Helsinki Design Week pågår precis just nu (1–11 september) och jag, en av Gud designad människovarelse, undrar var och hur jag platsar i den konstnärliga installation som kallas Församlingen. Finns där en lucka, ett utrymme som bara jag kan fylla, eller är jag en puzzelbit som både till form och färg hör hemma i ett annat verk, i en annan samling? Jag inser ganska snart att här föreligger ett litet tankefel. Församlingen är inget konstverk och församlingsmedlemmarna är självfallet inga puzzelbitar som ska passa in i ett motiv som kyrkoherden ensam målat upp. Riktigt så enkelt, eller svårt, är det inte.

Tröskeln till kyrkorummet är HÖG för alla svalt troende. Men i stället för att sänka tröskeln ytterligare ska den höjas för att locka konstens och kulturens konsumenter, ja, alla dessa anderika människor som är vana att stiga högt och falla djupt. Missförstå mig inte – jag talar inte om någon exklusiv elit utan om en bred skara medborgare som finner djup tillfredsställelse i böcker, skådespel, dans och musik, och som självklart och spontant också lockas till designveckans breda programutbud. För vad är konst om inte ett uttryck för en andlig hunger, för växtlust inåt och utåt!

Gud talade och världen blev till. Hela universum och det mänskliga livet har Guds kreativitet som grund och förutsättning, och att han skapade människan till sin avbild. Kan det sägas tydligare än så: Människans kärnuppgift är att vara nyskapande, att forma och färga, berätta och gestalta. Många har det som sitt yrke, alla har den potentiella förmågan att vara kreativa. Alla.

Konstens estetiska kvaliteter bär på andligt sprängstoff, fördjupar och förstorar upplevelsen av att vara människa. Och förstå mig rätt: Musik i kyrkan kan vara så mycket mera än orgel och körsång, ett gudomligt ord kan också förmedlas via dikter och skönlitteratur, skådespelaren kan gestalta livets drama så det skär rakt in i hjärteroten. För att inte tala om konstens kraft och kapacitet att spegla sina motiv mot hudar, känsliga för liv och lust och smärta. Exemplen är legio.

Pengar? Javisst, men det är inte den största utmaningen. Först kommer det fria fantiserandet och de mer eller mindre konkreta idéerna, först därefter administration, logistik, ekonomi. Det finns något befriande och tankeöppnande i all konstnärlig aktivitet, så ock för administratörer ”… med ögon känsliga för grönt”. Ge proffsen en chans att vidga våra sinnen också i kyrkorummet, starta en dialog med dem som designar nästan lika bra som Skaparen själv.

Det skulle många ovana kyrkobesökare uppskatta. Och Gud skulle applådera.

"Vi stapplar fram i mörkret, när ljuset finns runt omkring oss"

Det här är ett citat av den spanska 1500-talsförfattaren, poeten och munken Johannes av Korset. Han kallas av många den största gestalten inom västerländsk spiritualitet och kopplas ofta till ett lite respektingivande och till och med skrämmande uttryck som "själens dunkla natt".

Jag ska inte här gå djupare in på vad de orden innebär enligt Johannes av Korset eller på hans spiritualitet överlag, jag vill bara lyfta fram den inledande frasen som något att suga på och fundera på. Fast Johannes av Korsets andliga cirruculum vitae (kan man ens säga så...?!) är mäkta imponerande har jag förstått att han var en andlig ledare som sökte förening med Gud i det vardagliga livets tröttande enskildheter och krav. Jag tycker hur i alla fall hittills att jag har känt igen i mig i många av hans ord och tankar.

Med handen på hjärtat, visst kan vi nästan alla märka att vi tar många personer, saker eller aspekter i livet för givna? Det kan handla om någon i familjen eller en kollega som alltid finns där när vi behöver det, men vi har blivit blinda för det. Det kan handla om vardagsval eller utmanande livsval där vi bankar huvudet i väggen utan att se en lösning, fast det kanske i efterhand är förvånande att vi inte då såg det rätta eller kloka valet.

Det kan också, och det är det här som nyligen fick mig att tänka på de inledande orden, handla om att jag som andlig vandrare stapplar fram i ett mörker av distraherande onödigheter. Fast jag känner en längtan och ett behov av mera plats, tid och utrymme för en levande kristen andlighet fyller jag ändå så lätt både kalendern, mitt hem och mitt huvud med saker som kommer i vägen för det.

För att tänka som Johannes av Korset, så går jag alltså trots min längtan omkring i ett distraherande mörker, fast Gud i all enkelhet inte frågar efter så stora ansträngningar. Guds ljus finns alltid där, genast intill mitt mörker och intill min längtan. Jag ska bara se det, så kan jag börja vandra mot - och i - det ljus som alltid finns omkring mig.

När de globala katastrofmattorna lägger sig över min vardag, när den envisa covid-hostan bara kan tystas med etylmorfin och de sociala kontakterna begränsas till några korta hälsnings- och hälsorepliker med grannar stående på respektfullt avstånd, ja då vet jag vad klockan är slagen. Lägg därtill en småsvettig maskfylld sommar, inhiberade ut- och inlandsresor och klena finska resultat (med vissa undantag) i internationella idrottstävlingar och jag förstår att inte ens en tillfällig tröst av meteorologisk, turistisk eller sportslig karaktär hade kunnat dämpa min sakta mak tilltagande livsleda.

Nej, inte livsleda – det var bara allitterationen som lockade med det ordet – men nog en svårgripbar oro över denna världens tillstånd och de ofantligt många problemkomplex som väver in sig även i min tankevärld. Jag har fullt sjå att skilja det ytliga från det väsentliga, det självupptagna från det altruistiska. Jag är visserligen en stor vän av expressiva svartvita fotografier men när liv och debatt utmynnar i ett färglöst antingen-eller-resonemang drar jag öronen åt mig. Och jag söker febrilt efter en ledtråd, helst ett elegant tankehopp och en fjädrande motvikt till all denna förnumstiga, självförhärligande och hjälplösa retorik som fyller tidningssidor och flimrar förbi på sociala medier.

Och det slår mig att klimatologiska katastrofprognoser, maktfullkomligt vapenskrammel och politiskt rävspel blir omöjliga att bära och genomskåda utan någon form av fantasins flykt och lätthet. Vardagens vånda måste åtminstone delvis ersättas och betvingas med humor och värme. När vi i dag firar International Read Comics in Public Day tar jag följaktligen Snobbens tjocka 50-årsbok Ett guldjubileum (utkom år 2000) under armen och sätter mig här på Andberget och försjunker i Kalles, Linus, Gullans och alla de andras lilla värld, som på många sätt är mycket större än min egen. De eviga frågorna om matskålens betydelse, kärlekens nödvändighet och framgångens illusioner speglas med glimten i ögat när Snobben och hans kompisar, inklusive den småvimsige Woodstock, ställs inför tillvarons oundvikliga utmaningar och krassa realiteter.

För den livsgärningen tror jag att deras upphovsman Charles M. Schulz (1922–2000) postumt har tilldelats en glimrande glädjegloria i himlen.

Hamnade med i en diskussion om barnfria bröllop. Valde den höga vägen och inledde inte min taltur med att konstatera att barnfria bröllop är för människor jag antagligen inte vill umgås med, för det skulle antagligen ha skapat dålig stämning bland diskuterarna.

Det är dock min åsikt i ämnet. Ifall någon ordnar en glad familjefest, är det ju minst sagt konstigt om inte barnen får komma med. En fest som inte klarar av lite babyskrik och någon femåring som fäller sin glassportion på golvet är inte en glad fest. Det är snarare ett välregisserat kostymdrama. Inget fel med kostymdraman men jag tycker inte att de har något med en familjefest att göra.

Naturligtvis har jag förståelse för tanken om att när man för en gångs skull får ordna en fin fest och satsar storkovan på det, vore det trevligt om allt gick enligt manus. Genom att ta bort småbarn ur ekvationen blir det mera sannolikt att allt går enligt manus. O andra sidan har barn på fester en förlösande och uppmjukande inverkan på stämningen, vilket många fester kunde behöva. Kanske blir det lite mindre råsupande när barn ännu finns i festlokalen.

Nu är jag ingen bröllopsplanerare och antar att det finns en myriad av argument för barnlösa bröllop. Bra så, vore ju konstigt om vi alla tyckte lika.

För mig känns det bara konstigt att bli bjuden på en glad fest, som ju med viss sannolikhet hör ihop med framtida familjebildning, och inte ta med barnen dit eftersom de stör eller rubbar planerna eller vad nu än orsaken är. En kostnadsfråga kan de inte vara, för det lilla barnen äter och dricker (saft) är ju inte i proportion till allt de vuxna förtär under tillställningen.

Som sagt, det finns säkert orsaker jag inte förstår men tycker att det är konstigt med barnlösa bröllop.

Må väl. Och ordna ditt bröllop barnlöst om du vill, det är naturligtvis ditt val och din fulla rätt.

Nu är jag hemma i Bergen igen. Jag var borta så länge att jag nästan hunnit glömma att jag bor här. Och hur vackert det är!

Flera intensiva veckor ledde fram till en väldigt påfrestande roadtrip från Stockholm till Bergen igår. Jag och Markus tog båten från Åbo till Stockholm i söndags efter ett bröllop i Vanda på lördagen. Årets fjärde och sista bröllop förresten! Båten var i hamn 6.30 och då började vi köra.

Allt gick smidigt på svenska sidan. Strax före gränsen till Norge storhandlade vi som äkta norrmän och körde sedan vidare in i landet före kl. 15. Vi var vid gott mod. Så vi bestämde oss för att köra scenic route i Norge, inte rakt igenom landet, utan lite norr om mittlinjen. Kul, tänkte vi tills vi nådde första vägbygget och fick vänta 40 minuter på en så kallad ledebil som skulle guida oss och de andra bilarna på en lång omväg.

På ett annat ställe fick vi vänta 20 minuter. När jag tog över efter sista laddningen hamnade jag köra efter en ledebil fem eller sex gånger. När vi kom hem var klockan 3.24. Så det tog oss bara 21 timmar (i stället för ca 16 timmar som vi hade tänkt).

Efter det sov jag tre timmar och gav upp efter halva skoldagen. När jag kom hem nappade jag i en och en halv timme ungefär. Och hela dagen har jag varit helt groggy. Tror inte vi kör hela rutten på en dag fler gånger. Och ja! Det har jag kanske inte sagt – vi har köpt en Tesla! Med lilla Clion hade vi nog aldrig orkat köra så långt...