Jag har många gånger i tankarna återkommit till Kyrkpressens artikel här om veckan om religionslöshetens arv. Speciellt vilt har mina tankar kretsat kring Tobias Zilliacus formulering om att religion skulle vara en förlegad kvarleva från tider då man sökte stöd och tröst inför saker man ännu inte kunde förklara vetenskapligt.

När jag läste artikeln första gången nickade jag konstaterande kring både Merete Mazzarellas, Tobias Zilliacus och några forskares tankar och erfarenheter av religionslöshet. Jag blir varken olycklig eller störd av att alla inte är (kristna) troende. Men de där avslutande orden om att kristen tro överlag skulle vara något helt onödigt i dagens värld (min tolkning av Zilliacus ord) berörde mig överraskande starkt. Jag tänkte förtörnat att hur kan man säga så om något man inte har bekantat sig med lite djupare? Det kändes dessutom som en örfil för mig som har tron som en viktig del av mitt liv.

Allt det här fick mig en sömnlös natt att försöka formulera varför jag då tror på Gud. Jag ville nå bakom kyrkiskans invanda och trygga formuleringar som i mina öron ofta doftar autopilot och yta. Jag ville hitta ord som resonerar i mig, i min vardag, i mina erfarenheter. Jag sökte ord som ger mig gåshud och själsvibrationer, ord som fördjupar och öppnar ögonen, ord som både svider och tröstar.

Jag är inte den första att konstatera att det är svårt att verbalisera en tro som ofta är ordlös, men så här blev det:

Jag tror på Gud.

Jag tror på Gud för att jag en dag som vuxen bestämde mig för att ta min barnatro på allvar.

Jag tror på Gud för att jag sedan dess inte slutat förundras, förtvivlas och – ibland – förvandlas.

Jag tror för att jag vill.

Jag tror för att jag vill något mera än min navelskådande vardag.

Jag tror för att jag vill leva min korta mänskliga tid som en del av något större, både i vardagen och på mera svårfångade existentiella plan.

Jag tror för att jag behöver det.

Jag tror för att jag behöver bli både uppmuntrad, förmanad och omhållen.

Jag tror för att jag behöver det både i mitt inre och i förhållande till världen omkring mig.

Jag tror för att jag längtar.

Jag tror för att jag längtar efter mening och riktning.

Jag tror för att jag längtar efter kärlek, rättvisa och gemenskap för alla.

Jag tror trots allt.

Jag tror trots att mina frågetecken är minst lika många som utropstecknen.

Jag tror trots att jag stångas och trilskas med tron.

Jag tror trots att jag inte hittar ord för den här himmelsdoftande gåvan.

***

Sådana ord bubblade spontant fram ur mig. Någon annan har kanske liknande längtor och funderingar, men med annan adressat och ram än Gud och den kristna tron.

För mig är ändå religion och tro allt annat än förlegad och onödig. Min tro är något jag förhåller mig till både medvetet och omedvetet varje dag. Utan den skulle både livet och jag själv bli olidliga.

I Edens lustgård var det frid och fröjd ända tills Adam och Eva, trots förbud, började frossa på frukterna av Kunskapens träd och Parkvakten fick orsak att gripa in. Så där har det sedan fortsatt när lagar och regler och överenskommelser ständigt bryts. Vi lever inte mera i den bästa av världar men lyckligtvis finns det samtidigt en massa rakryggade och ansvarstagande, icke narcissistiska individer som frivilligt ställer sig på de svagares sida, som försvarar djur och skyddar natur.

De senaste tio åren har över tusen parkvakter i Afrika dödats när de försökt skydda gorillor, noshörningar, elefanter och andra utrotningshotade djur från illegal jakt. Enligt världsnaturfonden WWF är läget utomordentligt allvarligt. I dag, 31 juli, uppmärksammas dessa altruistiska parkvakter på World Ranger Day, initierat av International Ranger Federation (IRF) och The Thin Green Line Foundation. I hela världen finns det 100.000 naturparker och skyddade naturområden, många av dem övervakade av volontärer. I Finland kan vi stoltsera med 41 nationalparker, den minsta (Petkeljärvi) är 7 km², den största (Lemmenjoki) 2.858 km².

Uppmuntrad av dagens tema agerar jag självutnämnd parkvakt på toppen av det dimhöljda Andberget vid Hertonäs strand i huvudstaden. Här, sjutton meter ovanför Finska viken, utbreder sig en savann, eller rättare sagt en liten bergsäng, ungefär åttio x åttio meter, som korsas av ett par gångstigar längs vilka en och annan mänsklig varelse – dock ingen tjuvskytt –ibland skyndar i sommarhettan. Detta är ett kungarike i första hand för surikater (stadskaniner), capybara (haren Jussi), gepard (huskatt i koppel), jättesengångare (ekorren Urban), lejon (hund i koppel), schakal (räven Foxtrot), afrikansk ibisstork (större hackspett) och violettkronad skogsnymf (blåmesen Mesterton). Bland annat.

Min parkvaktsinsats är, det måste erkännas, mycket blygsam och framförallt egoistisk; den tillför mitt mentala landskap en alldeles konkret djupdimension, ett visserligen diffust men dock löfte om ett paradis på kommande. För även om jag med ålderns rätt går illa på det steniga och tidvis dimhöljda Andberget så är mina ronder i naturreservatet en nödvändig del av den skrivande och fotograferande vardagen: Det konstnärliga skapandet tar stöd i Skapelsen. Dessutom tror jag att bergets namn har nånting med djupare och tidlösa dimensioner av livet att göra. Men det är kanske bara en språklig feltolkning, en förflugen tanke eller helt enkelt en pressanka.

Man ska behandla andra med respekt men min inre röst är inte alltid särskilt respektfull. Då brukar jag tänka på min kollega #måndagmedMy

Nånstans högt uppe i släktträdet, i slutet av 1300-talet, uppenbarar sig på en av de stadigare kvistarna en viss Märta Natt och Dag när hon gifter sig med lagmannen Peder Arvidsson Ribbing, barnbarnsbarn till Birgitta Birgersdotter, alias Heliga Birgitta. För mig som bara snuddat vid släktforskning fascinerades jag redan tidigt av de fantasieggande namnen på denna ganska fullklottrade stamtavla: Sparre, Gylta, Kafvle, Stake, Toll. Och Ribbing. Min pappa, med ett av de allra vanligaste tillnamnen (637 Lindholmar i Helsingfors telefonkatalog i början av 1960-talet) och som troligen var ännu mindre bevandrad än jag är i den genealogiska stamträdsparken, undrade – och det här var ett uttryck för hans humor i mitten av förra seklet – varför släkten Natt och Dag för enkelhetens skull inte kunde byta namn till Dygnet Runt?

Det här var förstås lika roligt som det var lättköpt och smått vanvördigt. Men som en åsnebrygga till dagens bloggtema passar det som bark på stam. Idag den 24.7. uppmärksammar International Self-Care Foundation (ISF) nämligen International Self Care Day – Ta-hand-om-dig-själv-dagen. Att det sker just idag hör naturligtvis ihop med att 24/7 (tjugofyra sju) har formats till ett vedertaget begrepp som syftar på något, ofta kommersiell verksamhet, som pågår dygnet runt, veckan igenom, hela tiden. Ja, i själva verket har denna dag föregåtts av Self-Care Month, som Världshälsorganisationen WHO initierat, och som alltså startade 24.6. Att Rysslands krig mot Ukraina inleddes 24.2. och tydligen fortgår natt och dag 24/7 är en händelse som ser ut som en tanke, förvisso en mycket tragisk tanke.

Ja, vi ska ta hand om oss själva, varje dag, dygnet runt helst; sova regelbundet, sköta om vår hälsa, äta vettigt, praktisera tacksamhet, lyssna på bra musik, motionera lagom, öva oss i att säga nej, och så vidare. Men också erbjuda andra vår hjälp, ringa nån som är ensam, hälsa på grannar, vara föredömen. Men, men … Allt det här är förstås bra och riktigt men den brutala/glada sanningen är att jag ingenting kan göra eller säga eller tänka om jag inte själv först fått det som gåva. Och jag mediterar över hur Heliga Birgitta som åttabarnsmor och äkta hälft till riddaren och lagmannen Ulf Gudmarsson dels levde ett så tumultartat och rörligt vardagsliv men samtidigt stod vidöppen för den dialog som Kristus gång på gång initierade.

Vad ISF inte noterar om 24/7 men som vi alla inser: Kropp och skal är förstås viktiga, men själ och ande är ännu viktigare – i natt, i dag, dygnet runt, hela veckan, ständigt. Att Birgitta Birgersdotters helighet föregick av ett liv fyllt med praktiska sysslor och världsliga ting är en tröst för mig som famlar och fumlar, trevar och snavar. Ja, jag försöker ta hand om min kropp så gott det går, men utan Guds medverkan 24/7 är jag bokstavligen såld.

Jag skulle kanske inte kalla mig själv för en riktig fotbollsmamma. Jag inbillar mig att då ska avkomman störta från turnering till turnering och att jag själv borde baka plåtvis med mockarutor och sälja wc-papper. Jag har aldrig hållit på med någon lagsport, men nu har jag märkt hur jag uppskattar vad lagandan kan betyda för en spelare. I slutet av utesäsongen brukar barnen spela mot föräldrarna och det brukar vara jätteroligt även om jag är medveten om att jag mest kan springa och heja med hög röst, någon bollkontroll har jag inte.

När barnet var litet tänkte jag att han kunde prova på innebandy, så kunde jag som ”frusikocko” få tillbringa tid inomhus. Men barnet ville annorlunda, han meddelade redan den första sommaren vi bodde här i Jakobstad att han skulle börja spela fotboll i Jaro. I dessa lägre årskullar är talkoförväntningarna måttliga och som nyinflyttad under covidpandemi blev de andra föräldrarna mänskor man automatiskt fick se då och då och kunde hälsa på. Barnets lag är riktigt stort och det känns som att varannan jämnårig pojke spelar där. Vi stöter ofta på vänner och bekanta under sommarturneringarna. Det hjälper mig att känna mig mer som hemma.

Det jag skulle lyfta fram mest i denna text är värderingarna som tränarna betonar så tydligt. Barnen är där för att utvecklas som fotbollsspelare och som mänskor och ha roligt. Tränarna poängterar att alla skall stötta varandra och att man visar respekt för sina motståndare. Föräldrarna är tillsagda att inte blanda sig i taktiken, endast ropa uppmuntrande budskap och att applådera även det andra lagets framgångar.

Vilken skillnad till hur vissa vuxna fotbollssupportrar beter sig. Jag har ingen stor erfarenhet av fotbollsmatcher, men blir illa berörd om en spelare hånas högljutt av vuxna män som borde veta bättre. Inte kan jag gå fram till vitt främmande mänskor och be dem uppföra sig bättre, men måste förklara åt barnet att så där är det barnsligt och fräckt att säga. Här kanske jag måste påpeka att det har varit bortalagets motståndare som jag blivit sur på. Men jag förstår något av hur hög tröskel det säkert kan vara att vara den ”humorlösa kärringen” som försöker jobba mot manschauvinism, hbtq+-fobi och rasism, i fotbollsvärlden och utanför den. Jag måste verkligen tacka alla vuxna som jobbar inom olika hobbyformer med andras barn. De är otroligt viktiga och gör världen lite bättre. Det behövs.