Så lär författaren Astrid Lindgren och hennes systrar ha inlett sina telefonsamtal, för att liksom ha det ämnet avklarat och kunna gå vidare till annat. Förra veckan hade jag själv orsak att riktigt konkret tänka på döden när läkarna gav min mamma några sista dagar att leva. Om en äldre människa har lunginflammation och svårigheter att svälja som inte kan åtgärdas, då finns inte mycket att göra, det förstod också jag. Att för första gången höra en läkare säga åt mig att en av min livs konstanter bara har några dagar kvar i livet var ändå… hmmm… vad ska jag ens använda för ord… upprörande.

Samtidigt som hjärtat bultade på för fullt var det som om allting stillnade och klarnade. Jag grät när jag ringde till pappa med budet, men tänkte på samma gång liksom kliniskt på vad som behöver göras – meddela jobbet om läget, meddela några nära vänner, säga något åt barnen under deras sista sommarlovsdag, packa ner tandborste, hastigt hoprafsad matsäck och byteskläder till mammas boende så att jag kunde vara där så länge som det behövdes. Så körde jag iväg den där tisdagskvällen, olycklig och oviss om hur de närmaste dagarna skulle bli.

Min sega mamma gjorde överraskande nog come back från lunginflammationen, sakta men säkert började hon få ner både sylt, bärsoppa och fastare föda. Vi omkring henne pustar ut. Men jag kan inte glömma känslorna och reaktionerna under de där dagarna som vi trodde att var de sista tillsammans med henne.

Det påpekas allt oftare att dagens människor är distanserade från döden, många saknar någonslags naturlig kontakt till döden eller döda människor. Visst har jag haft släktingar och vänner som dött, men länge var nog kontakten till döden också för mig ganska svag. Jag var ung vuxen när t.ex. min farmors syster dog. Jag hade många frågor: Vad händer med kroppen på sjukhuset efter att en människa dött? Vem är med den döda? När är sista stunden för anhöriga att vara med den döda? Var väntar den döda på begravningen? De sakerna kändes känslodarrande viktiga, men jag hade ingen koll alls på sådant.

Jag har de senaste åren kommit på mig själv med att liksom i tankevärlden öva på att min mamma eller pappa dör. Jag fattar ju att jag inte kan förbereda mig eller helt förutse hur det blir och hur det känns, men jag utmanar mig ibland med att i tankarna umgås med frågor och situationer kring deras död. Jag har inte ännu kommit så långt som att göra det samma med min egen död, vad gäller sådant praktiskt som man nu kan tänkas ha möjlighet och intresse att påverka eller underlätta för de närmaste.

Jag vill också gärna prata med våra barn om döden. Utan att det blir dramatiskt och angstigt försöker jag med jämna mellanrum få in i vardagssnacket något om en bekants död, något om när min farmor dog eller hur det går till på begravningar. Inte för att skrämma upp dem, men för att varsamt träna dem i att också mitt i livet tala om och tänka på döden.

Förra veckan var det min tur att testa positivt för covid. Numera är det bara några enstaka mänskor i min bekantskapskrets som inte ännu har haft covid. Knappast är det så hemskt intressant att läsa om just min sjukdomsbild, men jag roade mig lite genom att fundera på hur en kan beskriva samma fenomen på olika sätt, även utan någon medveten eller omedveten agenda. Jo, covid kändes som en förkylning: lika mycket har jag hostat tidigare om kanske inte lika skrällande, lika mycket har jag haft ont i muskler och snuva. Däremot minns jag inte att jag skulle ha haft lika hög feber i mitt vuxna liv. Som tur var försvann febern efter ett dygn. Nu efteråt är jag tröttare än efter en förkylning och musklerna känns som spagetti. Att ta en långsam promenad får gälla som motion.

Om man vill få en uppfattning om hur farlig en sjukdom är gäller det att inte fastna i enskilda mänskors fall utan bekanta sig med vad den vetenskapliga forskningen kommit fram till. Forskningsresultaten kan även ändra över tid, det är så det fungerar när man får mera kunskap.

Det kan hända vi skulle ha kunnat undvika att bli sjuka om vi använt munskydd på vår Sverigeresa. Nu har vi förstås vant oss att vara utan munskydd och det skulle nog ha varit ett jättestort steg att vara den där konstiga som står ut i mängden genom att använda munskydd. Få se hur det blir med munskyddspraxisen senare i höst.

Det stora problemet nu inom sjukvården är bristen på personal. Jag måste säga att så här utifrån sett, tycker jag det görs alldeles för lite för att lösa problemen. Vårdarna behöver mer lön och mer uppskattning. Jag funderar också på om någon räknat på hur länge det går att mänskor är borta från sina jobb och barnen borta från skolan vid minsta förkylningssymtom ifall de annars orkar bra. Visst hjälper det att minska spridningen av covid, men hur mycket och till vilket pris i nuläget? Jag är ganska glad att jag slipper ta sådana beslut själv.

Det började en kväll för många år sen vid elva-tiden, och utan nån som helst förvarning; en våldsam gråt som likt en varfylld böld sprack sönder och började smeta ut sitt infekterade innehåll över en kropp i uppror. Konvulsionerna påminde om ett vulkanutbrott – det mullrade och bullrade, och svett och snor och tårar strömmade i ett pyroklastiskt flöde över en brännhet gestalt som helt saknade kontroll och behärskning. Våg efter våg vällde nånting oförlöst ut från själsdjupen, på en gång skrämmande smärtsamt och samtidigt efterlängtat befriande.

Medan kroppen rådbråkades på gränsen till mental kollaps levde hjärna och tanke nästan ett eget liv. Jaha, vad är nu på gång, var bottnar de här känslomässiga överdrifterna i? Är det ett straff för begångna synder eller en reaktion på någon annans mentala illvilja? Är jag förövare eller offer? Håller jag på att brytas itu, kanske är det här bara början till slutet? Är Gud med mig eller mot mig?

Lavaflödet höll på i fyra-fem timmar utan avbrott. Nånstans på morgontimmarna avtog mullret tidvis men återkom efter några minuters paus med lite lägre intensitet. Elva timmar efter utbrottet vacklade jag till duschen fullkomligt utmattad, tom och tömd. Nej, inte helt tömd; efterskalven och tårflödet återkom också de närmaste dagarna men nu i två-tre timmars perioder, fortsatte så i många veckor, några månader och tonade sedan så småningom bort. Något år senare hade läget stabiliserats och något slags inre lugn etablerats. Själens mörka natt övergick i gryning.

Det fanns säkert många förklaringar på denna extraordinära händelse som var fysiskt och psykiskt provocerande, men samtidigt andligt nytändande. Att jag både medvetet och omedvetet hade tagit många snedsteg i mitt liv var alltför sant, likaså att jag hade varit objekt för andras trakasserier och mentala övergrepp, även helt oförskyllt blivit fysiskt slagen; det fanns förvisso orsaker till mitt illamående. I det läget aktiverades, automatiskt, ekorrhjulets nödbroms och jag såg som i ett töcken en enda lösning: att försöka förlåta både mig själv och mina vedersakare. Och hur svårt var inte det!

Ibland får kroppen bokstavligen ge vika när anden visar sin överlägsna styrka. Idag, söndagen den 7 augusti, firar vi The International Forgiveness Day. Och jag försöker fortfarande.

Fick en svår fråga av en avkomma. Hen frågade vilket jag skulle välja, om alternativen var att rädda sina barn från döden men resten av planetens invånare skulle dö eller att rädda resten av planetens invånare genom att låta sina barn dö.

Detta är en modifikation på (spoiler alert) den frågeställning som The Avengers får ta ställning till i en populär Marvelfilm.

Frågan är naturligtvis knivig, om än ganska teoretisk. Då avkomman trots allt ville ha ett svar, resonerade jag enligt följande: att döda sju miljarder människor för att några barn, som dessutom är syskon, skulle överleva för att leva i en tom värld är inte en framtid man önskar någon. Barnen skulle veta att sju miljarder människor satt livet till, så att just de kan överleva. Den vetskapen tror jag inte någon vill leva med.

Det andra alternativet i frågeställningen var då att ens barn dör. Det är ju en oerhört hemsk tanke, på alla plan. Tyvärr är det en tanke man fått möta ganska konkret på senare tider, då det (åt minståne i mitt someflöde) ganska ofta är gripande bilder från hemska krig, där föräldrar sörjer bredvid omkomna barn. Det är något man för allt i livet inte vill önska någon.

Avkomman förstod antagligen inte vilka alla tankeprocesser som startade i min hjärna när hen fråga den till synes oskyldiga frågan. Man får hoppas att jag aldrig ställs inför valet i frågeställningen, men det är som tur ganska osannolikt. Vi får även hoppas att bilderna på sörjande föräldrar snarast möjligt upphör, inte då genom censur av bilderna utan genom att det besinningslösa våldet tar slut.

Må väl.

Jag har många gånger i tankarna återkommit till Kyrkpressens artikel här om veckan om religionslöshetens arv. Speciellt vilt har mina tankar kretsat kring Tobias Zilliacus formulering om att religion skulle vara en förlegad kvarleva från tider då man sökte stöd och tröst inför saker man ännu inte kunde förklara vetenskapligt.

När jag läste artikeln första gången nickade jag konstaterande kring både Merete Mazzarellas, Tobias Zilliacus och några forskares tankar och erfarenheter av religionslöshet. Jag blir varken olycklig eller störd av att alla inte är (kristna) troende. Men de där avslutande orden om att kristen tro överlag skulle vara något helt onödigt i dagens värld (min tolkning av Zilliacus ord) berörde mig överraskande starkt. Jag tänkte förtörnat att hur kan man säga så om något man inte har bekantat sig med lite djupare? Det kändes dessutom som en örfil för mig som har tron som en viktig del av mitt liv.

Allt det här fick mig en sömnlös natt att försöka formulera varför jag då tror på Gud. Jag ville nå bakom kyrkiskans invanda och trygga formuleringar som i mina öron ofta doftar autopilot och yta. Jag ville hitta ord som resonerar i mig, i min vardag, i mina erfarenheter. Jag sökte ord som ger mig gåshud och själsvibrationer, ord som fördjupar och öppnar ögonen, ord som både svider och tröstar.

Jag är inte den första att konstatera att det är svårt att verbalisera en tro som ofta är ordlös, men så här blev det:

Jag tror på Gud.

Jag tror på Gud för att jag en dag som vuxen bestämde mig för att ta min barnatro på allvar.

Jag tror på Gud för att jag sedan dess inte slutat förundras, förtvivlas och – ibland – förvandlas.

Jag tror för att jag vill.

Jag tror för att jag vill något mera än min navelskådande vardag.

Jag tror för att jag vill leva min korta mänskliga tid som en del av något större, både i vardagen och på mera svårfångade existentiella plan.

Jag tror för att jag behöver det.

Jag tror för att jag behöver bli både uppmuntrad, förmanad och omhållen.

Jag tror för att jag behöver det både i mitt inre och i förhållande till världen omkring mig.

Jag tror för att jag längtar.

Jag tror för att jag längtar efter mening och riktning.

Jag tror för att jag längtar efter kärlek, rättvisa och gemenskap för alla.

Jag tror trots allt.

Jag tror trots att mina frågetecken är minst lika många som utropstecknen.

Jag tror trots att jag stångas och trilskas med tron.

Jag tror trots att jag inte hittar ord för den här himmelsdoftande gåvan.

***

Sådana ord bubblade spontant fram ur mig. Någon annan har kanske liknande längtor och funderingar, men med annan adressat och ram än Gud och den kristna tron.

För mig är ändå religion och tro allt annat än förlegad och onödig. Min tro är något jag förhåller mig till både medvetet och omedvetet varje dag. Utan den skulle både livet och jag själv bli olidliga.