En god vän till mig sedan över trettio år tillbaka firade sin 60-års dag. Jag tänkte, när familj, släkt och vänner höll sina tal, att det är bra. Det är bra att vi säger vad vi känner och tycker till min kära vän så länge hon är frisk och lever. Ofta sparas de goda adjektiven till efter begravningen och sägs på minnesstunden. Då har tåget gått. Hon behöver höra hur fin hon är just nu, hur vi uppskattar hennes humor, gästfrihet, tuffhet och mjukhet tillika. Hur viktig hon är för oss. Hur glada vi är över att hon är den hon är och att vi får dela livet med henne på olika sätt.

Hennes man avslutade sitt tal med att han är lycklig över att få hålla just henne i handen, och så sjöngs Beatles låt I wanna hold your Hand av bandet på plats. Vi vill hålla någon i handen. Om inte en partners hand, så kanske min gamla mors hand när vi tar en stilla promenad med käpp i den ljumma kvällen. I södern är det inte ovanligt att flickor går hand i hand utan att ha ett kärleksförhållande. Barnbarnen söker våra händer, vi behöver få hålla i hand.

Händer kan göra så mycket gott och ont. Bibeln är full av meningar som handlar om Guds hand i bemärkelsen skydd, stopp eller att hamna i knipa. Job klagar över att Guds hand hemsökt honom, men i ett annat andetag säger han att Gud ska ta hans själ i sin hand. I Psaltaren läser vi gång på gång om Guds hand som stöd, som räcks ut då vi behöver den som mest eller vi hör klagolåt då psalmisten undrar var Guds hand dröjer...

Jesus tog den lame i handen och helade honom, sträck ut din hand sa Jesus flera gånger till dem han mötte och människorna som sökte hjälp bad Jesus sträcka ut sin hand och hela. Nöden var och är stor. Vi får sträcka våra händer mot Jesus.

Det är viktigt vad vi gör med våra händer. Häri ligger ett stort ansvar. Varje dag får vi be Gud fylla våra tomma händer. Vi får lämna oss i Guds hand och ta emot ny nåd.

I wanna hold your Hand, säger både Jesus till oss och vi får säga det till Honom. Men ibland är det som på bilden av en ensam människa som går på en sandstrand och det bara finns fotspår av en enda person: den gången går vi inte själva, Jesus bär oss.

Vi behöver en omsorgstagande församling fick jag höra här i veckan.

Jag kan inte annat än hålla med. Men vi behöver också bry oss om varandra som medarbetare. Utbrändhet blir allt vanligare bland kyrkans anställda. Jag inser att jag låter upprepande för de som känner mig men vi måste ta detta på allvar. Jag hoppas chefer och ledning inom församlingarna tar detta på allvar. Det finns en trend i församlingarna att det alltid ska göras mer, men det kan inte bli på vår egen hälsas bekostnad. Det måste vara okej att sätta gränser, fritiden är lika mycket värd för den som är ensamstående som för den som har småbarn.

Diakonin, och speciellt det tunga klientarbete, som görs kan vara väldigt ensamt speciellt för den ensamma diakoniarbetaren. Vi bär andras bördor, ibland fall som stannar med en, ibland funderar man hur denna människa man möter ens lever med allt den gått igenom. Nöden är stor och den tar inte slut.

Vårt samhälle och vår värld behöver hopp. Besvikelsen på regeringen är stor. Nedskärningar påverkar de mest utsatta och mentala ohälsan är större än någonsin, samhällshjälpen verkar inte räcka. Så diakonin pressas samtidigt som det är sparkrav i flera församlingar. Många diakoniarbetare vittnar om att man drunknar i arbete.

Jag vill lyfta upp mina diakonikollegor för det fina arbete som görs runtom i Borgå stift. Tack för allt det som DU gör, ni är värdefulla.

Tyvärr glöms ibland diakonin bort. Vi gör arbetet under tystnadsplikt och ibland blir det osynligt. Men det borde det inte förbli. Jag citerar Susanna Landor: ”Diakonin är kyrkans finaste visitkort”. Vi brukas kalla oss för medvandrare och den som förmedlar hopp. Men alla kyrkans anställda och dess medlemmar bör ta detta som sin uppgift. För vad är starkare än hoppet som Jesus Kristus kommer med. Den nåd som Gud ger är inte bara för våra församlingsmedlemmar och klienter vi möter. Även vi får leva i den nåden.

Att jag idag är diakon i Borgå stift har jag Matilda Hoffman att tacka för – den första diakonissan i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Matilda vigdes till sitt ämbete den 1 september 1872, och därför firar vi den 1 september som diakonitjänstens dag i Finland.

Diakonissa-utbildningen öppnade arbetsvärlden på ett helt nytt sätt för kvinnor i Finland. Man kan t.om säga att Matildas tjänst förstärkte kvinnornas jämlikhet, vilket i och för sig var betydelsefullt. Nuförtiden utbildas det diakonissor (inriktning i sjukvård) och diakoner (inriktning i socialvård). Inom kyrkan jobbar vi alla som diakoniarbetare och våra arbetsuppgifter varierar enligt det behov som finns i församlingarna.

Det vore väldigt intressant att få veta vad Matilda skulle tänka om dagens diakoniarbete. Vilka likheter och vilka skillnader skulle hon poängtera? Hur skulle hon vilja utveckla vårt arbete vidare? Det som idag åtminstone är helt och hållet annorlunda jämfört med tiden då Matilda jobbade, är att nuförtiden använder diakoniarbetare bl.a datorn, flera olika program, some och mobiltelefon. Vi är kontaktbara helt på annat vis än tidigare. Det har både fördelar och nackdelar.

Det som nuförtiden säkerligen är likadant som det var i Matildas tid är det, att vi följer den allra första diakoniarbetaren, nämligen Jesus. Likasom vi diakoniarbetare här och nu, mötte Jesus de mest utsatta och marginaliserade i samhället med kärlek och talade för deras rättigheter. Vi diakoniarbetare möter och stödjer de människor som har det sämre ställt i vårt samhälle: bl.a ensamma, sjuka, arbetslösa, minoriteter, barnfamiljer och seniorer med låga inkomster samt människor i olika kriser. Vi förespråkar deras människorättigheter.

Vi hjälper de utsatta oberoende om de hör till kyrkan eller inte och försöker vårt bästa att hitta en lösning som hjälper dem framåt. Det finns inte för små eller för stora utmaningar i livet för att kunna kontakta oss.

Vi finns här just för dig!

Jag står i badrummet framför spegeln och skall sätta in linserna. Kontaktlinsen på mitt vänstra pekfinger börjar plötsligt växa. Jag ser förskräck på hur den breder ut sig och jag får allt svårare att balansera den på fingret. Till slut är den stor som ett A4 – ark. Jag stirrar på linsen och undrar vad jag skall göra med denna tingest? Den är nu så stor så att den kan täcka hela mitt ansikte och jag kan inte lägga den på sin plats i ögat. Hjälp!

Då vaknar jag. Det var en dröm. Puh!! Drömmen har följt mig under dagen. Där jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet förstår jag plötsligt: drömmen är nog en hälsning till mig inför jobbstart efter semestern. En hälsning till diakonen Maria. Jag tror att hälsningen är: ”Se människan!”. Se människan du möter i ditt arbete. Se människan med varsam och skärpt blick, med igenkännande och inkännande blick, med jag-finns-här-för-dig-blicken. Framför allt med kärleksfull blick.

Till min hjälp behöver jag en lins, en jätte-lins, som hjälper mig att hålla fokus, en lins som hjälper mig se människan framför mig med en blick som är större än min egen. Jesus-blicken. Jesus-linsen. Den linsen ryms inte i ett öga, den behöver täcka hela mitt ansikte.

Jesu blick är inte som människors, han är alltid mer än vad jag kan se och han gör mer än jag någonsin kan göra, hur hårt jag än jobbar. Jag får göra änglagärningar, bland annat genom att se på andra med Jesu blick, tala ord av hopp och mod samt agera när så behövs. Jesus hjälp mig att hjälpa! Ibland kanske det räcker med en blick. Att bli sedd.

Vi ses!

Jesus bevistade ett bröllop i Kana och förvandlade vatten till vin. I en skam- och hederskultur var det en förnedrande sak att ha för lite vin på sitt bröllop. Det skulle talas om fiaskot i generationer. Men så blev det inte när Jesus omvandlade vattnet i de sex stenkrukorna, som rymde cirka hundra liter var, till ett underbart gott vin. Nu fanns det vin i överflöd och det fanns ett välsmakande vin som man skulle tala om i långa tider och minnas med glädje.

Sådan är Jesus. Han för oss ur förnedring till glädje. Om vi följer Honom får vi gå en väg som inte alltid är lätt, men som är förberedd, som är omsluten, som är trygg i den bemärkelsen att hur det än ser ut är Jesus med oss i sin osynliga närvaro. Han vill föra sina barn, Guds folk närmare sitt hjärta. Han vill att vi ska glädjas i hans närvaro och ta hans ord och löften på allvar.

Jag satt i Karis kyrka för några dagar sedan och hörde vigsellöftena läsas upp: Vill du älska i nöd och lust? Vill du göra gott mot din nästa? Man sitter där och går igenom sitt eget liv. Alla drömmar, allt som hänt. Önskar att det ska gå dessa två väl.

Och vi vill och vill och vill och ändå kan det bli så fel. Och ibland slutar vi kanske till och med att vilja gör det som är rätt. Hur många äktenskap har inte gått i kras, och ändå vill jag tro att just det här ska lyckas. Många äktenskap har bestått till slutet. Men livet är stort och oberäkneligt. Det som är det samma igår, idag och i evighet är Guds löften om nåd och sanning, om ett rike som väntar där inte svek och sjukdom finns.

Ska det finnas någon tro kvar på jorden, undrar Jesus, vid tiden då han återvänder och ställer allt till rätta? Ska hans församling känna igen Honom? De här frågorna har upptagit mitt sinne den här sommaren. Nya testamentet talar om Guds församling som Jesu brud. Vi behöver förbereda oss. Vi ska ju sitta till bords med vår trolovade.

Jag vill tro. Hjälp min otro, får jag be. Hjälp mig att leva nära, nära ditt hjärta, Jesus. Rena mig med ditt ord. Hjälp mig att vända frågor och oro till böner. Tacksam får jag förstå att också denna dag går du med mig, min Herre.