En gång fick jag en frustrerad fråga om jag vill vara en samhällsparasit. Jag var mitt i vårdledigheten med mitt första barn, diskussionen handlade om proportionerna mellan jobb och annat man gör med sin tid. I många år hade jag som studerande, arbetande och singel hungrigt fyllt mitt liv med meningsfulla arbetstimmar kanske lite för ivrigt, efter en ilsken burn out såg jag som vårdledig på många sätt med andra ögon på livet.

Jag kastade in i diskussionen att oproportionerligt mycket tid av vår vakna tid går åt till Jobbet med stort j. Är det vettigt att man på lång sikt lever för jobbet medan familj, vänner, fritid, det egna välmåendet och intressen eller drömmar ska klämmas in på nåder på de få timmar som blir kvar efter en arbetsdag som tagit större delen av dygnets vakna timmar. Den vanliga överfokuseringen på jobb och jobbidentitet tycktes felvriden. Visst hade jag jobbambitioner och yrkesstolthet då liksom nu, men jag varken kan eller vill vara bara ”Anna Edgren, kulturkoordinator”.

Jag som vid den här tiden vande mig vid att vara förälder, vid att ha ansvar för och glädje av en liten ny varelse tyckte att jag just då var mitt i livet där det brändes och kändes. Nu när jag igen har en liten ”gullebulle” hemma och upptäcker världen via hennes ögon slår det mig hur mycket viktigt det finns i livet utanför de heliga arbetstimmarna. Men hur ska jag ge det plats och utrymme i vardagen, inte bara under semesterdagar?

Kanske någon nu frustrerat utbrister i sin tur att ”är hon alltså faktiskt en samhällsparasit?!”. Med det här tankemumlet från julihängmattan vill jag varken uppmuntra till att slappa och leva på andras pengar eller peka på hur alla borde tänka och känna kring sitt jobbande (eller frånvaron av det samma). Jag vill lite krafsa på ytan av det sega faktumet att jobbet tar så mycket av vår tid. Om man bortser från individuella variationer i arbetsmöjlighet och arbetsresurser mm så är det väl ändå så att jobb i allmänhet ska möjliggöra en smidig och god vardag för en själv och ens medvandrare i samhället, inte vara en källa till långvarig stress och magknip. Den som vill/behöver satsa mera på just jobbet ska gärna få göra det, men om man inom rimliga gränser vill möblera om i sin vardagskalender borde det vara möjligt utan att bli kallad samhällsparasit. Eller är det bara jag som är naiv?

När jag skriver ner de här tankarna har jag två veckor semester kvar. Hur ska jag efter det lägga upp min tid, mitt jobb och min fritid för att känna balans? Jag är ju så skapad till så mycket mer än att sköta mitt älskade jobb, men allt det andra berövas så lätt plats och utrymme i både kalender och tanke. Jag har mera frågor än svar, men stretar vidare.

Hur skulle du vilja balansera din tid?

Mycket har hänt sedan vi hördes sist. Jag ska inte berätta allt. Men jag måste nämna att jag har varit toastmaster på min bästa väns bröllop i Stockholm. Det var extremt nervöst och stressigt. Dessutom toastade jag med en kille jag aldrig träffat tidigare (förutom via zoom). Mina klasskompisar i Bergen brukar säga att jag är bra på att hålla presentation (när hände det?) så jag tänkte på deras ord och försökte vara så modig och rolig jag bara kunde. Jag tror det gick vägen! Folk skrattade i alla fall. Men det kan ha varit snapsen.

Jag har också flyttat till en lägenhet mitt i Jeppis. Hela juli ska jag bo här och jag är i extas. Resten av tiden i Finland bor jag med mamma (men både hon och jag behöver en paus från varann. Nu hälsar hon i stället på mig nästan varje dag i lägenheten). Nu känns det som rätt beslut men två saker gjorde mig osäker i början: den unkna lukten av gammalt hus och faktumet att jag vaknade varje morgon 5.45 av att grannen ovanför mig utförde sina behov. Deras toalett verkar vara precis ovanför min säng.

Nu har jag jobbat fyra veckor på Österbottens Tidning och har lika många kvar. När jag ringde och sa upp mig från tidningen i januari 2019 efter att ha jobbat som inhoppare och sommarjobbare i flera år sa chefen "ÖT finns alltid kvar". Jag trodde inte att det stämde för min del. En stund trodde jag till och med att jag sabbat mina chanser att jobba som journalist igen efter att ha tackat ja till ett informatörsjobb. Men icke! I'm back at it och jag kunde inte vara gladare.

Dessutom är det Jakobs dagar nu – min favoritvecka på året!

När jag lyssnade efter vägledning blev uppmuntrad att tro på mig själv. Jesus använder inte många ord när han talar med mig #MåndagmedMy

För några dagar sen besökte jag massören. Nacken och övre delen av ryggen smärtade och hade så gjort i några dagar. Nu började också vänstra skuldran trilskas, det blev allt svårare att koncentrera sig på skrivandet, nästan all uppmärksamhet riktades mot de sjuka punkterna, världen krympte. Dessutom var åska på intågande och min väderkänsliga kropp reagerade på lågtrycket med ett obestämt obehag nånstans djupt under huden. Förstå mig rätt, det här är ett alltför starkt ord, men i någon form kände jag mig korsfäst – fastlåst, orörlig och smärtbelagd.

I det läget frågade jag mig, patetiskt självömkande: Är det här riktigt rättvist, har jag förtjänat det här, jag som inte gjort en fluga förnär … är det här tacken …? Medan jag låg där på bänken och blev omsorgsfullt knådad och bokstavligen omhändertagen insåg jag sakta mak att frågan självfallet var fel ställd. Hur ofta har jag inte kopplat ihop mitt fysiska väl/felbefinnande med ett aktuellt känslomönster och som två oförenliga puzzelbitar försökt få dem att bilda ett förståeligt motiv?

Jo, självfallet, ibland passar min kropp och själ alldeles förträffligt ihop, men oftare går de lite i otakt; först trippar själen och där efter kommer kroppen stånkande. Mellan dem råder i allmänhet tystnad, ibland en pinsam tystnad, i mitt fall sällan en talande tystnad. Det enda som kan koppla yta och innehåll med varandra, som kan upprätthålla en dialog dem emellan, är bön. Kroppen och själen måste snacka sig samman, lyssna in varandras mer eller mindre tydliga budskap, för troligen har de lite olika syn på mål och mening.

I dag söndagen den 17.7. firas Dagen för världsomfattande rättvisa och jag tänker mest på orättvisan i min egen lilla värld. Eller? Kanske jag inte alls är orättvist behandlad av omständigheterna, kanske mina kroppsliga smärtpunkter egentligen är en förtäckt välsignelse, en gudomlig knackning på axeln? Ytan, världens och kroppens, är ofta stel och hård, smärtfylld och nyckfullt ombytlig, men under huden kan jag ana ett annat liv, en annan verklighet, där rättvisa skipas i all evighet.

Sanningen är att jag just nu får jag vara tacksam att min krumbuktande kropp knådas med kärleksfull brutalitet.

Det hade fallit en sparvunge rakt ner i vår två-årings cykelstol. Min fru skulle ta cykeln till jobbet den där junimorgonen, men i stället för att höra ett sista ”hej dåå” från trädgården genom den öppna ytterdörren hörde jag ett spontant tjut.

Vi samlades snabbt kring cykeln, stora och små. Den pyttelilla fågelungen såg riktigt ynklig ut utan fjädrar på sitt ställvis genomskinliga skinn. Andningen var hackig och den rörde sig nästan inte alls. Fågeln tycktes nätt och jämnt leva, bara när jag satte örat riktigt nära hördes ett svagt pipande. Mitt i den något akuta situationen var det fascinerande att se så många detaljer i den lilla, lilla sparvkroppen.

En god stund gick åt till att förskräckas och förundras över fågelungen i sig. Sedan började vi fundera på hur den hade hamnat där i cykelstolen, flera meter under taknocken där sparvarna till vårt förtret glatt bygger bon trots våra försök att förhindra det. Hade fågeln fallit ur boet? Hade fågelföräldern kickat ut ungen för att den verkade för svag för att överleva?

Till sist övergick snacket till att handla om vad vi skulle göra med fågelungen. Skulle någon av fågelföräldrarna alls vara intresserad av att hitta och ta hand om ungen? Skulle vi försöka hålla liv i ungen eller ens fukta den i den pågående värmeböljan i hopp om att den snart skulle bli återbördad till boet? Ungefär en sekund tänkte jag på att hämta en spade eller annat hårt och göra fågelns antagna lidande kort. Men jag skulle inte själv ha kunnat svinga spaden, allra minst inför en upphetsad två-åring som var så ivrig över ”fågelbebisen” eller en empatisk, känslosam 11-åring som absolut skulle få trauman för livet av något sådant.

Till sist buffade vi in fågelungen i skuggan av kanten på en pionrabatt. Där låg den så liten ovanpå mullen, steget var kort att tänka på alla de fågel- och sorkgravar som högtidligt har grävts av barnahänder bakom bärbuskarna några meter därifrån. Några timmar senare låg fågelungen ännu där, men på kvällen var den borta. Jag sa till barnen att fågelmamman hade hittat den och tagit den tillbaka till boet, fast jag nog mera tänkte att räven eller en skock med myror kanske hittat den.

Jag har tänkt på fågelungen flera gånger sedan den där heta juniförmiddagen. Tänkt på naturens gång och livets förgänglighet, tänkt på hur ”krumelurigt” både fåglar, människor och andra är skapta. Som pigan Lina i Astrid Lindgrens Lönneberga filosoferar när det är husförhör i Katthult och hon tänker på hur Gud lyckats skapa örats alla krumelurer: ”det skulle vara marigt å få ihop”.