Vi ramlar in i Vadstena klosterkyrka till morgonbön och morgonmässa. Efter en första natt i pilgrimscentret är jag förvantsfullt redo för dagens pilgrimsvandring. Eller är jag?

Med sprucken morgonröst sjunger jag med i laudes. Vilken nåd att i sin spruckenhet få flyta med i tidebönen på andras vingar, att få falla in i flödet som hörs både här och nu och genom tid och plats. När den avslutande Taizé-sången blommar ut i mjuka stämmor efter tidebönens enkelhet trillar tårar ner för kinden. Confitemini Domino, quoniam bonus. Jag kanske inte är redo för dagens eller livets pilgrimsvandring, men jag är buren.

Pilgrimsvandringen i Vadstena blev fin. Vi delade fantastiska vyer i varierande natur medan nordliga vindbyar piskade in över oss från Vättern. Vi delade pauser kring matsäck och pilgrimens nyckelord. Vi delade tips på skoskavsplåster och stunder av tyst kontemplation. Jag njöt av vandringen och gemenskapen, fast naturupplevelserna blev den här gången större än de andliga dito. Det var under klosterkyrkans valv och i trädgården utanför jag blev mest (be)rörd.

Samtliga Östergötlands kajor tycktes ha årsmöte i trädkronorna kring klosterkyrkan i Vadstena. Deras konstanta skriande under dygnets ljusa timmar var faktiskt skrattretande högt, ändå blev munkarnas medeltida örtagård där under kajorna en favoritplats att sitta i.

Kajornas kakofoni tänkte jag mig till slut som en metafor för vardagen, vardagen som rullar på och gör det utmanande att hålla i sin längtan, att inte tappa bort jesusdoften. Det blev som en övning att sitta där i det evinnerliga skriandet och ändå försöka hålla den inre blicken fokuserad på annat.

Vad bär jag då med mig från Vadstena-dagarna med vandring, tidebön och varm pilgrimsgemenskap? Jag vill fortsätta ta långsamma steg på stigen mot en enkelhet som ger frihet, mot en bekymmerslöshet som tar bort onödig oro och låter mig leva i nuet. Jag vill ta steg mot en yttre och inre tystnad med rum för att lyssna, se och beröra(s). Med fötterna på jorden vill jag höja blicken.

När jag blundar är jag där igen. I örtagården. I tidebönens rytm. I friden.

Nei, jeg kødder. Skal ikke begynne å skrive på norsk. Men en gang skal jeg prøve, bare for å se hvordan det går. Jeg kommer heller ikke bruke google translate (jeg lover!). Se dette som en slags eksamen. Har hun lært nok norsk?

Akkurat som tittelen sier er det første skoleåret over. Helt ærlig så skjønner jeg ikke hva som skjedde. Jeg har aldri opplevd at et skoleår gått så kjapt. Det føles som i går når jeg stod utenfor KMD og prøvde å snakke med en dansk mann for å se hvor jeg skulle møte opp. Jeg fant min plass, selv om det tok litt tid.

Det er ganske rart, fordi samtidig kan jeg føle at det er tusen år siden jeg bodde i den nydlige leiligheten ved havet i Helsingfors. Som et helt annet liv. Hva hvis jeg ikke fått studieplass, hvordan ville livet mitt sett ut da?

Jeg ville bott i sentrum av Helsingfors, i Högbergsgatan. Mest sansynligvis ville jeg fortsatt jobbet i Johannes församling som informatör. Noen dagen savner jeg jobbet kjempemye, og folket der. Jeg er også litt lei meg over at jeg måtte si nei takk til leiligheten vi ble tilbytt. Samtidig vet jeg at hvis jeg hadde valgt å bli i Helsingfors så ville jeg noen ganger tenkt "what if?"...

Jeg kan nesten ikke si hvor glad jeg er over å va nettop her, nettop nå. Det er en drøm som blitt virkelighet å få studere grafisk design (og mye mer!). Jeg koser meg så veldig! At jeg dessuten bor i ett lite hus med den vakkreste utsikten du kan tenke deg er ju ikke heller helt dårlig.

Nå skal jeg nyte sommer i Bergen i 2,5 uker før jeg drar til Finland. Imorgen blir Markus 29 så denne uken kommer det i hvert fall bli feiring!

Det var alt for denne gangen. Har jeg bestått eksamen?

My kommer med två konkreta metoder för hur vi kan identifiera och reglera våra känslor - för att våga säga som det är och kunna ge vidare dem till Gud #måndagmedmy

Fadderdagen närmar sig. En dag som kanske inte är så känd men som är viktig för många. Som av en händelse fick jag nyligen vara en hel dag med mitt fadderbarn, då barnets föräldrar var på annan ort den dagen.

Fadderbarnet är lite yngre än mina egna barn, så jag fick lära mig den svåra vägen att alla inte själv kommer ihåg att gå på tuppen när de är kissnödiga eller gå till kylskåpet när de är hungriga. Ingen större skada skedde men jag hade uppriktigt glömt hur mycket man behöver stå i med lite yngre barn. De egna avkommorna är så pass mycket äldre att jag inte behövt fundera på t.ex kissnödighet på flera år.

Det var riktigt roligt att umgås med fadderbarnet. Vi byggde med byggklossar och lekte tåg och spelade TV-spel och fast vad. Synd att det var dåligt väder, så fick vi främst göra saker inomhus.

Fadderskapet behöver inte vara så märkvärdigt. Viktigast är att finnas till då man behövs och ställa upp då det gäller. Fadderskapet kan naturligtvis vara mycket mera än så men jag tycker att det inte heller får vara för stor press på faddrarna.

En glass på stan, kanske ett besök på något museum eller heja på fadderbarnet när hen spelar/uppträder. Svårare än så behöver det inte vara.

Må väl.

Den här Kristihimmelsfärdshelgen pilgrimsvandrar jag i Vadstena med omnejd. Få saker har jag längtat efter lika mycket, en corona- och krigsfärgad vår känns i kroppen och själen.

Kanske just för att jag väntat så otroligt mycket på den här resan, både att överhuvudtaget resa och att dessutom ha ett mål med andliga förtecken, har jag ansträngt mig att ta det lugnt med förväntningarna och de alltför konkreta målbilderna. Jag har försökt vara förväntansfull, men öppen för att det kan bli många olika sätt.

Vadstena klosterkyrka.

Jag kanske inte får någon otroligt häftig andlig insikt eller upplevelse, inte fast jag vandrar omkring i bästa Arn-trakter där både klosterruiner och aktiva klostergemenskaper kittlar den andliga nerven. Jag kanske inte tycker mig höra något tilltal av Gud, inte fast jag deltar i tideböner i Vadstena klosterkyrka. Jag kanske inte hinner landa och varva ner från småbarns- och tonåringsvardagen hemma i Åbo, utan sedan sista dagen konstaterar att nåja, nu är sinnena redo för lite pilgrimsvandring och andliga tankar.

Jag kommer att tänka på några verser ur Karin Boyes dikt I rörelse, till exempel Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Så tror jag.

Vi får väl se hurdan den kommande pilgrimsvandringens yttre och inre väg blir; nästa vecka återkommer jag med rapport. Just nu i skrivande stund säger jag åt mig själv som Karin Boye diktade: Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.