Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.

Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.

Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.

Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.

Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.

Jag har varit ensam i huset i en vecka. Markus åkte till Finland på måndag förra veckan och kom tillbaka i söndags. I torsdags fick jag migrän och kunde inte gå till skolan. På fredag hade jag fullt upp med allt jag inte fått gjort på torsdagen och jobbade hemifrån för att få ro till allt.

På lördag kom några kompisar från klassen till mig och jag skulle lära dem hur man sitsar. Folk vet inte vad en sits är här. Jag fick åta mig rollen som kökspersonal, sångledare och programansvarig/sitsledare. Det var skoj – jag gillar ju att hoasta!

Jag hade gjort en sittordning och förberett finsk mat (vad är finsk mat egentligen?). Temat var Finland och alla kom klädda i endera vitt och blått eller finska klädmärken. Jag hade förberett en frågesport och gjort ett litet sånghäfte. Och så lyssnade vi på finsk musik. Väldigt lyckat!

Men jag har ett problem; det är jobbigt att vara ensam hemma. Förr älskade jag att bo själv, det var det bästa jag visste. Men med åren har jag dels blivit mer beroende av min man och dels har jag blivit räddare. Jag vet inte helt varifrån det kommer, det där med rädslan alltså. Beroendet har med coronan att göra, tror jag. Då blev jag van vid att han alltid var där.

Jag kollade att dörren var låst säkert fem gånger varje kväll, även balkongdörren. Jag hade alltid på musik eller en Youtubevideo, podcast eller ljudbok. Om det någon gång var tyst runt omkring mig började jag höra konstiga ljud och tänkte förstås genast att det var inbrott i huset och att jag skulle bli kidnappad. Fastän jag vet att det knäpper i väggarna i gamla hus och att både väder och grannar hörs in till mig.

Jag satt också och oroade mig för att strömmen skulle gå och att jag inte skulle veta hur man orienterar sig i ett säkringsskåp. Eller att jag skulle utlösa brand i misstag och inte kunna numret till brandkåren. Det var inte heller långt ifrån verklighet när risgrynsgröten kokade över...

Nu är Markus hemma igen och ordningen är återställd. Men jag behöver nog öva på det där att vara ensam. Så här kan man ju inte ha det. Jag ser ju mig själv som en självständig individ. Tipsa mig gärna om hur man gör!

Varje gång jag lovar åta mig något, smått eller lite större, känns det plötsligt som om jag tagit mig vatten över huvudet. Eftersom kroppen till cirka 60 procent består just av vatten är det alltså ganska sannolikt att största delen av vätskan, strax efter det fatala beslutet, snabbt sugs uppåt i systemet, pumpar sig genom hela kroppen, skvättar in i halstunneln, forsar förbi förvånade hjärnceller, ångar ut från flinten för att där sedan, som ett åskgrått orosmoln, lägga sig över hjässan och nu envetet strilande börja returnera sig över min ångerfulla varelse. Det är det som kallas kretslopp, eller den hydrologiska cykeln. Och så känns det också – att jag nu verkligen är ute och cyklar i ogjort väder.

”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift” skaldade Falstaff, fakir i slutet av 1800-talet, och det tyckte man på sin tid var väldigt fyndigt sagt. Och i dag varnar läkare och hälsovårdspersonal för trenden att i tid och otid hinka i sig vatten. Följden kan i värsta fall nämligen bli vattenförgiftning eftersom njurarna inte snabbt nog hinner förvandla vattnet till urin. Alltför stor vätskekonsumtion är ett för västvärlden genant lyxproblem eftersom miljoner och åter miljoner människor i många länder och regioner ständigt hotas av brist på rent vatten.

Och värre blir det hela tiden. Kroppen kan inte stå emot ett för stort vattenintag, inte heller naturen. Allt oftare sker enorma översvämningar i olika delar av världen, senast nu i Pakistan där över 30 miljoner människors liv står på spel. Trettio miljoner … Och där det inte svämmar över där torkar floder in, brunnar sinar och havsvattenståndsvarningar utfärdas. Lågvattennivån är högaktuell även i vårt land.

Jag kan förvisso låta bli att ta onödigt mycket vatten över huvudet. Den eskalerande energikrisen triggar mig dessutom att inte bara duscha lite mera sparsamt, vilket är lite trist men acceptabelt, men idag på World Water Monitoring Day uppmanas jag överhuvudtaget att bli mycket mera vattenmedveten. Vilket ofelbart framkallar en bekant bild i mitt inre; den där Jesus kommer vandrande på ett stormigt hav mot lärjungarnas båt. Speciellt idag har jag orsak att inpräntat den synen inte bara i min skalle men framförallt försöka omfamna hela scenen i min själs djup. Det finns trots allt ännu hopp – ett dropp-hopp – för vårt vattenomslutna klot. Men tiden rinner bokstavligen iväg med fart.

I vissa sammanhang är det mot etiketten att tala om politik och religion. Tro och kyrka hör till Andetags kärnområden. I ett demokratiskt land är politiken det som bestämmer hur samhället utvecklas och som privatperson tänker jag att jag vågar uttala mig om politik även här på Andetag.

Det har just varit val i Sverige. I vår har Finland riksdagsval. I en demokrati hör det till att du får rösta på vem du vill som är uppställd. Det en inte får glömma är att använda sitt eget förnuft och lyssna på sitt hjärta. Det hjälper inte hur mycket ett parti säger sig försvara kristna värderingar om en del som hör till det hotar och hånar politiska motståndare och ser sig själva och andra vita (heterosexuella män) som högre stående än resten av människorna. Jag vågar påstå att Jesus inte skulle rösta på ett främlingsfientligt parti.

Det här är en av mina käpphästar. Jag kan inte komma över hur vissa konservativa kyrkor bildat en ohelig allians med ultrahögern. Ändamålet helgar inte medlen hur långt som helst! Då evangelikala kyrkor i USA (där medlemmarna var vita) stödde Donald Trump för att han medverkade till att begränsa aborträtten blundade de för allt det övriga han står för.

Vill man minska aborter finns det mycket att göra, som att trygga fattiga unga kvinnors rätt till utbildning och en anständig inkomst, att göra preventivmedel gratis för dem som annars inte har råd med det och att stifta lagar så att kvinnan inte blir ensam med det ekonomiska ansvaret för en baby. Inte riktigt lätta saker, det medger jag. Speciellt hur samhället ska göra för att de blivande papporna skulle ta ens ekonomiskt ansvar för de barn de är med om att sätta till världen, vet jag verkligen inte, utan att det ansvaret skulle bli ytterligare en orsak för att lägga pressa på sin partner att göra abort.

Jag deltog här om veckan i min hemförsamlings öppna samtalskväll med temat ”bekräftelse”. Det var mycket vi deltagare kom att tänka på och prata om, både i allmänhet och i våra egna liv.

Hur behöver vi själva bli bekräftade? Hur har vi upplevt frånvaron av bekräftelse som barn, i släkten eller på jobbet? Hur kan vi förmedla bekräftelse och att vi ser den andra också i utmanande stunder då bekräftelseorden inte automatiskt är glada, hurtiga och positiva? Kan jag läsa av och förstå när någon bekräftar mig? Hur kan vi bekräfta andra när orden inte når fram? Våra samlade erfarenheter och frågor gav mycket att tänka på.

Mitt i samtalet blev jag också medveten om hur jag kunde bekräfta de andra just då och just där. Det blev små nickar, uppmärksammande blickar av passlig(?) längd utan att stirra, tankfyllda hummanden, konstateranden om att ”som du just sa, så…” och egna inre påminnelser om att också mitt kroppsspråk bidrar till hur kommunikationen och gruppdynamiken flyter på.

Tänk vilket pussel dynamiken är mellan oss och våra medmänniskor! Också utan att ta in t.ex. kulturella vanor och skillnader i ekvationen känns det ju otroligt skört och centralt för att vi ska ha en god och trygg kommunikation.

Alltid är jag ju inte på topp vad gäller mina egna bekräftelsesignaler eller förmågan att läsa andras bekräftelsespråk och -behov. När jag är trött eller allmänt ”off” men ändå anar att här skulle behövas lite bekräftande insatser, tänker jag ibland hastigt ”WWJD” alltså ”what would Jesus do”?

Då får jag i bästa fall ork och mod att se andra och bekräfta andra också då jag själv inte kanske är så alert eller bekväm i situationen. Vem vet, det kan rädda någons dag att jag sade något kort, satte mig ner en stund eller kanske bara höjde blicken till ett ordlöst ”hej!”. Det kan till och med rädda liv.