Allt oftare har jag kännt att det som behöver sägas redan är sagt. Detta gäller nu inte något speciellt ämne eller någon särskild relation, det är snarare en övergripande känsla som jag upplever allt oftare.

För dem som känner mig kan detta kanske komma som en överraskning, då jag sällan brukar vara osagd. Dessutom har jag genom åren varit inblandad i mångt och mycket, så det har blivit sagt en massa i många olika forum.

Kanske är åsikterna som en stor så? Den fylls en gång i början av livet och sedan är det upp till envar att bestämma om man portionerar ut åsikterna med skopa eller tesked? I mitt fall säkert främst med skopa men det börjar sakta men säkert övergå till teskeden. Allt oftare tar jag inte ens fram den utan låter teskeden ligga i hölstret.

Visst finns det saker som triggar fram skopan som t.ex hundägare som knycker sina hundar i kopplet så att hunden delvis flyger i luften eller bilister som inte stannar vid skyddsvägen utanför skolan, men tröskeln stiger.

Inte heller orkar sociala medier riktigt engagera längre? Blir närmast matt när man följer med alla de som stångas i diskussionsforum? Finns det verkligen inget bättre att göra? Orättvisor skall naturligtvis bekämpas till den grad det kan göras på sociala medier.

Kanske är detta en fas där åsiktsskopan bara ta paus och den snart kommer fram igen? Skall bli spännande att i så fall se gällande vilka ärenden jag då kommer att ha starka åsikter.

Då man gärna skall ha en bild bifogat till sin text försökte jag febrilt hitta en bild på något jag har en stark åsikt om. Valde en bild på ett särskilt lyckat öppningskast på en frisbeegolfbana, den har jag en stark åsikt om.

Må väl.

Jag har afasi. Det betyder att jag har svårt att uttala siffror. Eller inte uttala, men om jag tänker på en siffra kan det komma en helt annan siffra när jag öppnar munnen.

Det betyder att alla ärenden som ska skötas per telefon är lite knepiga. Min personbeteckning är jag bra på. Det är en ramsa som är lätt för mig. Men om jag måste säga olika siffror i olika sammanhang blir det svårt.

Och om jag måste säga siffrorna på finska blir det ännu värre.

Jag köpte en grej på nätet här om veckan, och nästan omedelbart spärrades mitt bankkort. Min bank ville bara väl, men när jag ombads att ringa upp banken några dagar senare för att försäkra sig om att kortet gick att använda igen, började min kamp.

"Kan du ge din personbeteckning?" (På finska.)


"Kan du räkna upp den 16-siffriga koden på ditt bankkort?" (På finska.)

"Kan du ge din säkerhetskod?" (På finska.)

Till saken hör att jag var väldigt stressad och absolut inte orkade med att stå i den svenska telefonkön i evigheter.

I vanliga fall brukar jag bara ge upp. Det är svårt för mig. Men någonting sa mig att du måste försöka. Kalla det helig vrede. För jag var faktiskt arg. På bankkortsbedrägerier. På den estniska telefontjänstemannen som inte kunde svenska. På hjärnblödningen. På afasin. På att jag inte kan säga det lättaste siffrorna.

Jag började försiktigt. När jag märkte att det gick blev jag lite säkrare. En siffra blev fel, men jag kom igenom nummerkombinationen på finska.

Det var som en dröm.

Jag brukar ofta diktera för min telefon och min dator. Ibland blir det fel. Den här dagen blev ordet hjärnblödning till "djävla Henning". Ibland måste man bara ha lite j***aranamma när man har afasi.

Christa Mickelsson skriver på den här bloggen om sin afasi och hjärnblödning.

Näytä tämä julkaisu Instagramissa

Henkilön Kyrkan i Helsingfors (@kyrkanihelsingfors) jakama julkaisu

Det är alltid lika fascinerande att höra nyhetsredaktören i TV, på väg mot sina digitala kartor i den konstgjort upplysta studion, säga de förlösande orden: ”… och nu är vi till sist framme vid vädret.”

Verkligen? Var då? Väder är väl per definition något som finns utomhus? Men exakt var vädret börjar och var vädret slutar är tydligen en kvistig fråga. Med dörren vidöppen till terrassen kan jag, stående på tröskeln, känna jordens dofter efter regnet där ute och förnimma försommarvinden som nyfiket tränger in i vardagsrummet. Slutar vinden, och naturens aromer, att vara en del av miljön när de kommer inomhus, eller …? Det talas ju också om inomhusmiljö? Finns det alltså något lite väder gömt mellan bord och stol och gardin? Knappast. Men det kan ju faktiskt regna in också. Utomhus är regnet helt klart (o)väder så min berättigade fråga är; när mera exakt upphör regn att vara väder och i stället förvandlas till ett försäkringsbolagsärende? Och miljön – den hör väl ändå definitivt hemma utomhus? Eller är jag helt ute och seglar? Är det bara jag som är ute i ogjort väder?

I dag den 5 juni firar vi World Environment Day / Världsmiljödagen och med temat Only One Earth / En enda jord i bakhuvudet stirrar jag en ladusvala mitt i planeten. Den sitter på en klen gren knappt en meter från fågelgömslet som i sin tur är en robust konstruktion av trä försedd med små luckor av glas som går att öppna och stänga. Med kameralinsen utstucken genom ett av dessa små titthål kan svalan visserligen se fotolinsen och kanske reagera på mina små rörelser, men inte se mig. En svala gör ingen sommar, sägs det, men å andra sidan: regniga somrar gör alla mer eller mindre svala. Jag känner dock stor värme för denna mörkblå-rostbruna snabbpilande skönhet som här tar en paus i sin luftburna jakt. Den fångar insekter, jag famlar efter insikter. Jag har utsikt, den har ingen insikt. Jag är inne, den är ute. Den kunde förvisso, om luckan lämnas öppen, i brist på annan sysselsättning ockupera detta gömsle en vacker natt. Men med sina smäckra vingpennor skriver den helt andra berättelser – de flesta dessutom miljömärkta – och av bara farten vet den att en svala inomhus gör att ingen somnar.

Gömslet, ladusvalan och jag – min lilla värld just här och nu är en helig treenighet där gränser inledningsvis alldeles självklart och snabbt noteras och respekteras. Men sedan plötsligt och överraskande överskrids dessa skiljelinjer, suddas ut och smälter bort: Min och svalans blick möts i kamerans lins.

En enda jord, ett enda gömsle, ett enda ögonblick. En enda gudomlig närvaro.

Vi ramlar in i Vadstena klosterkyrka till morgonbön och morgonmässa. Efter en första natt i pilgrimscentret är jag förvantsfullt redo för dagens pilgrimsvandring. Eller är jag?

Med sprucken morgonröst sjunger jag med i laudes. Vilken nåd att i sin spruckenhet få flyta med i tidebönen på andras vingar, att få falla in i flödet som hörs både här och nu och genom tid och plats. När den avslutande Taizé-sången blommar ut i mjuka stämmor efter tidebönens enkelhet trillar tårar ner för kinden. Confitemini Domino, quoniam bonus. Jag kanske inte är redo för dagens eller livets pilgrimsvandring, men jag är buren.

Pilgrimsvandringen i Vadstena blev fin. Vi delade fantastiska vyer i varierande natur medan nordliga vindbyar piskade in över oss från Vättern. Vi delade pauser kring matsäck och pilgrimens nyckelord. Vi delade tips på skoskavsplåster och stunder av tyst kontemplation. Jag njöt av vandringen och gemenskapen, fast naturupplevelserna blev den här gången större än de andliga dito. Det var under klosterkyrkans valv och i trädgården utanför jag blev mest (be)rörd.

Samtliga Östergötlands kajor tycktes ha årsmöte i trädkronorna kring klosterkyrkan i Vadstena. Deras konstanta skriande under dygnets ljusa timmar var faktiskt skrattretande högt, ändå blev munkarnas medeltida örtagård där under kajorna en favoritplats att sitta i.

Kajornas kakofoni tänkte jag mig till slut som en metafor för vardagen, vardagen som rullar på och gör det utmanande att hålla i sin längtan, att inte tappa bort jesusdoften. Det blev som en övning att sitta där i det evinnerliga skriandet och ändå försöka hålla den inre blicken fokuserad på annat.

Vad bär jag då med mig från Vadstena-dagarna med vandring, tidebön och varm pilgrimsgemenskap? Jag vill fortsätta ta långsamma steg på stigen mot en enkelhet som ger frihet, mot en bekymmerslöshet som tar bort onödig oro och låter mig leva i nuet. Jag vill ta steg mot en yttre och inre tystnad med rum för att lyssna, se och beröra(s). Med fötterna på jorden vill jag höja blicken.

När jag blundar är jag där igen. I örtagården. I tidebönens rytm. I friden.