Vi är inne i den gråaste tiden på hösten. Nu behövs ljus för att orka. Ta en kopp varmt att dricka, lägg på dig en varm tröja och tänd ett ljus! Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

När man flyttar till sin nya studiestad efter gymnasiet känns det som en nystart. Man kan välja allt vad man vill och kan göra! Och det finns verkligen tusen olika alternativ. De flesta man talar med har samma inställning: “Ta chansen!” “Du kommer inte att ångra det.” “Det kommer att vara rolig!.” “Det kommer att vara värt det.”

Helt säkert kommer det att vara värt det. Du kommer att träffa trevliga människor och lära dig något du har glädje av länge. Det kommer att vara så roligt och så givande, men också roliga saker kräver energi.

Jag har bott i Helsingfors i två år, och är inne på mitt tredje. På min fritid är jag aktiv inom nationsverksamhet och har en del ansvar där, är med i en skrivargrupp för dramatik, sjunger i kör, jobbar på deltid och så studerar jag på heltid. Allting är intressant och roligt! Men när höstterminen är i full sving och man har möten, körövningar, evenemang, föreläsningar och tenter allt på samma gång, då är det kanske inte lika roligt.

Det är så svårt att veta vad man ska prioritera, och det är så svårt att veta vad man missar. Ibland måste man helt enkelt säga nej även om någonting skulle vara roligt. Alla potentiella hobbyer som kanske skulle leda till otroliga minnen, och nya färdigheter, men det hjälper ingenting om man blir utbränd.

Det är någonting som jag ännu lär mig, sakta men säkert. Man måste inte göra allting. Vissa dagar har man kanske ledigt, och det är viktigt att inte genast fylla den med en to-do lista en meter lång. Istället lönar det sig att ta en stund för sig själv. Ligg kvar i sängen en stund till om det är skönt, följ impulserna och gör det som känns roligt i stunden. Andas, det blir nog bra.

Det är också värdefullt att vila.

Här i veckan i församlingens bönegrupp delade en av deltagarna en sann historia om prästen Bo Göran Öhblom som i tiderna kallades att bli kyrkoherde i Kimito församling. Han trivdes så bra i Ekenäs att han inte ville lämna den omgivning han bodde och levde i. Men en natt hade han en dröm och i drömmen såg han Kristus med oproportionerligt långa armar. En tid senare besökte han Kimito kyrka för att igen diskutera kyrkoherdeskapet. När han kom in i kyrkan och såg altartavlan, målad av Elin Danielsson Gambogi 1897 med Jesus och de onaturligt långa armarna, sa han att ingen diskussion behövdes. Han tar tjänsten.

Jesu långa armar. Så långa att de kan omfamna en hel värld. Så svårt att förstå att armarna också kan omfamna dig och mig och hela tiden finnas tillhanda så att vi får vila i Guds stora famn. Det här är möjligt för att Jesus lämnade oss och i stället lät helig Ande komma till människorna, till oss. Armarna är osynliga, men inte desto mindre verkliga. I tro får vi ta till oss Guds löfte om evigt liv och försoning för våra skulder och i tro får vi omfamna budskapet att Han går med oss alla dagar till tidens ände.

Guds hand är inte för kort för att rädda.

Guds hand räcks till oss som lever och har räckts till dem som gått före oss, släktled efter släktled. Vi får begrunda, vi får bejaka eller förkasta, vi får sträcka ut vår hand och låta oss omfattas av det heliga och förunderliga. Nyss har vi kanske tänt våra ljus till minne av dem vi älskat som gått före och påmints om släktens gång, om livets skörhet och det korta uppehåll jordelivet ändå till sist och slut är.

Men löftet att få vara med Gud i evighet finns där som en bastrygghet och ger tröst i en värld som många gånger ter sig förvirrande eller skrämmande.

Jesus säger, eller ber i sitt avskedstal till lärjungarna: Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är. Vi får vara. Vi får vila i en stor famn. Guds barn kan sitta i knä men ändå vara vuxna.

Jag låg i soffan och scrollade på telefonen, skummade igenom kommande konserter, vet inte hur jag, kanske via föreningen Karmels sidor kom över ett youtube-klipp från en synagoga i Sydafrika från den 9 oktober. Synagogan var fylld av män, kvinnor och barn som samlades för att bära fram böner för pantfångarna (som Hamas tagit) inför Gud. Jag deltog i min soffa. Bönen rörde sig som en utdragen gråt ur urminnes tider, en gråt som aldrig egentligen tystnat, utan flutit fram som en underjordisk flod för att gång på gång i historien stiga till ytan och översvämma synagogorna, hemmen, hemvisten för alla utspridda judar i världen.

Nelly Sachs dikter för oss också både bakåt och framåt i historien:

kvällssolen har du anammat i ditt blod/ som en smärta som söker den andra./ Lång är din skugga/ och det har blivit sent för dig,/ Israel!/ Så lång väg från välsignelsen/ längs eonen av tårar.

Så sitter jag på kökspallen och kokar gröt söndag morgon och läser Ylva Pereras berörande krönika när hon sitter på badrumsgolvet medan dottern badar och de lyssnar på palestinska dikter. I dikterna jag lyssnar till på badrumsgolvet går det inte att förneka att det är människor som talar, något som annars är så lätt att glömma nu. Och Perera avslutar med: dikterna blir en inbjudan till att se tillsammans med andra. Och på något sätt vara med i bön – vill jag tillägga. Liksom psalmerna i Psaltaren är en bönbok och psalmerna i psalmboken likväl kan bes som böner är dikterna de djupa orden, människans djuplodande och vidsträckta själssystem som når ut som svampmycel från människa till människa för att hjälpa oss att förbli medkännande människor, reflekterande, empatiska, hudlösa.

Ylva Eggehorn skriver i samlingsutgåvan ”Stränder in mot ljuset”:

Så slår grönska upp ur tunga mörka stenar: en hand sattes emot här/ en värme som kunde avlyssna/ de infrusna hjärtslagen.../ dova rop/ har vi alla hört/ i obevakade ögonblick

Davids ord ur psalm 143 får genljuda i en krigisk värld, ge oss hopp, ändå: Jag minns förgångna tider/ och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.

Medan jag skriver är flaggan mittemot mitt fönster på halvstång för att fredsmakaren Martti Ahtisaari just har dött. I vårt land behandlades han inte alltid väl – men ute i världen förstod man att uppskatta hans välvilja och kompetens.

Jag stannar upp. Stillsam, berörande musik hörs från området kring Kampen i Helsingfors centrum, i mörkret. Jag har just tänt ett ljus tillsammans med en iransk vän mittemot Israels ambassad. Det är tomt och tyst på Georgsgatan. Kanske hade jag väntat mig fler människor. Någon kom, någon gick. Jag tar några steg över Brunnsgatan, försöker hitta den som spelar sin stilla musik, (Är det Ave Maria?), ser ingen när jag lutar mig över räcket strax intill Kampens kapell, men den stilla musiken flyter fram, stiger uppåt, smeker lufthavet.

Önska Jerusalem frid. Be om välgång för Jerusalem.

Jag hade med mig två små israeliska flaggor av papper – ifall det skulle ha varit en demonstration för Israel på plats. Då hade jag viftat med mina flaggor.

Nu vilar ögonen på det blå korset på Finlands flagga. Jag lyfter blicken, jag längtar, jag hoppas på Fredsfursten Kristus Jesus som dog, för att människan helt enkelt inte kan skapa hållbar fred. Varken med sina släktingar, grannar, arbetskamrater eller nationer emellan.

Hoppet finns i Honom som uppstod och som bar vår synd i sin kropp och sträcker ut sin hand till oss. Väntar i sin kärlek på vårt gensvar. På hela världens gensvar.

Önska Jerusalem frid, det palestinska folket frid, välsigna, förbanna inte. Och Jesus säger: förlåt dem, de vet inte vad de gör: barnen, de vuxna, de vilseledda, de hatande, de rädda.

Kom till mig, säger Jesus, och jag ska ge dig frid. Shalom betyder både frid och fred. Det får vi ge varandra.