Den frågan har jag fått några gånger, ibland lite försiktigt och andra gånger mera rakt och någon gång kanske till och med sarkastiskt.

Många har hört om att man kan få ekonomisk hjälp från diakonin då det uppstår en kris men så mycket annat vet man kanske inte om diakoniarbetet.

Det stämmer att vi diakoniarbetare möter människor som kommer till mottagningen för att få ekonomisk hjälp, till exempel i form av ett köpkort till matbutiken men det betyder inte att alla som kommer får det per automatik. Den som tar kontakt i ekonomiska frågor får stöd och handledning i att ordna upp situationen, till exempel i hur man ansöker om olika bidrag från FPA och välfärdsområdet. I min församling gör vi en ekonomisk utredning och funderar tillsammans på vilka inkomster och utgifter personen har och hur man kan ändra på situationen om pengarna inte räcker till.

Vad annat gör vi diakoniarbetare då? Dricker kaffe och besöker den äldre befolkningen?

Ibland har jag svårt att svara på den frågan, vad gör vi inte? För min egen del är det ganska lite kaffedrickande och så gott som inga hembesök hos seniorer. Jag kan istället besöka barnfamiljer eller ensamstående vuxna.

En diakoniarbetares arbetsuppgifter kan variera ganska mycket beroende på i vilken stad eller kommun man jobbar och vilka behov som finns. Det är kanske det bästa med att arbeta som diakon, att jobbet är varierande. Jag får t.ex. delta i vår församlings familjecafé, ordna träffar för ensamstående föräldrar med barn, vara med på familjeläger, delta i gudstjänsten, ansvara för insamlingen "Ge barnet en gåva", ordna evenemang och träffar för vuxna och göra en massa annat roligt som t.ex. planera och tillreda ätbart. Överraskande mycket tid går åt till planering har jag märkt, men då någonting jag planerat resulterar i någonting positivt för en deltagare kännst det bra.

Det viktigaste vi gör är att bemöta människor. Oavsett hur arbetsbilden ser ut bemöter alla diakoniarbetare människor i olika livssituationer. Vi möter människor i sorg, människor som känner hopplöshet inför framtiden, människor med risk för att mista sin bostad på grund av obetalda hyror och människor som mår psykiskt dåligt. Men vi möter också människor med hopp om en ljusare framtid och människor som trots alla motgångar är positiva och gärna vill ställa upp för andra som har det kämpigt. Vem än vi möter och hur än hens livssituation ser ut bemöter vi den människan som en värdefull individ.

När jag var barn föreställde jag mig att vuxenlivet var underbart och fantastiskt, som vuxen visste och kunde man ju allt. Rimligtvis styrdes inte heller vuxna av alla de regler som barn behövde följa.

Framför allt såg mina barnaögon på vuxna som ”färdiga”. De vuxna hade uppnått något slags stadium i människovarandet som var konstant och oföränderligt, i detta tillstånd färdades man sedan mot dödens ändstation utan desto större förändringar i sig själv.

Nu när jag själv har varit vuxen ganska länge tänker jag tillbaka med både ömhet och förvåning på mina barndomstankar om vuxenskap. Det är mycket jag skulle kunna säga om ett vuxenliv till mitt barndoms-jag, inte minst skulle jag säga många ord om att jag verkligen inte vet och kan allt. Dessutom finns det ju faktiskt finns en hel del regler också för vuxna att följa.

En av de aspekter jag mest fascineras av i min barndoms vuxenbild är det där med att man som vuxen skulle ha inträtt i något slags statiskt tillstånd där ingen större utveckling äger rum. Visserligen kan jag nu som vuxen tycka att jag i vissa saker har stagnerat eller missat att aktivt jobba för, men jag upplever inte alls tillvaron eller mig själv som oföränderlig. Tvärtom. Ibland händer det lite väl mycket för att jag ska hänga med! Att bli förälder var en stor inre och yttre förändring, att som höghusvan flytta till parhus gav många ringar på vattnet i både vardag och självbild, att få röstproblem gjorde att jag som en sjungande människa såg min starka sångaridentitet rubbad, för att nu nämna några exempel.

I stunder då jag känner mig outrustad för livets svängningar går tanken till Tomas Tranströmers ofta citerade ord "Skäms inte för att du är människa...". Orden påminner mig om att jag är välkommen till livet som jag är, inte bara i lyckade och duktiga stunder. Församlingsgemenskapen och tron har blivit en påminnelse om att jag duger och är älskad med hela paletten av förmågor, oförmågor och varierande levnadsverktyg.

Tranströmers fortsatta rader blir en hälsning till mitt vuxna jag som sprattlar omkring i livets labyrinter:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv, oändligt.

Du blir aldrig färdig,

och det är som det skall.

Inga plockar blåbär, mjölkar kor, samlar in hö i kärvar, skottar snö, drömmer om att jobba i lanthandeln, ser sin bror dö i tuberkulos, får höra hur morbror stupat vid fronten, plockar lingon, blir våldtagen av en finsk gränsvakt som sextonåring, skammen fyller henne, hjälplösheten, ensamheten. Vi rör oss mestadels runt 1946, men också i slutet av trettiotalet och fram till 1952 i efterkrigets Finland. Boken jag läser är Maria Saaristos De utraderade – om Porkala, intill den sovjetiska marinbasen.

Jag plockar ett fruset blåbär och sätter det i min mun. Vandrar längs skogs- och myrmark, snubblar över rötter som ännu väntar på snö. Jag skulle gärna skriva om det vackra, men det mörka tynger min själ: kriget som var, kriget som är, våld i alla skalor.

Hur får just jag gå fri och plocka frusna blåbär längs en silverfärgad skogsväg, se molnbanken vila över himlen fylld med kommande snö och inte vara rädd för att frysa för att jag har all elektricitet jag behöver hemma, känna fingrarna inne i yllevantarna vänja sig vid minusgrader, kinderna under halsduk och tätt mot dunrockskragen. Min mage är fylld med varm gröt och hett te och jag har jobb, semester, barn, familj.

Igen dessa parallella linjer: svårmod och lycka samtidigt. Tacksamhet och sorg. Förnöjsamhet och längtan.

Jag vill ge dig, o, Herre, min lovsång, klingar inombords och föser segt undan de mörka tankarna. Jag vet att min Frälsare lever. Jag vet att det goda en dag ska segra och lidandet ta slut. Jag vet att Gud älskar alla människor – både de som dödar och de som dödas. Jag vet att Gud böjer sig ner till de sörjande, att han omsluter, ser, bekräftar där ingen människa kan se eller förstå.

Jesus steg just därför ner till mänskligheten för att vi har det så svårt och vi har så svårt att älska. Vi längtar och vill men det går fel ändå. Ondskan vill kasta sig över oss och vi behöver varandras och Guds hjälp. Ordet blev människa. Ljuset kom in i världen för att visa väg, ge hopp, erbjuda tro, korsfästa mörkret.

Vi sträcker ut våra händer mot en Gud som tar emot oss idag och i evighet och han kallas Fredsfursten. Han tog lidandet på sig för att det en dag också på jorden skulle ta slut. Och jag såg en ny jord, en ny himmel...

”Oberoende av vem som blir eller är president i vilket land som helst, så skiner solen idag. Galna gubbar kan jag inte göra något åt, men solen kan jag njuta av. Att få fortsätta med mina sysslor, det som är känt, vant och vanligt. Det är mycket värt. Carpe diem.”

Så skrev jag i en uppdatering på sociala medier förra veckan.

Det är lätt att känna oro och tappa modet om man börjar tänka för mycket på olika skeenden i världen; Vem som leder olika länder och på vilket sätt de gör det. Hur mitt sätt att leva lämnar avtryck på jorden. Hur framställning av olika saker vi behöver påverkar jordklotet. Hur många saker vi har som vi egentligen inte behöver. Hur många barn som inte kan leva i trygghet, mätta och torra. Hur många som inte har ett hem, o.s.v. i all oändlighet. Det är så stort att det kan bli övermäktigt.

Man kan förstå att mänskor mår dåligt. Man kan förstå att ungdomar mår dåligt. Media är experter på att om och om igen berätta om alla hemskheter i världen, den ena värre än den andra. Morgon, middag och kväll. När jag kör min tonåring till skolbussen på morgonen är det nyhetssändning på radion. Uppdaterad med de senaste nyheterna om kriser och katastrofen åker hon till skolan. Det är starten på dagen. Det anger tonen och den tonen ljuder i bakgrunden, även om andra uppgifter under dagen kräver uppmärksamhet och fokus. Det är nog inte bara min tonåring som får den starten på dagen. Med de uppdateringarna i bakgrunden åker jag själv och många med mig på jobb.

Ovan nämnda statusuppdatering skrev jag den valdag, när hela världen höll andan. När resultatet väl var klart, skulle saken analyseras ur alla tänkbara synvinklar. På alla kanaler, med alla experter som finns att tillgå. Dagarna i ända. Det är svårt värja sig mot spådomar om eventuella framtidsscenarier, ofta dystra sådana. De serveras oss vare sig vi vill det eller inte. De tränger in i våra kök och vardagsrum.

Hur kan man förändra sin vardag och minska flödet av nyheter som drar ner humöret? Du kan begränsa antalet nyhetssändningar eller stäng av radion och Tv:n helt. Ta bort notiser som pockar på din uppmärksamhet. Våga vara lite ”out” och inte helt uppdaterad. Lediga hemmadagar har jag aldrig på radion eller Tv:n. Om det händer något som jag behöver veta, så räknar jag med att jag nog få reda på det. Det betyder inte att jag nonchalerar kriser och katastrofer, det gör inte heller att de upphör, men det gör att jag inte blir så matt. Jag (och du) behöver lägga energi och tid på sådant vi kan påverka. Vi får fortsätta med våra sysslor, det som är känt, vant och vanligt, och påverka det vi kan, där vi kan. Göra våra sysslor noggrant, träget och med gott mod. Göra så gott vi kan, och veta att det är gott nog. Och framför allt, om du oroar dig och mår dåligt över världsläget eller din ”vanliga vardag” – prata med någon. Bär inte tankarna ensam.

Kyrkans diakoni skall hjälpa där nöden är som störst. Ibland handlar nöden om obetalda räkningar och mat på bordet. Ofta handlar det om att ge stöd i samtal om livet. Alla möter vi utmaningar av olika slag. Våga dela med dig av tankarna. I samtal med andra kan man reda ut sina tankar och bygga resiliens. Våga ta kontakt för samtal, vi finns till för det! ”Galna gubbar kan vi inte göra något åt, men solen kan vi njuta av”. Minns det!

Frågar jag en klass tonåringar om de vill lära sig sjunga psalmer i skolan, antar jag att ingen röstar för det. Vad angår sådant dem, undrar de. Därför ska man inte ställa frågan. De har delvis rätt: för tillfället talar inte kanske orden till dem så att de märker det, men senare i livet gör orden i psalmerna underverk.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, ”Hela vägen går han med mig”, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” – psalmord som för oss genom minnen, djupt in i inre rum. Verserna lyfter, inger hopp, talar om löften och dimensioner som bär oss nu och som bär oss in i en evighet. Vi som sjungit dem, vi som hört, stått där uppradade på morgonsamlingarna i skolan, suckat, tänkt på annat, men ändå snappat upp.

Som diakon har jag hållit många äldre i handen i livets slutskede och sjungit Lina Sandells psalmer och fått erfara hur lugn och tro landar i en människas kropp. Också dementa kommer upp till vårt medvetandes yta från sina dimmiga rum och tar tag i ord de sjungit för decennier sedan. Där inne i kroppen har psalmorden levt sitt stilla liv – de ord som lärts in i skolan på morgonsamlingar eller under musiklektionerna – de stiger nu upp till ytan, slår ut sina sångblad som en blomma sina kronblad: en människa som inte talar sjunger de gamla inlärda andliga sångerna och ler.

Det här kan vi inte kräva att de unga ska förstå. Därför behöver vuxna lära ut det ändå. Och i bästa fall – i den oroliga värld de unga växer upp i – kan de redan nu snappa upp ord som säger att de är älskade och värdefulla, att det finns en väg till himmelen, att det går en bro från tro till ro (psalm 581), att Guds löften inte sviker – fast de ser vuxna svika. Våra ungdomar är värda att få luta sig mot evighetens löften som ska bära dem också i nuet, de är värda att få höra att de inte behöver gå ensamma för det finns en som går med till vägs ände, de är värda att få höra det goda budskapet om Jesus Kristus – som Jesus ville att skulle berättas till alla människor på jorden.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig och mina böner vill höra. Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven, jag var knappt till när i fadersvård åt dig jag redan blev given. (Psalm 492, Runeberg.)