Jag har funderat mycket på vad det betyder att lita på Gud och vad det innebär att han hjälper mänskor i svåra tider och lidande. Jag tänker att man kan dela upp sättet att tänka på i tre förhållningssätt.

En grupp verkar tro att om man är kristen så drabbas man inte av sjukdom och sorg. Den här gruppen marknadsför ofta kristen tro med att man genom tron får en massa fördelar i livet. Det finns förstås bibelställen som man kan ta fast på, som ”Be så skall du få” med flera, men jag tänker att helheten i Bibeln inte talar för att tron skulle vara någon portal till ett lätt liv utan sjukdom och sorg. För att inte tala om världshistorien och våra egna livserfarenheter, där de mest fromma människor en känner, råkar ut för flera hemskheter efter varandra. Man kan alltid förstås påstå att människor som är kristna och t ex inte blir helade från någon dödlig sjukdom bär på någon synd eller inte tror tillräckligt. Trots att jag inte är teolog påstår jag att de här argumenten inte håller teologiskt och framför allt är de en hård och blind förnekelse av verkligheten. Ibland önskar jag att jag kunde leva med dylika skygglappar framför ögonen, men egentligen vill jag det inte, för det verkar medföra en stor risk för att antingen ens tro eller hela ens värld skulle gå sönder ifall det kommer sjukdomar och lidande in i ens liv. Jag tror på att Gud kan göra under, men han verkar inte göra dramatiska under så hemskt ofta.

En annan grupp vill trösta och poängtera att allt kan få en mening, att Gud kan förvandla lidande till glädje. ”För den som tror samverkar allt till det bästa”. Och visst kan det vara så också. Men man skall vara oerhört försiktig med att ge dessa ord som tröst. Ingen förälder som har förlorat sitt barn skulle välja något annat än att få barnet tillbaka, hur mycket en än fått tröst av andra eller mognat av erfarenheten. Det att man kan leva vidare och på något sätt acceptera att livet kan vara så här oerhört orättvist och brutalt är en stor nåd. Ifall den som gått igenom något hemskt själv kan tala om något gott som kommit ut ur det är det en stor sak, men man skall inte försöka trösta någon med de här orden. Allt har inte en mening, skriver Tomas Sjödin. Och jag tror honom.

Så vad finns det kvar för hopp hos den kristna? Trots att det kan verka som om det är en förminskning av Gud så tänker jag ändå att hoppet är att erkänna att vi inte förstår så mycket av Gud, men att vi får lita på att Gud går vid vår sida och tröstar och hjälper även när det inte känns så. Det är en tro, det är ett hopp, det är en kärlek. Ofta hjälper hoppet inte så mycket som en skulle önska, men att tillsammans dela varandras bördor och be för varandra hjälper lite. Det ger någonsorts grund att stå på, även om hela livet känns kaotiskt. Och om det kallas att lita på Gud för lite, må det vara hänt. Jag är ganska säker på att han inte håller det emot mig.

Jag hittade ett recept på fröknäcke på Instagram. I ungefär ett halvår har jag lagat fröknäcke en gång i veckan och alltid nått olika resultat. Har jag i brödet för länge i ugnen smakar det (och luktar brända) popcorn, har jag inte fått till "svällningsprocessen" blir brödet antingen segt och hårt eller så frasar det sönder direkt man rör det.

Men igår lagade jag det perfekta fröknäcket! Och det ska jag dela med er nu.

Det bästa fröknäcket

Blanda följande:

1 dl pumpafrön
1 dl solrosfrön
ca 1,5 dl sesamfrön (skalade!)
1 dl potatismjöl

Blanda i 0,5 dl olivolja. Häll i 1 dl uppkokat vatten när oljan är helt inarbetad i blandningen. Vänta 5 minuter och rör sedan om för att se om blandningen "svällt" eller inte. Om inte, lägg till lite mer sesamfrön och vänta 5 minuter till. Då borde smeten ha nått perfekt konsistens. Perfekt konsistens = en aningen svälld smet som varken är stenhård eller rinnig.

Bred ut smeten över en plåt klädd med bakplåtspapper. Finast resultat får man om man kavlar ut smeten – lägg bara ett bakplåtspapper mellan smet och kavel. Strö sen över lite flingsalt (och kardemumma om du vill spice it up!) och grädda i ugnen i 50–55 minuter på 150 grader.

Fröknäcke är livets upptäckt för mig. Jag älskar skiten! Det är gott, enkelt och billigt. Fröna i receptet går att byta ut men då kan jag inte lova att knäcket blir perfekt. Change it up på egen risk helt enkelt.

Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.

Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.

Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.

Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong.

Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.

Kundvagnen av modell svårmanövrerad bilvagn för barn rullade envist och tungt åt höger. Två-åringen hade redan klivit ur förarhytten och styrde målmedvetet stegen åt vänster mot lösgodishyllornas lockande lock och innehåll. Då fastnade min blick på produktställningen fylld med presentkassar.

En av kassarna var prydd av tecknade tvättlinor där det hängde hjärtan av olika slag. Ett var rött, ett bestod av en vit ros och andra vita blommor, ett annat hjärta var lite abstrakt färgat sådär som fläckiga fågelägg. Och så var det Kristi törnekrona-hjärtat.

Jag ignorerade att barnet nog nu hade hunnit fram till lösgodishyllorna, tog mig ändå en närmare titt. Det visade sig vara ett hjärta liksom hopsnott av tunna kvistar, lite så där som dörrkransar av påskris. När vi väl hade betalat i kassan och var på väg hem kunde jag ändå inte bli kvitt tanken på Kristi törnekrona formad till ett hjärta.

Jag har sedan dess tänkt mycket på det där spretiga hjärtat på presentkassen i närbutiken. Jag har googlat ’Kristi törnekrona’ för att kanske få en bredare och djupare insikt i vad törnekronan anses stå för och brukar symbolisera. Jag hittade nyfiket både väldigt akademiska redovisningar, väldigt katolska betraktelser och fasligt flummiga eller dålig översatta texter, men insåg sedan att jag inte nödvändigtvis behöver långa förklaringar och teologiskt finlir.

Medan jag smälter fraser och tankar från webbtexterna och några böcker här hemma i hyllan är jag fortsättningsvis i all enkelhet kvar i min första spontana tanke där vid presentkassarna: tänk så fint med symbolen för det lidande Kristus tog på sig för vår skull formad till kärlekens symbol!

Jag har upprepade gånger fått frågan: Hur har din gudsbild förändrats efter att du fick hjärnblödningen?

Jag har alltid sagt: Inte egentligen så mycket.

Jag skrev i boken "Ett blodkärl som brast" så här: "Min gudsbild har inte rubbats. Om det finns en Gud så tillåter han hjärnblödning. För mig är det självklart."

De raderna skriver jag fortfarande under. Men, medan tiden har gått, förstår jag att för mig är Gud de svagas Gud. Gud deltar i världens lidande.

Nutidens människor har det så bra att de inte behöver Gud till någonting. Jag var en av dem.

Får jag säga att jag har lidigt, när det finns så många människor i världen som lider så mycket mera? Jag vet inte. Men nu vet jag, åtminstone lite lite, vad lidande är.

Gud är de svagas Gud.