Det är inte svårt att bli nedstämd när man lyssnar och ser på nyheterna. Jag vet inte hur människor orkar med detta, som inte har en tro på hoppets Gud? Hur orkar man streta fram genom livet och möta dessa tidningsrubriker, nedskärningar, sjukdomar, gängkriminalitet, mord, krig – utan att luta sig tillbaka i en kärleksfull Guds hand, vila där, andas in hans löften?

I Jobs bok finner vi många gånger ordet hopp, men det är psalmerna jag tyr mig till. I Ps. 9:19 står det att de förtrycktas hopp inte är borta för alltid. I Ps. 31:25 läser vi: Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren! I Ps. 39:8: Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. I Matteus evangelium (12:20-21) citeras profeten Jesaja, om Jesus: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och han namn skall ge folken hopp. Här har vi lite att inmundiga för att orka leva motströms med hoppets flagga i topp, och då den inte orkar sväva i topp, så trycker vi hoppet nära hjärtat, vet att det finns, vet att det segrar.

I Karmela Bélinkis bok ”Tikva- hopp” skriver hon om hoppets psykiater, Viktor Frankl, wiensk jude som överlevde Auschwitz och som utvecklat teorin om konsten att överleva – med bakgrund till Auschwitz: Om man inte hade hopp, motivation eller någon eller något att leva för, gick man under. Det hade ingenting att göra med fysisk bräcklighet. Det var oftast de fysiskt starka som gick under först. De som blev kvar var de som på ett konkret och fundamentalt sätt upplevde kvintessensen i judendomen, hoppet om en framtid, om en tid som är bättre än den man lever i nu utan att för den skull glömma bort att göra det bästa möjliga av vad man har.

Karmela skriver att utan hopp, visioner och en fast tro på att någon överlever alla pogromer, förskingring och umbäranden, skulle drömmen om ett återfött Israel aldrig ha blivit verklighet. Kampsången Hatikva- hoppet samlade sionisterna långt före staten blev till och är staten Israels nationalsång.

Vårt hopp finns i att Jesus kommer tillbaka med fötterna på Olivberget i Israel och tar tag i ondskan. Vårt hopp finns i att Jesus lovat oss en framtid med Gud genom sin försoning i Kristi verk på korset. Under fastetiden påminns vi om offret och hoppet och vet att det finns en framtid med tröst och glädje. Och medan vi väntar kan vi göra gott.

I min hemförsamlings facebook-flöde fick en mening mig här om dagen att stanna upp. Fast jag är inställd på fastetiden som en tid för stilla begrundan och kalibrering av prioriteringar blev jag överraskad över hur just den här frasen bet sig fast i mig.

”Att avstå kan vara en gåva.” Den enkla och samtidigt lite bakvända tanken har sysselsatt mina tankar på ett försiktigt uppfodrande sätt.

Dagens flöde av saker och materiella ting gör mig allt oftare trött och olycklig. Visst, det finns mycket jag vill ha, det finns mycket jag intalar mig att jag behöver och vissa saker jag på riktigt behöver. Men mitt i dagens segt invanda förväntningar om att bygga mening i livet med saker märker jag mer och mer att en annan stig kan leda till nya vyer.

Fastans fyrtio dagar är en möjlighet att lämna bort och skala av för hitta fokus. Fokus på vadå? Det är ju inte bara avståendet i sig som ger mig någonslags minimalist- eller måttlighetspoäng. Men om jag helt konkret har färre plagg i garderoben har jag mindre tvättjobb och det går enklare att välja kläder på morgonen etc. Om jag helt konkret har färre saker i hemmet har jag mindre sjå med att städa kring dem, hålla reda på dem och hålla dem i skick.

I stället för att göra avståendet till en tävling för sakens skull kan det ge mig en enklare vardag: axlarna är inte längre spända upp till öronen, andningen är djupare och lugnare, jag kan höja blicken också mot annat än att prestera, leverera och ständigt försöka kruxa av nästa punkt på to do-listan.

Det kan vara ett lyxproblem att så ivrigt fundera på vad jag kan avstå från. Det är lättare att tänka på att avstå materiella saker om man har det ganska bra på den fronten. Men jag tror att vi kan öva oss på avstående också på andra plan än det rent materiella. Jag kan behöva avstå från egna förväntningar, från andras förväntningar, kanske avstå från sociala sammanhang som är tyngande eller att från något i en översvämmande kalender.

Avståendet kan bli en gåva redan innan ett konkret avstående ens har ägt rum. När jag ser på min tillvaro och funderar på vad jag på något plan vill eller borde avstå från funderar jag samtidigt på vad som är viktigt i mitt liv. Vad jag vill skapa mera plats och tid för?

Genom att avstå från någonting kan jag få något annat i gåva. Ibland kanske något jag inte ännu visste att jag behöver.

Gallerie Gjutars i Vanda har en konstutställning på gång med över 60 utställda verk. Temat är fred, PAX (pågår till den 3.3). Två verk berörde mig alldeles särskilt. Det ena är en liten målning av Kalle Pitkänen föreställande jordklotet lutat mot en blåbärsbuske. Världen vilar alltså på en äkta blåbärsbuske som konstnären torkat och fäst på sin olja tempera-målning.

Ett annat verk är teckningen i vit pastellkrita på svart botten, ”Pacifica” av Karin Nordberg. Här ruvar en vit duva på ett ägg föreställande jordklotet. Jag ser en del kontinenter och resten förvinner under fågelns fjäderskrud, eller så kan man tolka att ägget är sönder, den skamfilade världen ligger i boet invid en vit fjäder. Fredsduvans blick är inte mild, utan på något sätt spänner den ögonen i tittaren. Vad gör ni med världen? Var är freden? Kan ni inte hålla sams?

Kom till besinning och omvändelse du människa! Vakna och se hur trasig jorden blivit och människorna däri. Nationerna krigar, men också på individnivå har vi svårt att tala respektfullt och bevara fred i våra relationer i hem, på jobbet, på sociala medier. Vi behöver försoning och nåd av den Ende som kan ge verklig shalom, som på hebreiska betyder både fred och frid. Att få och ge vidare, så långt det kommer an på mig.

Jesus säger i saligprisningarna: Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner.

Ikväll pågår en demonstration av främst ryssar mot kriget i Ukraina utanför Rysslands ambassad i Helsingfors. Det är precis två år sedan anfallskriget inleddes. Ljus tänds för fred på Domkyrkans trappa.

På Gjutars galleri finns en skulptur av Outi Savolainen som hon gjorde till Finlands 100 års jubileum ”Rauhan maa”. I sin förklaring till verket säger hon att hon är tacksam som fått växa upp i fredstid. Verket innefattar en mångfald små vita tält gjorda i keramik som glaserats i lager och bildar en matt yta. Tälten står i räta, täta rader på något som påminner om en lepolasse-solstol i vitt. En iakttagare associerar fort till flyktingläger.

På vernissaget satt sig en berusad man på konstverket och krossade ett av tälten. (Ett av dem hade gått sönder i frakten vid ett tidigare skede.) De kraschade tälten talade sitt eget språk. Det tyckte också konstnären när man från galleriet ringde upp henne och berättade om missödet.

Vi behöver fredsduvor. Vi behöver människor med varma hjärtan. Vi behöver den sanna Fredsfursten. Kom snart tillbaka, Herre! Tillkomme Fridsriket.

Här i veckan tillintetgjordes min senaste bok ”Bara människor” av Hbl:s litteraturkritiker NN.

Det gjorde ont.

Det kändes orättvist. Varför gå emot så hårt? Hon misstolkar mig. Hon har inte förstått någonting alls! Osv.

Skammen. Hur ska jag täckas gå till jobbet? Jag som skrivit en så urusel och falsk bok, enligt NN. Varför en hel sida utskällning? Hade det inte rymts på en halv? När jag stängde ytterdörren bad jag en bön om att Jesus skulle sända mig uppmuntran från oväntat håll.

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

Så läser jag arbetstelefonens whats app och ser ett meddelande från en församlingsbo som jag inte visste att läst boken: ”NN må skriva vad hon vill men jag tyckte din bok var bra”. Vad glad jag blev! Senare kom ett sms där igen någon skrev att min bok var bra. Några kom muntligt fram och sa att de inte förstod den negativa publiciteten. Jag gladdes för omtanken och att dessa människor vågade ta det till tals och ville säga vad just de tyckte om boken de läst. På kvällen kom ett långt mejl från en väns syster som i höstas läst min bok. Hon tog boken i försvar och skrev att NN ju inte förstått någonting. Hon hade tyckt om just det som NN kritiserat.

Gör mot andra det du vill att andra ska göra mot dig.

Klockan var runt halv tio på kvällen när jag stökade i köket och tackade Gud för människornas kärlek jag fått motta denna svåra dag. Och så ringde det på dörren. Min man öppnade.

In kliver min sons kompis mamma. Vi brukar inte umgås, men våra söner brukar göra det. Hon visste ingenting om min svarta dag när hon räcker mig en stor bukett blommor och säger att hon fått buketten sin sista dag på sitt jobb och när hon körde hemåt kom tanken så tydligt till henne att jag skulle få buketten. Hon hade kollat upp med min son att jag är hemma. Vi öppnade blompapperet i köket tillsammans och jag sa gång på gång till henne att det är inte sant. Hon är ju direkt sänd av Gud. Ja, inget visste hon om mitt bedrövliga tillstånd eller att jag gett ut en bok, men att jag skulle ha blombuketten det hade hon fått för sig: skära rosor, eukalyptus, en vit lilja, brudslöja, en kvist som liknar prästkrage, lite annat grönt.

All trösts Gud. Jag skrev på min tacklapp till Jesus på kvällen: Tack för blombuketten. Jag visste ju att jag mottagit mycken kärlek idag av medmänniskor, men buketten, den var av Jesus själv. Han använde sin kurir. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.

”Vah, är det dags igen?!” hör jag mitt inre förvånat utropa. Ganska nyligen var det ju som jag senast var överrumplad av att stora fastan före påsk närmar sig med snabba steg. Ett år har gått, min längtan efter något mer än vardagsruljangsen har inte blivit mindre.

Fastan ska förstås inte vara en tävling i att lyckas fasta bättre än tidigare år, men eftersom den där längtan efter att se livet i alla sina färger och inte bara som en räcka deadlines finns kvar vill jag ändå ta nya tag.

Första rutan i årets fastekalender bjuder idag 14.2 på frågan ”Var fäster jag min blick?”. Det känns som en bra startsträcka inför årets fyrtio fastedagar att fundera på ett svar. Var vill jag fästa blicken under fastans veckor? Var vill jag fästa blicken i mitt liv överlag?

Jag vill se förbi egna och andras prestationsförväntningar.

Jag vill se förbi materiell kapprustning.

Jag vill se förbi yta och snabba kicks.

Jag vill se förbi det världsliga mot något större.

Låter det här som höjden av präktighet? Kanske lite naivt eller elitistiskt? Vill jag så ädelt höja min blick för att kunna kruxa av nya (andliga) duktighetspoäng? Är det ett lyxproblem när jag anser mig ha tid och behov att fundera på finlirande ärenden som det här?

Jag tror inte det. Jag tror att vi behöver den stillhet och eftertanke som fastan bjuder in till. Det är sedan länge populärt med mindfulness och mycket annat som tränar oss i att vara närvarande, ger övning i att stilla oss mitt i samhällets flöde av stimuli. Oberoende av om du närmar dig fastan med uttalat kristna tecken eller inte kommer fastan som en möjlighet att bli mera närvarande, att varsebli andra aspekter i tillvaron än vi kanske annars gör.

Jag drömmer om den glädje och frihetskänsla en nyvunnen enkelhet kan ge inte bara under fastans sju veckor, utan också långt efter att fastans allvar övergått i påskens glittrande glädje.

Kittlar det till i dig av en liknande dröm? Vill du också begrunda var du fäster din blick? Häng med i fastekalendern! Kalenderns rutor uppmuntrar varje dag till stillhet och eftertanke; varje ruta bjuder på en tanke, bön eller förslag till någon konkret handling. Kom med, ta steg för steg mot drömmen och mot påsken!

Här hittar du kalendern som pdf om du vill printa ut den. Du kan också följa med i kyrkans och flera församlingars sociala medier och hitta dagens kalenderruta där.

https://evl.fi/sv/familjefester-och-helgdagar/helgdagar/pasken/fastekalender/