I natt hände det. Rättare sagt klockan 04.00. Då upphörde sommartiden att gälla. Sommaren själv hade visserligen tonat ut långt tidigare, redan i september, kanske i augusti. Nu följde också tiden efter, lite motvilligt kan jag tänka mig. Men vad är det riktigt som händer? Det ligger något ödesmättat och dramatiskt över detta visarvridande framåt och bakåt, som om en timme hit eller dit skulle förpassa mig antingen i säckmörker eller lyfta upp mig i catwalkens strålkastarsken. Jag tror jag ogillar båda platserna med ungefär samma intensitet och skärpa; den ena klaustrofobisk, den andra ytligt exponerande. Jag är inte gjord för dylika svårhanterliga ytterligheter, jag föredrar ljus i lagom mängd.

Nu är det här med ”normal tid” och ”sommartid” givetvis en fråga i första hand för EU och därför har jag för avsikt att kontakta min hantlangare i Strasbourg med ett radikalt förslag: I stället för att helt slopa sommartiden föreslår jag att EU i stället inför ytterligare tre tider; hösttid, vintertid och vårtid. Och att fördelningen mellan årstiderna skulle vara följande: sommartid mars–september, hösttid oktober–november, vintertid december–januari och vårtid februari–mars. Klockslagen kan man kanske diskutera men pointen skulle vara att respektive års-tid skulle erbjuda maximalt antal ljusa timmar på dygnet. Också när det annars är beckmörkt. Hur det ska gå till får våra folkvalda, klockkloka representanter på bästa sätt räkna ut, de är ju så mycket ”visare” än jag.

Nå, jag måste erkänna att det här är ett dåligt förslag och jag undrar hur Gud riktigt har tänkt sig det här med klockslag och årstider. Månne det inte ligger en poäng i att vi här på nordligaste delen av klotet ska lära oss att leva i tidvis skymning och till och med mörker. Det var visst den engelska matematikprofessorn och evangelisten John Lennox som konstaterade att han tror på en kompensationernas Gud: Det goda vi går miste om i jordelivet kompenseras med ett överflöd i evigheten. Men hur det här med ljus och mörker riktigt ska fördela sig är en gåta för mig. Jag menar; en kompensation innebär rimligtvis då att de som fått för mycket jordiskt ljus ska placeras i en mörkare del av evigheten? Råder det natt även i Paradiset? Jag trodde att det där bara handlade om liv och lust, inte om snark och suck. Medge att det låter lite konstigt.

Så jag tror att jag föredrar ett alldeles vanligt jordiskt kyligt vintermörker, mer eller mindre klockstyrt, framom ett helvetiskt varmt ljusbad som varar i all oändlighet.

Kyrk- och församlingsnörden i mig är helt till sig vid tanken på att Åbo domkyrka ska renoveras! Det är på tiden, senaste gång min hemkyrka och nationalhelgedomen genomgick en renovering var på 1970-talet, bara gällande teknik är ju behoven och möjligheterna helt annorlunda nu än då.

Det är inte bara fastigheten som ska renoveras, också verksamhet och arbetssätt mm står i fokus för uppdateringen. Tänk vilket fint uppdrag, att med respekt för både liturgi, historia, arkitektur och mänskliga behov få planera för en dynamisk och meningsfull framtid för Åbo domkyrka.

Flera röster har affekterat hörts ropa ”ingenting får ändras”! Jag förstår att en så (lokal)historiskt central byggnad som Åbo domkyrka väcker känslor med rötter i kollektivt identitetsbygge och personliga minnen. Sådant ska inte föraktas, men kyrkan är ju redan nu full av saker som var främmande då kyrkan byggdes eller för bara hundra år sedan… Hiss till orgelläktarna behövs, nu kan t.ex. inte alla i församlingens kyrkokör delta då de sjunger från körläktaren. Många utrymmen är antingen inte ändamålsenliga för den funktion de har, eller så finns det utrymmen som just nu mest är förvaringsplatser som med fördel kunde användas för samtalsbruk, möten eller mindre samlingar etc.

Jag baxnar när jag tänker på den samlade mängd arbetstimmar och sakkunnighet som kommer att under domkyrkans renovering! Det är många som är med i den förberedande planeringen: naturligtvis Åbo (finskspråkiga) domkyrkoförsamling och Åbo svenska församling som är kyrkans huvudanvändare, men så är det också domkapitlet, museicentralen, undervisningsministeriet, kyrkostyrelsen, arkitekter och många samarbetsparter som alla ska vara delaktiga i processen. Redan tidigt har den förberedande arbetsgruppen med domkyrkans domprost i spetsen varit klara med att det inte bara är tjänstemän som kan och får vara delaktiga. Flera utrop och tankar från åbobor överlag har nått arbetsgruppen via inlägg på sociala media. Allmänheten har också flitigt lämnat in önskemål, farhågor och förslag i Borgmästarkoret.

Vad drömmer jag då själv om för framtid under domkyrkovalven? Jag drömmer om olika insatser som skulle öppna upp kyrkorummet och gudstjänsten för både vana och ovana kyrkobesökare.

Gudstjänstgemenskapen blir mera levande om det skulle finnas ett mobilt altare som kunde användas lite längre ner i mittskeppet, jämfört med det ståtliga men avlägsna högkorets huvudaltare. Ändamålsenliga utrymmen i kapellen för varierande verksamhet för olika åldrar och målgrupper skulle ge både liv i kyrkan och välkommet tilläggsutrymme. En fungerande ljudåtergivning skulle förgylla både gudstjänster, andakter och konserter. Större tillgänglighet möjliggör ett meningsfullt kyrkobesök för flera. Och jag tycker det skulle vara fint om något av de många medeltida sidoaltarena kunde göra comeback.

Har du tankar och idéer för Åbo domkyrkas uppdatering och renovering? Vad drömmer du om? Är du intresserad av vad som är på gång i domkyrkan kan du följa med i den blogg som (mest på finska men ibland också på svenska) uppmärksammar renoveringen ur olika synvinklar under de kommande åren. turuntuomiokirkko.fi/etusivu/turun-tuomiokirkon-blogi

Den här hösten har jag varit på någonting som heter "multiprofessionell individuell rehabilitering". Kursen ordnas av Fpa, jag ansökte och blev antagen.

Jag kunde skriva om allt vad kursen hade att erbjuda. Men jag skriver om en liten detalj. Så liten men ändå så stor för mig. Jag väljer att skriva om matkön och brickorna. Har ni någon gång tänkt hur det är att inte kunna bära en matbricka? Min högra hand är så svag att jag inte vågar bära en full matbricka.

I vardagen är det nästan alltid någon som hjälper mig med brickor och andra saker. Jag är så tacksam för det.

Jag har vant mig vid att alltid ha en gaffel i ena bakfickan och en servett i andra när jag går i matkön. Jag har vant mig vid att inte dricka vatten till maten, utan före eller efter. Ibland tar jag inte efterrätt för det känns så besvärligt.

På kursen fanns det utvalda personer vars uppgift bara var att hjälpa med brickorna i matsalen. Jag fick säga om jag ville ha vatten eller mjölk. Om jag vill ha efterrätt eller inte. Jag behövde inte fylla bakfickorna med bestick. Och jag fick välja den plats som jag tyckte att såg bra ut, istället för att ta den närmaste platsen.

Nu förstår jag hur det är att bli inkluderad på riktigt. ❤️

Eftersom det är Helsingfors bokmässa inkommande helg (som jag tyvärr inte kan delta i) så tänkte jag dela med mig av en bok jag nyligen lyssnat klart på och tre böcker jag ser fram emot att lyssna på/läsa.

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, Björn Natthiko Lindeblad

Den här boken har så många tipsat om så jag kände mig tvungen att lyssna på den. Jag ångrar inte en sekund av mitt liv med Björns röst i mina öron. Jag lärde mig massor om hur man slutar bry sig om vad andra tycker om en, om vikten av att ha en bra relation till sig själv och om det magiska mantrat “jag kan ha fel”.

Följande böcker finns på min att lyssna-lista:

1. Kriget mot kroppen, Erik Hemmingsson & Stina Wollter
2. Hormonstark: ta kontroll över dina hormoner och bli ditt bästa jag, Martina Johansson
3. Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?, Anders Hansen

Jag älskade Stina Wollters bok Kring denna kropp så därför vill jag väldigt gärna läsa hennes och Erik Hemmingssons splitternya bok på samma tema; kroppen. Hormonstark har jag tänkt läsa länge men aldrig riktigt kommit mig för. Jag vill gärna se om det är möjligt att med hjälp av exempelvis kosten kunna påverka hormonerna och måendet. Lite tveksam är jag men ser fram emot att läsa. Och jag älskar allt med Anders Hansen – boken Hjärnstark förändrade mitt liv så jag ser fram emot att få lyssna på Depphjärnan också.

Tydligen läser jag bara böcker om kroppen, hjärnan och måendet. Bra så, tänker jag.

Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.

Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.

Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc². E betyder alltså energi, m står för massa och c² är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).

Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de stålblåa mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.

Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.