Efter en lång tid av sol blir jag fortfarande lika ställd när det börjar regna. Plötsligt påminns jag om vilken stad jag bor i. Igår började hösten tror jag. Det var måndag 12 september (på dagen åtta år sedan jag träffade min man för första gången). Så där, nu är det dokumenterat så jag kommer ihåg till nästa år (höststarten alltså).

Natten till måndag var regnig och stormig men ändå var jag inte helt redo när jag skulle stiga ut genom dörren och ta mig till skolan. På vägen försökte jag tänka på vad som är viktigt att komma ihåg vid händelse av regn. Jag delar listan med dig:

1. Investera i regntäta kläder. Bara gör det. Paraplyet är inte att lita på när det blåser från fem olika håll samtidigt.
2. Försök inte att fight it. Du kommer inte vinna. Bara förlika dig med faktumet att både smink och hår kommer totalförstöras.
3. Och på tal om smink: vattenfast mascara. Det var bara det. Ja, och alla produkter för att fästa sminket är också bra. Även om det förstås inte fungerar när du får en liter vatten hällt i ansiktet.
4. Alla fattar att du inte kissat ner dig, utan att du bara satt dig på en våt och läckande cykelsits. Det försöker jag i alla fall intala mig själv.
5. Andas. Det är få förunnat att leva i en så frisk och fräsch luft som den när det regnar/precis har regnat. Ännu färre förunnat att få göra det ⅔ av året…

Släktkarusellen snurrar. Ständigt, ständigt passerar här på mitt interna nöjesfält inte bara generationer sedan länge döda och bortglömda men också mer eller mindre bekanta figurer som jag har träffat i detta mitt relativt långa liv, människor med vilka jag delar åtminstone vissa delar av mitt DNA. Eller jag vet inte riktigt om det är just så – den genetiska koden är ju knäckt av några superhjärnor med nobelpriset dinglande runt halsen så det må vara förlåtet om jag har lite svårt att förstå hur … en sekvens av nukleotid-baser i en DNA-molekyl eller RNA-molekyl skall översättas till en sekvens av aminosyror i ett protein … för att beskriva den genetiska koden.

Att adenin (A), guanin (G), cytosin (C), uracil (U) och till och med termin (T) genom en lindrigt sagt slingrig process på ett alldeles speciellt sätt sammanbinder mig med inte bara mina allra närmaste släktingar där i karusellens innersta bana, men också med generationer i de yttersta omloppsbanorna, och som av bara farten och den snabbt förbiglidande tiden har trillat av detta tivolihjul – ja, allt detta är ett mysterium som bara en snurrglad Gud, med ansvar för alla universella gravitationer, kan ha kläm på.

En nästan begriplig sammanfattning av detta virriga släkthus har Povel Ramel en gång presenterat, en tonglad karuselltur som fortfarande livligt roterar runt pensionärens pressade pannlob: Här bodde Morfar och Morfars gamla mor, Morfars Farfar och Morfars Farfars bror, Farfars Farfar, men även Farfars Far, Farfars Farmors Far och Morfars Farfars Mor … Och så vidare. Nej, det är inte alldeles lätt att hålla redan på vem som är vem, varför och hur.

Men idag handlar det inte om gårdagens karusellåkare utan om morgondagens. I dag på Mor- och farförälderdagen / National Grandparents Day tänker jag på alla som förväntansfulla står där i kön, och alldeles speciellt betraktar jag mina fyra barnbarn som redan snurrar i DNA-karusellen med full fart och en till synes aldrig sinande fröjd.

Det var visst så här det var tänkt från första början – livet som ett sprudlande nöjesfält.

Förra vintern blev det debatt speciellt i Sverige då två kvinnliga journalister och författare skrev om hur jobbigt det är när åldern syns på dem. Journalisten och författaren Anna-Lena Laurén skrev en krönika som inlägg i debatten där hon konstaterar att det är mycket svårt att förstå varför intellektuella kvinnor vill se yngre ut. Om en alltid inriktat sig mer på visdom, på att hävda sig intellektuellt så är det inte lika svårt när medelåldern kommer och det syns en inte är ung längre. Jag kände igen mig egentligen i båda tankegångarna, mera identifierade jag mig, eller ville identifiera mig i Anna-Lenas sätt att tänka. Har man varit van vid att vara mycket vacker är det säkert svårare att förlika sig med ålderstecken. Å andra sidan känns det som att väldigt vackra människor bibehåller en stor del av sin skönhet även som äldre. Om det sedan beror på pengar, livsvanor, ”goda” gener eller skönhetsoperationer.

Feministen och författaren Caitlin Moran skriver i sin senaste bok ”Mer än en kvinna” att hon ändrat åsikt. Som yngre tyckte hon det var ett svek att använda Botox mot rynkor, nu använder hon gladeligen det själv. Nuförtiden betonas vikten av att alla kvinnor gör sina egna val gällande sig själv. Vill en förstora brösten söker en sig till operation enligt eget val. Jag tycker att alla har rätt att göra olika val för att försköna sin kropp om det är viktigt för en, utan att dömas för det. Personligen ser jag det ändå som ett viktigt statement att i offentligheten våga visa hur kvinnor åldras, hur kvinnor ser ut i olika åldrar. Att ta tillbaka den ”normala” kroppen och då menar jag att det är normalt att ha den kropp man har. Med det menar jag inte att jag avstår från att använda make-up eller färga håret när det blir grått, men personligen drar jag gränsen vid att injicera in främmande ämnen i mig. Såvida det inte är ett vaccin förstås :) . Operationer anser jag är för riskfyllda om de görs bara av estetiska skäl.

Jag tror ändå att det är svårt att frigöra sig från omvärldens åsikter om vad som är vackert. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt att Lola Odusoga, snart efter att hon blivit vald till Miss Finland, lät förstora brösten. Det har skrivits spaltmeter om retuschering av magra skådespelares kroppsformer, så den vridna skönhetsfixeringen i samhället och media går jag inte in på här.

Rationellt omfattar jag principen om att älska sin kropp: se på hur stark den är, hur den bär så mycket, hur fin den är! Känslomässigt tycker jag inte om när musklerna värker av inget (läs spänning och stress) och ”alla andra” orkar springa mycket längre och snabbare än jag. Samtidigt vet jag ju att jag är lyckligt lottad, det är inte alls ovanligt med olika sjukdomar som begränsar rörligheten, i alla fall för en tid.

Under de senaste åren har det varit mycket mera på tapeten med kvinnors kroppsliga besvär som menstruationer och klimakteriet. Det är välkommet. Listan på symtomen kvinnor kan få i klimakteriet är lång och inget symtom är det minsta kul. Humörsvängningar, depression, muskel- och ledsmärtor, sexproblem, svettningar, sömnlöshet o s v. Klart att många av dessa symtom kan även yngre personer ha, men det är viktigt att känna igen dem om det finns annat som tyder på preklimakteriet eller klimakteriet. Allt beror ändå inte på hormoner och oftast finns det många orsaker till olika symtom. I offentligheten har det varit tal om att det behövs klimakteriecenter för kvinnor att gå till. Jag tror det är viktigt att prata om dessa symtom och ta hormonella förändringar i beaktande.

Det finns inga klara fördelar med klimakteriet en kvinna kan trösta sig med, förutom då att menstruationen upphör, ifall en haft svåra besvär med den. Om samhället bättre kunde uppskatta den mognad och livserfarenhet som kommer med åldern skulle det vara lättare att vara en blivande klimakteriekärring. Nej, usch, det ordet är så fult så det faller för censuren. En mogen kvinna med skinn på näsan heter det.

Under pizzafixandet tidigare i kväll hörde jag att drottning Elizabeth II har dött. Berörd av att en lång era nu tar slut darrade jag lite på rösten när vi pratade en stund om den historiska kontexten med de äldre barnen.

Det var någon som skrev i facebook-flödet att hon var Storbritanniens Kekkonen, "hon har alltid funnits" för flera generationer. Men nu är ett långt liv i tjänstens tecken slut, ett liv som började utan att drottningskapet fanns på kartan, men som trots det totalt skulle färgas av de drottningsplikter som ödet lade på hennes axlar.

Jag minns plötsligt att jag tidigare har blivit lite till mig av en specifik del av Elizabeths långa, fullständiga titel. Det är väl till allra sist som det kom - Defender of the Faith. "Trons försvarare". Puh! Vem skulle inte känna sig liten och otillräcklig med en sådan titel...? Och det doftar ju dessutom helt medeltid, som en hälsning från en tid då det uppfattades finnas en enda riktigt tro som bokstavligen skulle försvaras med svärd i handen.

Under en teoretisk pratstund med drottning Elizabeth skulle jag gärna ha pratat om just det: hur såg hon (som enligt rapporter var djupt förankrad i sin kristna tro) just på den delen av sin kungliga titel? Hur påverkade den hennes personliga tro och hennes sätt att vara monark?

Fast hon var ju inte bara monark. Det är också en helt egen person, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor och gammelfarmor och gammelmormor som nu inte längre finns bland sina nära och kära. Jag är tacksam för att jag för egen del inte behöver ta hänsyn till en monarkis rigorösa traditioner och offentliga ceremonier den dag mina föräldrar dör. Jag skulle önska den sörjande kungafamiljen lugn och ro, men hoppas de kan finna stöd i varandra medan världen i både text och bild följer deras sorgetid.

Hösten innebär nystart på många områden. För min del är det skönt att komma tillbaka till mitt kök och mina rutiner. I lördags veckohandlade jag och i söndags gjorde jag min första mealprep sedan jag kom tillbaka till Bergen: grönsakssoppa och vegolasagne.

I dag tänkte jag dela med mig av min matlista för veckan. Kanske det ger någon inspiration! Själv tycker jag det är himla svårt ibland för jag orkar inte tänka på mat hela tiden. Dessutom är det svårt att få matkostnaderna att hållas nere. Ett sätt att göra det är ju att veckohandla och måltidsplanera. Så slipper man spontanbeställa pizza flera kvällar i veckan (men tro mig, om jag hade mer pengar hade jag gärna levt så!).

Vad är dina basrätter som du alltid återkommer till? Mina är vegolasagne, sallad med olika toppings (kör oftast rostade kikärtor och/eller quinoa som proteinkälla) och tortillapizza. Ja, och uunifetapasta.

Söndag
Lunch: Grönsakssoppa
Middag: Vegolasagne

Måndag
Lunch: Soppa rester
Middag: Lasagne rester

Tisdag
Lunch: Sallad
Middag: Soppa rester

Onsdag
Lunch: Sallad
Middag: Lasagne rester

Torsdag
Lunch: Sallad
Middag: Tortillapizza

Fredag
Lunch: Pizza rester
Middag: Uunifetapasta

Lördag
Här skrapar vi ihop det som finns kvar i skåpet. Ofta en blandning av ägg, nudlar eller pasta och de grönsaker vi inte hunnit äta upp. Brukar ofta vara Markus som ansvarar för sådana freestyle-måltider. I köket är jag inte tillräckligt kreativ för att klara av att förvandla ingenting till någonting (om vi ska citera en känd majonäsreklam).

Till frukost äter jag endera varm gröt (helt vanlig eller en chokladvariant som är otrolig) eller overnight oats. Som kvällsmål brukar jag äta hemlagat fröknäcke – så enkelt och gott!!! Men allra oftast blir det yoghurt med min granola.