För snart en månad sedan blev en länge planerad investering av i vårt hushåll. Vi fick solpaneler installerade på taket. Det har varit på ”att-göra”-listan länge, men tillståndsprocessen var förvånansvärt omständlig, från en lekmans synvinkel. Så det tog sin tid att fylla i alla blanketter. Själva processen att beställa solpanelerna och få dem monterade fungerade bra. Det är en skön känsla att följa med hur mycket el som produceras i varje stund och förstås finns det en app där kan man följa med produktionen över tid.

Jag är medveten om begränsningarna och utmaningarna med solenergi. På vinterhalvåret får man inte just ut någon el på våra breddgrader. Själva solpanelerna tillverkas ofta i Kina, ett land jag helst skulle vilja undvika att understöda. Det är en rätt dyr investering, men skall betala tillbaka sig inom 10-30 år. Med tanke på osäkerheten i andra investeringsformer är det inte så dumt med en beräknad avkastning på 3-9 % enligt vår solpanelleverantör. Än så länge finns det inget bra (tillräckligt lönsamt) sätt att spara el för att använda själv senare. Överloppsel säljer man till elbolaget, vilket är mindre lönsamt än att använda den själv, men det ger lite tillfredsställelse att tänka att någon annan finländare på köpet får köpa grön el och så hjälps vi åt att minska beroendet av fossila bränslen. Solpaneler är ju naturligtvis ingen heltäckande lösning på energibehovet hos finländare men det kan vara en fungerade elkälla även hos oss.

Jag skall fortsätta hålla ett öga på appen. Än så länge har jag ingen realtidsapp över el-användningen i huset. En sådan skulle vara ännu intressantare.

Jag hör en kvinna brista ut i gråt där jag sitter i trädgården. Medan den åsktunga junihettan dallrar omkring mig och pionerna bugar av sin överdådigt vackra tyngd hör jag genom ett öppet fönster nånstans i grannkvarterets höghus någon liksom explodera i gråt.

Det låter så där som på film när en mamma får bud om att hennes barn har dött, ingen nätt liten snyftattack. Jag sitter i kastanjeskuggan och svalkar fötterna i två-åringens plaskbassäng och har det ganska bra, där på andra sidan är det någon som inte alls har det bra.

Jag känner mig som en oinbjuden gäst i den här stunden. Det låter så bart och naket, inte nånting man skulle dela med främmande människor. Det låter så dramatiskt, är det faktiskt på riktigt och inte på Netflix? Jag blir störd på att jag känner mig nyfiken, men kan inte helt släppa tanken, vad är det som har hänt? Jag intalar mig att nyfikenheten är kryddad med omtanke och empati, allt annat skulle ju vara ouppfostrat.

Först medan jag funderar på om jag faktiskt ska gå in för att inte vara den där oinbjudna gästen slås jag av tanken på att det kan vara ett gräl jag hör delar av. Tänk om det är familjevåldets fula ljud som här når utanför hemmets ”trygga” väggar? Jag halvligger inte längre, jag sitter rakt upp med sinnena på helspänn. Borde jag göra nånting? Vad?

Jag tycker mig höra en annan röst inne hos gråten, den andra låter lugn och snäll. Jag pustar ut efter den tidigare alarmtanken.

Mina tankar dröjer kvar hos den gråtande kvinnan långt efter att jag lagt mig tillbaka i solstolen. Från att först ha undrat vad som kan ha orsakat den vilda gråten har tankarna brett ut sig till hur livet och vardagen kan svänga på en sekund. Vem vet vad som händer mig eller mina kära imorgon?

Någon dag kanske jag svarar smådistraherat när ett bekant nummer blinkar på telefonskärmen, omedveten om att just det samtalet kommer med livsomvälvande bud. Den tanken får mig att känna tacksamhet över så mycket i mitt nu, jag glömmer t.o.m. nästan att det är galet ostädat här hemma eller att jag inte fick gjort riktigt allt på min ”före semestern”-lista.

Så skriver Kyrkan i Helsingfors i sina some-kanaler. Jag är så glad att tillhöra en kyrka som kan omfamna alla. Även om det förstås inte är fallet överallt.

I sommar jobbar jag som reporter i min hemstad Jakobstad. En stor nyhet just nu är Dennis Svenfelt och icke-avkrakandet av honom. I en stad som Jakobstad i ett område som Österbotten finns det många konservativa åsikter i frågor gällande kvinnopräster och sexuella läggningar.

En man jag intervjuade uttryckte sitt missnöje gentemot att en präst som “citerar Bibeln” riskerar avkragas medan de som bryter mot kyrkolagen och viger personer av samma kön hyllas. Egentligen borde man ju följa kyrkolagen. Men kyrkolagen, tycker jag, är i behov av uppdatering.

En kyrkolag som ser kvinnopräster likvärdiga manspräster och som tillåter vigsel av personer oberoende av deras kön är en kyrkolag jag önskar se. Men nu är det inte jag som bestämmer i sådana frågor och jag lämnar det gladeligen över till andra.

Själv kommer jag fortsätta hoppas på att kärleken ska segra, att folk ska få växa upp i accepterande sammanhang och att alla ska få vara den de är. Det är ändå det allt handlar om. Och det är det vi alla borde kunna enas om – oavsett övertygelse.

Glad pridevecka vill jag önska dig som vågar leva som den du är och dig som ännu inte är där!

Det finns någonting osynligt, större och jätteviktigt, men My vill inte sätta ord på det #måndagmedmy

Jag hakar lätt upp mig på ord, vilket vanligtvis är roligt därför att: Utan ord – ingen tanke, ingen tanke – inget liv. Ungefär så. Vad jag alltså menar är att orden kommer först, sedan tanken. Jovisst, ibland har jag en tanke som jag bokstav för bokstav skriver ner men oftast öppnar sig innehållet först när jag skrivit ner några ord och meningar. Eller uttryckt på ett annat sätt: Meningsskrivandet är ett obegripligt sätt att skapa mening, att begripa det jag tidigare inte begripit, ord för ord.

Söndagen den 26 juni uppmärksammar FN Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer men stående mitt i midsommarens fagraste landskap har jag all möda i världen att länka samman ögats blomstrande motiv och de våldshandlingar som min fantasi också är kapabel till. Jag vill självfallet hellre betrakta solupplysta ståndare och pistiller i macrolinsen än bli påmind om de mörka skuggor som själen också kan reflektera. Mycket ont har jag tänkt, sagt och gjort i mitt liv, ändå tror jag mig i grunden vara en rättskaffens man. Hur går det ihop, hur ska jag begripa denna kluvenhet, detta dubbelspel?

Paradoxalt nog kan midsommarens liv och lust, som ett slags kontrast, påminna mig om att det finns många verkligheter inbäddade i mig, egenskaper och karaktärsdrag som är allt annat än fagra och beundransvärda. I själva verket handlar mycket av mitt skapande – skrivandet, fotograferandet, pianoklinkandet – om att eftersträva något slags balans och harmoni i det som annars lätt kunde leda till både leda och destruktiva handlingar. Sålunda dämpas en potentiell dårskap med smågalen humor, mörka framtidsvisioner tempereras med ljusflödande digitala avtryck, och meningslösheten, världens och min, tyglas med ett ordflöde där avigsidans mörka trådar helt säkert kan anas i de till synes lättsamma formuleringarna.

Men det har jag så småningom förstått; det är inte JAG som skapar, jag är bara ett verktyg. Nej, inte "bara" – även jag är ett verktyg, även jag är en medskapare i tid och rum. Jag som så lätt noterar och hakar upp mig på de egna misstagen och felstegen har lite svårt ibland att tro att Gud kan klämma fram ljus och omtanke och skratt och glädje även ur en dyster själ. Midsommaren påminner om att det inte bara är möjligt, men nödvändigt – midsommaren som meningsskapande motvikt till mycken mänsklig misär.