, deras sätt att se på världen, deras sätt att vara.

Nikola Tesla, växelströmmens uppfinnare, ansåg att all energi ytterst kommer från solen, och följaktligen att elektricitet i alla sina former är en gåva från Gud, eftersom Gud har skapat solen. Därför ansåg han att elektricitet tillkommer alla och att det vore oetiskt att ta betalt för det.

Jag tänker lite motsvarande att kärlek, i alla sina uttryck, har sitt upphov i Gud. Gud är kärlek. "Vi älskar därför att han först älskat oss," skriver Johannes (1Joh 4:19).

Människor kan också drivas av andra krafter. Det är en intrikat filosofisk diskussion, vad godhet är och hur man känner igen godhet bland alla andra drivkrafter.

Jag är tillitsfull intill blåögdhet. Jag har t.o.m. ett par psykologiska utlåtanden som beskriver mig så. Jag brukade tänka att det är detsamma som att vara naiv. Men efter några decennier med mig själv har jag kommit till att jag inte alls är naiv. Jag är tvärtom väldigt medveten, både om mina egna blandade motiv och om att allt inte är Gud som glimmar. Men jag är trotsigt och envist optimistisk. Jag tror på kärleken som en förändrande och helande kraft.

Jag ser inte det goda i mänskligheten för att det är det enda som finns att se. Men till skillnad från allt det andra för kärlek framåt. Jag väljer att lägga mina andetag på att blåsa under den glöden.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Desto viktigare därför att ge ett gensvar, ge stöd. Att göra något kärleksfullt medför en utsatthet, en sårbarhet. Det gäller såväl årets Lucia Daniela Owusu som en busschaufför i huvudstadsregionen. Sa jag att båda mina busschaufförer hade mörkare hudfärg än jag?

Kultur är vårt sätt att leva tillsammans, och vi lever tillsammans. För att göra det hela ännu mer tillspetsat: vi skapar den kultur som vi kallar den finländska kulturen genom varje ögonkast, kommentar, gest, möte och händelse.

Varje gång vi väljer kärlek i stället för hat, varje gång vi väljer att inkludera i stället för att exkludera, blir Finland ett mer kärleksfullt land och den finländska kulturen lättare att leva i och med.

Låt kärleken få ett gensvar, en fortsättning - och ett försvar, när det behövs. Kärlek har ingen hudfärg, och inte heller ålder, kön eller social ställning. Gud är kärlek, och Gud har gett sig själv till oss alla, en gång i Mellanöstern.

"Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Luk. 2:19)

Tänk att vi små människor får vara med och bereda en väg för Herren!

Egentligen är det helt fantastiskt. Landa i det, att du får vara med och att det du gör har betydelse. Våra osynliga böner för våra medmänniskor och för svåra situationer gör någonting på riktigt. Våra hjälpande händer: vi för en julblomma, besöker en annars ensam människa, skickar ett julkort, skottar snö eller handlar åt någon. Det finns så mycket vi kan göra för varandra.

Vi bereder en väg tillsammans med Jesus både i det osynliga och i det synliga, i det rent praktiska och konkreta och i det andliga, i bönens mystik.

Men så handlar det också om vad vi gör – bara vi- Herren och jag. Vad Jesus får göra i mitt hjärta, det som händer i våra tysta eller livliga samtal med Herren själv. Att ge rum för Gud i våra kanske fullsatta liv, ordna plats för Hans närvaro, hans ord i oss.

Att ge rum för Gud är ofta svårt för det är att sitta stilla, slå sig ner, vara förankrad vid en fåtölj eller vid ett bord en stund – bara vara inför Jesus, tömma sitt inre, fylla på från källan som ger liv, som ger evigt liv.

Det är tredje advent och vi ska snart fira Jesu födelsedag. Jesus kom till jorden i enkelhet. Han får vara vår riktpunkt och vår hyllning. Hans händer är sårmärkta, de är utsträckta till var och en av oss. Kom, säger Jesus, kom och få min välsignelse. Jag kom och jag kommer på nytt. Han gav sitt liv och det är hela mänsklighetens gåva. Jag kan inte låta bli att jämföra Pippi Långstrump med Jesus i den bemärkelsen att båda ger andra gåvor på sin födelsedag. Vi får tacka och ta emot och vara förtröstansfulla och glada.

För några år sedan insåg jag att jag länge hade varit småstörd på att höra God jul-hälsningar i november och hela december. Jag inledde en årligen återkommande personlig motaktion: kring första advent börjar jag både muntligt och skriftligt hälsa ”Ha en fin adventstid” eller liknande. Ordet jul kommer helst in i sammanhanget tidigast några dagar före jul. Så länge som möjligt vill jag påminna mig själv och andra om adventstiden, trots att vi frenetiskt överöses av mer eller mindre hetsande julreklam.

Men alltså adventstid, vad innebär det egentligen? December är ju full av alldeles för många och långa to do-listor både på jobbet och hemma, ska jag faktiskt ägna advent mera tid och resurser än att lyckas hitta adventsljusstaken och sedan komma ihåg att tända och släcka ljusen?!

Adventsljusens lågor flaxar stillsamt till i vinddraget från det lite otätade fönstret. Det är som om de viskade till mig om något bortom julstöket och decemberfrenesin. Lågorna bjuder in mig till något annat än att stirra på julaftonsmenyer och julklappsförslag för halva släkten. Lågorna bjuder in mig till en stund av medveten stillhet och tystnad. Lågornas värmande flimmer föreslår försiktigt men obevekligt att jag skulle släppa taget om att prestera och i stället släppa in lite närvaro och förundran.

Många andra har uttryckt liknande funderingar på olika sätt både inför jul och annars. Jag idisslar samma tankar för n:te gången för att de kanske bättre skulle slå rot inom mig just den här adventstiden.

Just den här adventstiden kanske jag kan göra mindre och släppa taget om mera. Just den här adventstiden kanske jag inte med bävan behöver vänta på allt som ska göras, utan låta mig omfamnas av en stilla kittlande förväntan. Just den här adventstiden kanske jag klarare än förr ser hur adventsljusens lågor sprider ett ljus som bär långt efter att julpyntet har packats ner.

Min pappa har en stor, gammal klocka, större än jag, i mörkbrun mahogny. Den har en pendel som svänger långsamt, liksom ödesmättat, med värdighet. Som om den ville säga att varje rörelse är ett uttryck för att tid består av ögonblick, som i all sin skönhet eller förfärlighet, är förbi i nästa rörelse.

Utveckling är också en rörelse, och självständighet. Trotsåldern – eller mer konstruktivt självständighetsåldern – är inte bara är ett utvecklingsskede vid treårsåldern. Det en rörelse som går genom livet. En pendelrörelse mellan frihet och beroende, självtillräcklighet och ömsesidighet.

”Jag kan själv!” säger treåringen frustrerat och kämpar med sin dragkedja. Självständighetslängtan är så övertydlig att en inte kan undgå att höra den. Men den hörs också hos sjuåringen som hittar själv till och från skolan, femtonåringen som kan betala sina egna räkningar. Den hörs hos studeranden som tecknar sitt första hyresavtal, chefen som får ett eget kostnadsmoment eller arbetstagaren som säger upp sig och startar eget. Den hörs hos den som med hjälp av en rollator kan handla själv, och hos den som återerövrar livet efter en utmattning.

Självständighet är friheten att få göra själv och få möjligheter till det. Men det är också friheten att inte behöva kunna själv, och att med värdighet och bevarad integritet få luta sig mot andra, dela och bära tillsammans.

Så tänker jag att självständighet är något vi ger varandra och oss själva, i det att vi frågar efter gränser och respekterar varandra i samtalet om dem. Jag blir den jag är i mötet med ett du. Det är i gränssnittet mellan dig och mig som självständigheten blir till eller kränks.

I förhållande till Gud beskrivs den samtidiga fullständiga friheten och fullständiga beroendet i 2 Samuelsboken 22:20: ” Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, för han älskar mig.”

Jag vill att Gud håller mitt hjärta, även om jag vet att jag är fri att gå. Utan den friheten vore det inte kärlek oss emellan.

När mötet mellan ett du och ett jag ansträngs kan det bli en maktkamp mellan frihet och revolt, trots och underkastelse. Men om det får bli ett samtal i välvilja, respekt och ödmjukhet, kan självständighet vara möjligt för alla, även om vi behöver varandra. Människor sinsemellan, nationer sinsemellan, och i förhållande till Gud.

Finland firar idag sin hundrasjunde självständighetsdag. Jag hoppas att vår frihet och vår självständighet inte bara handlar om vem eller vad vi är fria ifrån, utan också - och kanske i ännu högre grad - vad vi är fria till. Vad vill vi göra med vår frihet? Hur vill vi använda vårt rörelseutrymme? Vad vill vi bygga? Hur?

Jag vill dela livet med oss som är Finland, jag vill bära det här landet och bygga mitt liv på den här grunden. Att jag får välja det, att jag får välja oss, är självständighet. Grattis till oss alla!