Jag skulle ha en lugn början på året. Jag skulle ta hand om de sista oavslutade fjolårstrådarna på jobbet och annars mest hålla rullorna igång under vintern. Jag skulle skippa en massa intressanta utbildningar och kurser. Jag skulle gå och lägga mig tidigare och inte förbättra världen efter tre-åringens läggdags då hjärnans kreativa kvällspass slår igång. Jag skulle anstränga mig för att inom möjligheternas ramar ha en lugn period i mitt liv.

Men sådant är inte livet. Eller sådan är inte jag. Jag kunde inte låta bli att sluka betet då jag fick svar på min egen fråga om att ifall ”någon” skulle ordna ett välgörenhetsevenemang till förmån för Ukraina så kunde Åbo Svenska Teater generöst nog erbjuda stora scenen hyresfritt, men det redan i början av februari. Att utöver min jobb- och hemmavardag på fem veckor producera,och fixa finanserna för ett helkvällsprogram med 15 artister från olika orter och konstgenrer faller tyvärr inte inom definitionen för ”en lugn period”.

Dessutom kunde jag inte låta bli att anmäla mig till en guide-utbildning, till all lycka skjöts den upp till hösten pga för få anmälda just nu. Det var också nästan skönt att de Första hjälpen-kursdagar jag anmält mig till var fullbokade så jag fick inte plats. Och min pianolärare har till all lycka så fullt upp med egna projekt att vi har kommit överens om att återkomma senare i vår.

Varför ska jag hålla på såhär?! Ibland önskar jag att jag skulle vara en lite mindre ivrig och passionerad typ. Lite mindre sådan som är intresserad av mycket. Lite mindre sådan som snabbt kavlar upp ärmarna då en idé drabbar mig. Lite mindre sådan som genast svarar ja på både egna och andras förslag. Jag skulle må bättre av att ta det lugnt, jag skulle ha haft färre burnout-perioder, jag skulle ha mera tid och ro.

Men… när jag tycker att det skulle bli så rysligt tråkigt med ovannämnda lugnare scenario. Jag ska ändå försöka fortsätta det eviga balanserandet mellan att brinna för många saker och att brinna ner. Men lätt blir det inte.

Hur gör du i ditt balanserande?

”Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig”, sjunger vi en tisdagskväll under körövningen i kyrkan. Texten är tagen direkt ur psaltarpsalm 86 och Roger Glan står för musiken.

Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig, ljuder flera dagar inom mig efter övningen och jag förstår varför mänskor säger att de som sjunger i kör mår bättre. Det lär finnas statistik på det. Jag märker att jag lyfts av orden och melodin som bär orden, och mitt hjärta fylls som av bubblor eller någonting stegrar där inuti, höjer min blick över svarta gator där snön i hörnen blivit gråbrun och tar mig över tidningsrubriker med pansarvagnar, sjukvårdskriser och mänskor dömda för sexualbrott.

Någon kan kalla det verklighetsflykt. Jag kallar det överlevnadsinstinkt och självhjälp så jag kan fortsätta leva bland andra och le och älska.

Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Ord har makt. Det gäller att välja de ord man låter sjunka in.

Är det inte fantastiskt? Att vila mot Gud, att ta till sig hans löften om kärlek och försoning, om skuld som kläds av, om kärlek som räcker då vi sträcker ut en hand, viskar hjälp, lyssnar in, vågar ta till oss, vågar lita på att vi ändå är burna fast teve och dagstidningar rasar och klipper sönder förhoppningar, samvaro och drömmar.

Vi kan lyftas ovanom. Inte som överseende, självgoda – utan som längtande och sårbara för att kraften inte är vi utan kraften bär oss.

Vi kan andas: Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Min blogg, på denna denna sida, är en riktig rehabiliteringsblogg.

Med det sagt ska jag berätta lite om min högra höft. Den vänder sig inåt. För fyra år sedan hade jag en fysioterapeut som sa att "det är bra att sitta med benen i kors ibland". Hon tänkte säkert bara på min fot och häl som inte rörde marken, för att spasticiteten var så hög. Men jag tog verkligen henne på orden, och satt helt för mycket med benen i kors.

Nu för tiden brukar jag tänka på att sitta så bredbent som möjligt. För stretchingens skull. Och för att man känner sig lite badass.

Dessutom, när du sitter med korslagda ben tvingar du nedre delen av ryggraden till en skev position. Det kan ge smärtor och göra området ömt. Även nacken och huvudet hamnar i en onaturlig position när du sitter med benen i kors. Det kan medföra inte bara huvudvärk utan kroniska smärtor i huvud och nacke.

Att sitta med benen i kors kan leda till ökad risk för blodproppar. När du sitter med benen i kors hindras blodet i venerna, eller saktas ner, från att cirkulera.

Någonting att tänka på nästa gång du sitter på ett möte eller har en dejt på ett café?

Idag den 22 januari inleder 1,4 miljarder kineser sitt nyårsfirande. Under femton dagars tid kommer jordens tills vidare folkrikaste stat (i slutet av året är det Indien) att fokusera det mesta av sina känslor och sin tid på familjen, umgås och festa, äta åtta olika maträtter (8 = lyckotal), skjuta raketer och sen så småningom, efter två veckor, avsluta firandet med lyktfestivalen Yuan Xiao och ett kopiöst intag av risbollar. I Kina är nyåret samtidigt startskottet för Harens År och för vårens ankomst.

Jag bugar mig djupt inför ett dylikt kulturellt överflöd och höjer en skål för slika excesser. Nånstans i min Mao-centrerade identitet är jag smått avundsjuk på alla dessa kineser som kan och vågar ta ut svängarna, som självklart och förväntansfullt reser tillbaka i tiden, till barndomstrakter och gamla föräldrar, för att nånstans där försöka återfinna det som vardagen idag mer eller mindre glömt bort. Själv befann jag mig på vår nyårsnatt på ett hotell strax invid Vanda flygfält tillsammans med en icke oansenlig mängd hundar och deras mattar och hussar. Alla hade vi flytt häxpipor och övrigt pyrotekniskt frosseri som våra känsliga kroppar skyr som pesten. Liksom kineserna skulle också jag färdas långa sträckor till breddgrader långt från hem och hushåll, dock utan större baktankar på fest och familjegemenskap.

Vives och min nyårsdag inleddes sålunda på den januarivarma (17–18 grader) spanska Solkusten, 3334 flygkilometer från harvännen Jussi på vårt regnkyliga Andberget. Och där på strandpromenaden i Marbella, bland mängder av flanerande turister, filosoferade jag över hur denna lurviga och sympatiska varelse, som oregelbundet återkommande ligger och tuggar sitt torra gräs framför våra fönster, har blivit ett så självklart inslag även på min mentala livskarta. I mitt inre för jag nästan dagligen diskussioner med honom, frågar och undrar, spörjer och intervjuar. Svaren låter vänta på sig men det är ju förvisso den inre dialogen som är hela poängen med vårt umgänge. Jussi och jag firar Harens År nästan varje dag, eller åtminstone varje vecka, varje månad. Och kanske det beror på att vi båda är veklingar – räddharar, småskygga och känsliga.

Hur ska Harens År gestalta sig för oss, för mig? Ska det bli lika monotont som Jussis idisslande på berget framför fönstren, eller kanske hellre som ett glatt skutt rakt in i en okänd men spännande framtid? Nu när fysisk styrka och krigisk brutalitet med skrämmande resultat exponerat sin snedvridna verklighetsbild är det kanske dags att äntligen, äntligen – med tvåtusenårig erfarenhet – avslöja svaghetens styrka. Den som också haren har.

Att flytta till Norge var som att födas på nytt. Inte så där bildligt talat som när någon bli frälst, utan bokstavligt talat att bli en baby och inte känna till något. När jag kom hit kunde jag inte ens namnet på kungen. Jag visste var de största tre städerna fanns, att det var skillnad på bokmål och nynorska och att man äter smörgås till lunch. Det jag å andra sidan inte visste var vilka band som var populära, var smöret kostar minst eller vad som är socialt accepterat i kollektivtrafiken. Jag hade smakat brunost, men jag visste inte var pinnekjøtt och ribbe var. Allt det ovannämnda fick jag lära mig. Sakta men säkert kunde jag småprata på ett främmande språk och orientera mig i min nya hemstad utan stödhjul.

Det här är inte helt obekant för mig. Även tidigare har jag haft känslan av att inte vara utanför, att inte hänga med i kulturella referenser. Nu talar jag inte om när jag bodde i London i en kort period, utan om när jag flyttade till Helsingfors.

I Österbotten tittar alla på svensk tv och lyssnar på svensk musik – svensk kultur är på många sätt mer hemma än finsk. När jag plötsligt befann mig i en mycket mer finsk finlandssvenskhet blev jag ett barn igen. På baren sjunger alla med i den finska populärmusiken och jag, beroende på nivå av självsäkerhet, endera mimar och låtsas att jag kan låten eller dansar med med visar tydligt att ”åhå, nu har jag visst gått miste om en vital del av den finska kulturen – hupsis!”.

Det samma händer förstås också här i Norge. Skillnaden är bara att det är mer socialt accepterat att jag inte kan sångtexten här. Folk är också ofta ivriga att inviga mig i deras kultur. I Finland känner jag mig både dum och outbildad. Ibland är det bara otroligt genant.

Jag har tidigare skrivit om att sedan jag flyttade till Norge jag har känt mig mer finsk än någonsin förr. I norrmännens ögon är jag finländare, i finländarnas ögon är jag finlandssvensk. Även om jag många gånger känt mig som en främling i mitt eget land är jag stolt över varifrån jag kommer. Jag gillar och identifierar mig med den finska sisun, beslutsamheten, melankolin.

Just nu gör tanken på finskheten mig tudelad. Kanske det får vara så nu. Och så blir det annorlunda sen.