Som yngre stöpte vi nyårslyckor av tradition i vårt hem. Det var spännande att se hur det smultna tennet vi slängde i diskhon, fylld med kallt vatten, förvandlades till ett konstverk i form av en hund, en ängel, ett spretigt trassel. Och någon visste att de små smulorna betydde pengar.

Senare som ung vuxen blev nyåret en tid då jag hade ett behov av att vara ensam och få ro att begrunda det år som varit. Efter att jag kommit till tro blev det ännu viktigare – med en ny dimension: att få lämna, förlåta, be om förlåtelse, helt enkelt försonas med det år som gått för att kunna börja på nytt. Jag påverkades av den judiska högtiden Yom Kippur där man allvarligt går igenom sitt inre och sina relationer inför den stora försoningsdagen. Att försonas med sin nästa och med Gud är väsentligt. Inte bära på den tunga bördan av gammalt groll.

De senaste tio åren har övergången till det nya kyrkoåret, strax innan advent, skapat ett behov hos mig att stanna upp. Innan jag går in i advent behöver jag domen och påminnelsen om att livet här på jorden har ett slut. Det är betydelsefullt hur jag lever och vilka val jag gör. Skuld och nåd, dom och frikännande får sin djupaste mening när de speglas i varandra. Det blir att reflektera över det som varit, ett behov att stämma av, lämna för att få nåd att gå in i något nytt. Jag tror att jag försöker skydda mig från att någon besvikelse blir kvar och närs och skickar sina rottrådar runt mitt hjärta och skapar bittra ogenomträngliga väggar som hindrar mig från att ta emot kärlek och ge kärlek. I ordspråksboken står det i kapitel fyra: ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta. Ty hjärtat styr ditt liv.” Det skrev jag med svart textiltusch på min röda bomullsblus för över trettio år sedan och samma bibelställe ramade min lärare Asta Särs in åt mig med en bild på diakonismycket hängande över en sten av röd granit, då jag blev färdig diakon.

På något sätt handlar allt detta trevande om att få vara en bristfällig mänska som längtar efter en stor famn som omsluter och en kärleksfull Gud som säger: Det är över nu. Det blir bra. Något nytt har kommit.

Och tänk! In i den famnen får vi alla gå med våra ofullständiga liv. Kristus säger: Kom. Allt är färdigt.

Jag försöker undvika nyårslöften. Visst har jag funderat på vad jag drömmer om för nästa år, men jag har inte på länge velat ha några uttalade löften eller listor inför ett kommande år.

Mer än att tänka VAD jag ska göra under år 2023 är jag intresserad av HUR jag ska göra.

Hur ska jag leva så att jag mår bra? Hur ska jag leva för att bidra till att min familj mår bra? Hur ska jag leva så att jag sköter mitt jobb och andra saker utan att bränna ut mig? Hur ska jag leva med respekt för skapelsen? Hur ska jag leva så att Gud kan anas i både mig och mina medmänniskor?

Det är många frågor inför det nya året. Svaren blir lätt kliché och yta. Och inte har jag ens svar på dem alla. Men jag har tänkt på några av mina favoritstunder under julen i år: stunderna hos mina svärföräldrar i det rum de hade både julgranen och några hyacinter. Där satt jag ofta under julhelgen, omsvept av två av mina absoluta favoritdofter. Julgransdoften förde mig tillbaka till barndomens jular, hyacintdoften likaså, tillbaka till ett barns väntan och förundran, tillbaka till en doft av julens mysterium.

Doften av gran och hyacint i sig var ändå inte det allra finaste eller viktigaste där under stunderna hos svärföräldrarna, utan vad doften gjorde med mig. Jag stannade upp, jag blev stilla, jag kände mig både närvarande och evig. Om jag trots allt skulle ha ett nyårslöfte skulle det handla om det här – att under år 2023 leva så att jag oftare stannar upp, stillnar och förundras.

Det ligger ett nyfött barn i en krubba och jag tänker på mitt favorittema huden. Om det är nånting som är skört och känsligt, men samtidigt oerhört starkt och oemotståndligt tilldragande så är det ett nyfött barn inlindat i sin presentförpackning, i sin hud. Och det får konsekvenser. I och med Jesu födelse är huden inte mera ”bara” mitt fysiska och mentala skal men också min gudomliga hemvist. Min bräckliga och dödliga gestalt inhyser alltså inte bara en tidlös evighet men också en potentiellt förhärligad hudkropp. Det är så hisnande ofattbart att jag ryser.

Men denna hud är, som alla andra gränser, både en möjlighet och ett hinder. Precis just nu när jag skriver detta råkar jag alldeles lätt sparka skenbenet i datorns bashögtalare som ligger på golvet framför arbetsstolen. Det smärtar till överraskande hårt och efter en stund slår (…) det mig att också orden, liksom huden, har två sidor. Ömhet betyder både värk i vila men är också ett uttryck för stor omsorg och kärlek.

Gränser, fysiska och mentala, överskrids ständigt och ofta orsakas det stor förödelse och tragedi om inte parterna på båda sidor är överens. Och det är samma sak med huden: Om inte huden är genomsläpplig och transparent uppstår snart en låst gräns, en konflikt mellan yta och innehåll eskalerar. Hur ofta har jag inte sett och upplevt hårdhudade, okänsliga människor som aldrig riktigt står i kontakt med sitt inre, som agerar på ytan, som likt fariséerna med stor frenesi polerar sin fasad men samtidigt saknar själslig insikt. Skalet glänser men innehållet krackelerar.

Ett barn är fött, men inte vilket barn som helst. Ett nytt liv, en ny verklighet uppenbarar sig. Huden, den nästan genomskinliga, har nu på ett för min hjärna obegripligt sätt förvandlats till själens själva hemvist. Alldeles uppenbart blir det när den uppståndna Jesus visar sig för bland annat aposteln Tomas, han som tvivlade. Rör vid mig, säger Jesus, stick din hand i mina sår. Jesus är den samma som förut, men ändå inte riktigt. En förhärligad kropp finns inte beskriven i medicinvetenskapens läroböcker men det är uppenbart att huden, den omslutande, är vår följeslagare och vårt signum även efter döden.

Det är inte bara ett barn som nu har fötts, även en helt ny evighetsbestämd verklighet gör sig antydd på båda sidor om tiden, den kvantitativa (Chronos) och den kvalitativa (Kairos). Där emellan ligger huden, den tunna, den livsmärkta, den oemotståndliga. Den heliga.

Julen 2021 var inte någon mysig instagram-jul hos oss. Hela hushållet hade magsjuka i flera dagar, det var knappt att vi till nyår hade lust att börja äta av den julmat som väntade i kylskåpet och på verandan.

Så här ett år efteråt, när den akuta magsjukehysterin och -tröttheten har lagt sig för länge sedan minns jag mest något slags ödmjukt lugn. Visst, stundvis var det täta utryckningar mot toaletten, tvättmaskinen osade på övervarv och vi behövde slunga ut ett antal bittra tankar i universum över att våra föräldrar inte kunde fira jul med oss. Men när vi hade kapitulerat inför situationen infann sig någon form av lugn.

Mitt i allt var jag otroligt tacksam över att vi ändå hade varandra på plats. Mitt i allt gladdes jag mer än vanligt över att vi hade hunnit julpynta och fixa in en liten julgran till ett-åringens exaltation så vi hade något fint att titta. Mitt i allt kunde jag släppa alla julens ”borden” och bara vara i nuet.

Kan jag månne filtrera fram något av samma tacksamhet och glädjeämnen inför den här julen? Tja. Inför första advent hade jag ivriga planer på att lilla fastan skulle bestå av några små justeringar mot en enklare, lugnare vardag i väntan på julens feststämning. I stället blev det jobbstress, allmän hjärntrötthet och stirrande på to do-listor som aldrig tycktes ta slut.

Inte vet jag om det var värre än det brukar vara i december, det kanske bara har känts så. Men av nån anledning har jag i år inte helt fastnat i den där stressen eller tröttheten. Det är som om det under det piskande stressvågorna skulle ha funnits en ny underström av nåd. "Jag gör så gott jag kan. Det räcker. Pepparkaksbak med barnen ikväll, slutrapporten sedan imorgon. Eller i januari."

Skulle du också behöva en underström av lite nåd? Kanske du, liksom jag, får påminna dig om att julen inte handlar om städade skåp, stora julklappsmängder eller avkruxade måsten. Kanske du, liksom jag, längtar efter julens enklaste men samtidigt största gåva, ett barn som föds för att ge oss alla kärlek och hopp i våra liv.

Lovsångs- och förbönsgruppen har börjat en halv timme tidigare för att dricka glögg och äta julstjärnor och ändå hinna sjunga och be. Eftersom det är ”julfest” denna morgonstund önskar vi turvis julpsalmer som vi sjunger. En i gruppen bläddrar fram Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt av Topelius.

När tredje versen kommer förflyttas jag (som så många gånger förr) oundvikligen tillbaka till Minervaskolans i Helsingfors festsal. Salen är mörk i minnesbilden och jag är kanske tio år. Festskorna blänker i stolsraderna. Vi sjunger Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid. Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid. Du ende som ej skiftar om, min Herre och min konung, kom. Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.

Och något berör den lilla tioåringen djupt. Så djupt att det finns spår av det ännu 47 år senare. Det är något speciellt med orden. Det uppfattar jag redan då, fast jag inte förstår vad det är. Här sker en utjämning. Alla ställs i annat perspektiv. Ingen är mer värd. Ingen är inget värd. Det är Fridsfursten vi sjunger om i den fullsatta festsalen. De tjocka gardinerna hänger långa längsmed fönsterraden. Vi har sett jultablån. Allsmäktig Gud är med i salen. Underbar i råd. Han som var och som är och som kommer åter. Himmelens klockor klingar och änglar rör sig bland mänskorna.

En annan i bönegruppen önskar Bered en väg för Herran.

Bered en hjärteväg. Bered ett andrum. Herren som var och som är och som ska komma är så nära: ett enda ord: Kom. Och Han kommer till var och en.

Hoppfull jul.