Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.

Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10 000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på sloknande tulpaner och fönsterkrockande fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant?

Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.

Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.

Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar dessa motiv.

Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.

Mitt förra inlägg om kroppen var inte tillräckligt, känner jag. Det finns så mycket som blir osagt, så många infallsvinklar och områden att täcka. Så för att försöka lappa på med lite mer vill jag berätta om vad jag gjorde (och gör) för att må bra i kroppen. Kanske det kan hjälpa någon, vem vet?

1. Släng vågen. Vad är poängen med att väga sig egentligen? Bättre mått är: hur mår jag i dag? Är jag glad eller ledsen; känner jag mig stark eller svag? I stället för att fundera hur du når ”idealvikten”, tänk på vad du kan göra för att må bra just nu. Behöver du en promenad, en tupplur, en god måltid eller tid att försjunka in i en riktigt bra bok?
   
   
2. Sluta följa (eller dölj) konton på sociala medier som ger dig kroppsångest. Du kan också dölja personers händelser och inlägg från att visas i ditt flöde på Instagram. Det är en bra funktion ifall det är någon du känner som orsakar din ångest, men som du inte kan/vågar/vill avfölja.
   
   
3. Börja följa personer som är kroppspositiva. Några exempel: @stinawollter, @lindamariie, @tuggmotstand och @fitnessfeministen. Och det finns mååånga fler!
   
   
4. Sluta kommentera din egen och andras kroppar på ett negativt sätt. Säg inte ”han är fin fast han är tjock” – när blev fin och tjock motsatsord? Tjockhat och smalhets är indoktrinerat i oss sedan barnsben så det är svårt att vända trenden, men det går.
   
   
5. Om du orkar, säg emot släktingar och vänner som fortfarande håller på med ovanstående. Säg också emot om du hör positiva kommentarer om viktnedgång eller negativa kommentarer om viktuppgång. Allt är inte svartvitt. Det bästa är att inte kommentera andras kroppar alls.
   
   
6. Köp kläder du trivs i, i stället för kläder du ”inte passar i just nu”.
   
   
7. Omge dig med människor som hjälper dig med samtliga punkter.

Någonstans i mitt sociala media-flöde såg jag för en tid sedan en fråga om vad man skulle göra om man visste att man har bara ett år kvar att leva. En ganska klassisk och sliten fråga, men kanske nyttig att skänka en tanke trots det.

Jag brukar snabbt fastna i väldigt specifika saker, någon resa jag måste göra, personer vill jag träffa, saker jag vill spara eller skriva åt barnen och andra kära. Jag har aldrig egentligen kommit till det jag tycker att är intressantare än någonslags bucket list: om jag skulle ha bara en viss tid kvar att leva skulle jag vilja mindre på vad jag borde hinna med och mera på hur jag i allmänhet vill leva.

Jag hoppas att jag ganska snabbt skulle komma förbi det där bucket list-tänket. Det är klart att det skulle finnas vissa saker jag skulle vilja ha gjorda och sagda, men jag tror det skulle vara värdefullare och fruktbarare att tänka på hur jag vill leva överlag.

Vad skulle jag vilja sätta min tid på? Vad skulle jag önska att jag satte mina krafter på? Skulle jag vilja läsa galet mycket för att liksom (upp)leva flera och mera liv än jag kan själv? Skulle jag vilja ha långa sovmorgnar eller skulle det kännas som bortkastad tid? Skulle jag radera mina mobiltelefonspel och i stället gå på cirkus med barnen? Skulle jag ringa viktiga men lite borttappade vänner eller skulle jag mesa ur? Skulle jag fundera mera på Gud och andliga frågor än jag gör nu? Skulle jag drabbas av gigantisk FOMO eller skulle jag omslutas av någonslags ro och tillit i tillvaron?

Ett av svaren som kom på frågan när jag nu senaste såg den i flödet kändes så inspirerande att jag skrev upp det: ”I would extract my perpetual worries and enact my boundless joy.”

Ja! Så skulle jag försöka leva om jag visste att jag hade ett år kvar i livet. Så kan jag försöka leva redan nu.

Vi firade inte alla hjärtans dag på något speciellt sätt. Vi tänkte äta lunch tillsammans på något lunchhak, men det blev inget av den tanken. Vi hade ju mjölk och havregryn hemma.

Mina föräldrar ha varit gifta över 40 år, de har just blivit pensionerade. De besökte oss förra helgen. Jag har lagt märke till att de skrattar så mycket nu för tiden, mycket mera är när jag bodde hemma. De skrattar vid frukostbordet, vid kaffet och vid kvällsmaten, ibland så tårarna rinner.

Linus och jag har varit gifta i nästan sjutton år. Det har inte varit enkelt. Men ännu skrattar vi med varandra. Ibland är ett hjärtligt skratt långt bättre än vilken kärleksbetygelse som helst.

Det finns en tid att gråta
en tid att skratta
en tid att sörja och
en tid att dansa.