Tänk att vi små människor får vara med och bereda en väg för Herren!

Egentligen är det helt fantastiskt. Landa i det, att du får vara med och att det du gör har betydelse. Våra osynliga böner för våra medmänniskor och för svåra situationer gör någonting på riktigt. Våra hjälpande händer: vi för en julblomma, besöker en annars ensam människa, skickar ett julkort, skottar snö eller handlar åt någon. Det finns så mycket vi kan göra för varandra.

Vi bereder en väg tillsammans med Jesus både i det osynliga och i det synliga, i det rent praktiska och konkreta och i det andliga, i bönens mystik.

Men så handlar det också om vad vi gör – bara vi- Herren och jag. Vad Jesus får göra i mitt hjärta, det som händer i våra tysta eller livliga samtal med Herren själv. Att ge rum för Gud i våra kanske fullsatta liv, ordna plats för Hans närvaro, hans ord i oss.

Att ge rum för Gud är ofta svårt för det är att sitta stilla, slå sig ner, vara förankrad vid en fåtölj eller vid ett bord en stund – bara vara inför Jesus, tömma sitt inre, fylla på från källan som ger liv, som ger evigt liv.

Det är tredje advent och vi ska snart fira Jesu födelsedag. Jesus kom till jorden i enkelhet. Han får vara vår riktpunkt och vår hyllning. Hans händer är sårmärkta, de är utsträckta till var och en av oss. Kom, säger Jesus, kom och få min välsignelse. Jag kom och jag kommer på nytt. Han gav sitt liv och det är hela mänsklighetens gåva. Jag kan inte låta bli att jämföra Pippi Långstrump med Jesus i den bemärkelsen att båda ger andra gåvor på sin födelsedag. Vi får tacka och ta emot och vara förtröstansfulla och glada.

För några år sedan insåg jag att jag länge hade varit småstörd på att höra God jul-hälsningar i november och hela december. Jag inledde en årligen återkommande personlig motaktion: kring första advent börjar jag både muntligt och skriftligt hälsa ”Ha en fin adventstid” eller liknande. Ordet jul kommer helst in i sammanhanget tidigast några dagar före jul. Så länge som möjligt vill jag påminna mig själv och andra om adventstiden, trots att vi frenetiskt överöses av mer eller mindre hetsande julreklam.

Men alltså adventstid, vad innebär det egentligen? December är ju full av alldeles för många och långa to do-listor både på jobbet och hemma, ska jag faktiskt ägna advent mera tid och resurser än att lyckas hitta adventsljusstaken och sedan komma ihåg att tända och släcka ljusen?!

Adventsljusens lågor flaxar stillsamt till i vinddraget från det lite otätade fönstret. Det är som om de viskade till mig om något bortom julstöket och decemberfrenesin. Lågorna bjuder in mig till något annat än att stirra på julaftonsmenyer och julklappsförslag för halva släkten. Lågorna bjuder in mig till en stund av medveten stillhet och tystnad. Lågornas värmande flimmer föreslår försiktigt men obevekligt att jag skulle släppa taget om att prestera och i stället släppa in lite närvaro och förundran.

Många andra har uttryckt liknande funderingar på olika sätt både inför jul och annars. Jag idisslar samma tankar för n:te gången för att de kanske bättre skulle slå rot inom mig just den här adventstiden.

Just den här adventstiden kanske jag kan göra mindre och släppa taget om mera. Just den här adventstiden kanske jag inte med bävan behöver vänta på allt som ska göras, utan låta mig omfamnas av en stilla kittlande förväntan. Just den här adventstiden kanske jag klarare än förr ser hur adventsljusens lågor sprider ett ljus som bär långt efter att julpyntet har packats ner.

Min pappa har en stor, gammal klocka, större än jag, i mörkbrun mahogny. Den har en pendel som svänger långsamt, liksom ödesmättat, med värdighet. Som om den ville säga att varje rörelse är ett uttryck för att tid består av ögonblick, som i all sin skönhet eller förfärlighet, är förbi i nästa rörelse.

Utveckling är också en rörelse, och självständighet. Trotsåldern – eller mer konstruktivt självständighetsåldern – är inte bara är ett utvecklingsskede vid treårsåldern. Det en rörelse som går genom livet. En pendelrörelse mellan frihet och beroende, självtillräcklighet och ömsesidighet.

”Jag kan själv!” säger treåringen frustrerat och kämpar med sin dragkedja. Självständighetslängtan är så övertydlig att en inte kan undgå att höra den. Men den hörs också hos sjuåringen som hittar själv till och från skolan, femtonåringen som kan betala sina egna räkningar. Den hörs hos studeranden som tecknar sitt första hyresavtal, chefen som får ett eget kostnadsmoment eller arbetstagaren som säger upp sig och startar eget. Den hörs hos den som med hjälp av en rollator kan handla själv, och hos den som återerövrar livet efter en utmattning.

Självständighet är friheten att få göra själv och få möjligheter till det. Men det är också friheten att inte behöva kunna själv, och att med värdighet och bevarad integritet få luta sig mot andra, dela och bära tillsammans.

Så tänker jag att självständighet är något vi ger varandra och oss själva, i det att vi frågar efter gränser och respekterar varandra i samtalet om dem. Jag blir den jag är i mötet med ett du. Det är i gränssnittet mellan dig och mig som självständigheten blir till eller kränks.

I förhållande till Gud beskrivs den samtidiga fullständiga friheten och fullständiga beroendet i 2 Samuelsboken 22:20: ” Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, för han älskar mig.”

Jag vill att Gud håller mitt hjärta, även om jag vet att jag är fri att gå. Utan den friheten vore det inte kärlek oss emellan.

När mötet mellan ett du och ett jag ansträngs kan det bli en maktkamp mellan frihet och revolt, trots och underkastelse. Men om det får bli ett samtal i välvilja, respekt och ödmjukhet, kan självständighet vara möjligt för alla, även om vi behöver varandra. Människor sinsemellan, nationer sinsemellan, och i förhållande till Gud.

Finland firar idag sin hundrasjunde självständighetsdag. Jag hoppas att vår frihet och vår självständighet inte bara handlar om vem eller vad vi är fria ifrån, utan också - och kanske i ännu högre grad - vad vi är fria till. Vad vill vi göra med vår frihet? Hur vill vi använda vårt rörelseutrymme? Vad vill vi bygga? Hur?

Jag vill dela livet med oss som är Finland, jag vill bära det här landet och bygga mitt liv på den här grunden. Att jag får välja det, att jag får välja oss, är självständighet. Grattis till oss alla!

Det talas en del om mobbning bland barn och unga. Handlingar som skadar eller sårar någon annan person. Mobbning är långvariga upprepade handlingar riktade mot en och samma individ. Då det händer småsaker om och om igen drar det ofta ner på offrets självförtroende. Mobbningen leder till en känsla av att bli orättvist behandlad, att vara utanför och att inte vara betydelsefull. Att ständigt gå omkring och vara rädd, ångestfylld, ensam och ledsen är inte bra för någon. Goda relationer och social bekräftelse är något alla individer behöver för att må bra.

Goda relationer och social bekräftelse är något alla individer behöver för att må bra.

Daghem och skolor har sina antimobbningsprogram, samarbetsövningar och dylikt. Det övas bl.a. på att känna igen känslor, utrycka sig, förstå olikheter, känna igen då man själv eller någon annan blir orättvist behandlad och att lära sig ingripa på ett bra sätt. Det finns också handlingsplaner för hur personalen ska ingripa ifall mobbning sker.

Där yngre barn ofta mobbar genom fysiska handlingar och elaka ord, så mobbar ungdomar lite mer likt vuxna. Mobbning bland vuxna sker i arbetsgemenskaper, inom släkten eller i vänskapskretsen. De handlar mest om handlingar som gör att offret mår psykiskt dåligt. Bl.a. diskriminering, rykten, kränkningar, förolämpningar och uteslutning. Det handlar om suckar, miner och blickar.

En del arbetsplatser och hobbyverksamheter har antimobbningsprogram eller liknade verktyg för att ingripa vid mobbning. Så har vi även i min församling. I barngrupper och med ungdomar är det lättare för mig att ingripa och påverka situationens gång. Men när det kommer till vuxna så känns det som om jag inte räcker till och att inget jag försöker fungerar.

När det kommer till vuxna så känns det som om jag inte räcker till.

”När jag kommer så går dom och sätter sig någon annanstans. Jag blir ensam kvar.” Detta är en pensionärs upplevelser i allt hen deltar i, inte enbart i församlingen. Folk byter frukostbord på församlingens läger och under pensionärernas kaffestund. ”De andra säger att jag inte ska komma hit.” var det en annan som sade. Hen ville gå till en av församlingens tillställningar och de andra vuxna tyckte detta inte var personens plats. Liknande historier hör jag ofta i diakonin då jag möter personer som upplever en stor ensamhet. De värsta kommentarerna får nog de som behöver en tolk, assistent eller handledare. ”Du behöver inte höra allt!”, ”Stanna hemma om du har svårt att ta dig hit!” och ”Kom inte här bredvid mig med ditt utseende!”. Och jag ingriper, förklarar, säger till och säger ifrån. Men samma händer om och om igen tills offret slutar komma.

Kunde vi helt enkelt bara behandla varandra, så som vi själva vill bli behandlade?

Alla dessa kommentarer som kommer från vuxnas mun. De fastnar hos våra barn, som tror detta är ett acceptabelt beteende. Kunde vi vuxna vara en god förebild för våra barn och unga? Kunde vi visa gott exempel och låta alla vara med? Kunde vi tala snällt om vår nästa, både då hen är bredvid och på avstånd. Kunde vi sluta skvallra? Kunde vi helt enkelt bara behandla varandra, så som vi själva vill bli behandlade? Guds hus och Hans gemenskap ska vara öppen och välkomnande för alla. Gud tar emot oss med öppet hjärta och precis som vi är, låt oss ta emot varandra på samma sätt.