Idag på International Darwin Day konstaterar jag att jag INTE är biolog eller zoolog, än mindre geolog eller teolog – allt det där, och mycket mer, som Charles Darwin var. Rent formellt är jag faktiskt statsvetare / socialvetare men det låter så pompöst att jag alldeles spontant ryggar tillbaka för en dylik titulation. Överhuvudtaget ryggar jag tillbaka för titlar, i synnerhet när de helt skamlöst används som polermedel på den egna hjälteglorian. När ytans dominans överskuggar allt annat uppstår självfallet frågan; vad är det som med sådan frenesi måste döljas? Jag tror inte att Darwin hade tid och behov att slänga sig med titlar i tid och otid, det hade han nog insett senast där på Galapagosöarna bland havsleguaner, lavaödlor och blåfotad sula. Naturens under och mysterier möblerar om i det mänskliga hjärnkontoret så att saker och ting får sina rätta proportioner och intar sina rättmätiga placeringar på livskartan.

Nå, nu hade ju Darwin inte rätt på alla punkter och hans tankar om skapelseberättelsen förbigår jag med blindgångarens självsäkerhet. Mera tänker jag på alla dessa människor som på olika sätt gräver ner sig i gigantiska problemkomplex, som med metalldetektorn i högsta hugg tassar på potentiella kunskapsfält, allt i syfte att på djupet av sin varelse söka efter godbitar under huden. Och i synnerhet applåderar jag dem som med stor envishet tvingar tystnaden att tala, ungefär så där som skulptören gör när han hackar och slipar och tar bort allt onödigt så att motivet kan träda fram och bli synligt. Det handlar alltså kanske inte alltid om att lägga till och komplettera utan också om att karva och skära bort.

Varje seriös forskare, konstnär och någorlunda mogen människa inser ganska snart att det vi kallar livet är en mix av till synes stort och smått, synligt och osynligt, mjukt och hårt. Och att vi alla är skräddarsydda till att vara forskare inom vårt eget specifika område. Jag är nämligen ganska övertygad om att Gud har en glasklar tanke med våra liv, ett uppdrag och en idé som det är vår alldeles speciella uppgift att upptäcka och gestalta. Jag tror att vi alla, var och en, med förundran och nyfikenhet är satta att ständigt botanisera i vårt själsliga galapagoslandskap, även när dimman ligger tät och livet står stilla som en ålderstrött jättesköldpadda. Uppdraget är att "göra en darwin" så gott det går, att se och finna men inte nödvändigtvis vinna. För att sedan, under skratt och gråt, dela de unika forskningsresultaten med oss alla andra sanningssökare.

Hjärntrötthet, alltså en onormal trötthet, fast man har sovit en lång och skön natt.

Men ändå. Det är svårt att förklara och förstå.


Ett exempel: Jag kan inte tala med min familj på förmiddagen. Jag använder helst brusreduceringshörlurar just på förmiddagarna.


Ett exempel till: På jobbet har vi oftast ett morgonmöte klockan nio. Jag vill delta. Men jag blir jag väldigt efteråt, så trött att jag måste vila mig efteråt. Ibland räcker det att jag bara sitter i min fåtölj och lyssnar på en podd eller musik.

Men vissa dagar så måste jag bara krypa ner i sängen och bara sova. Ibland kan ett morgonmöte helt totalt dränera mig på kraft. Och ibland (det är sällan) känns det riktigt bra på förmiddagarna.


Min hjärntrötthet är tyvärr här för att stanna. Men jag hör till de "lyckligt lottade", jag är tröttast på förmiddagen, sen går det mycket bättre.

Ibland, efter lunchen, är det som om jag inte hade någon hjärntrötthet överhuvudtaget.
Jag är inte fysiskt på plats innan klockan 12. Men då är jag vanligtvis ganska pigg och glad! Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte jobbar 100%.

Jag visar bara mina bästa sidor när jag är med bland människor. Jag visar bara mina bästa sidor när jag är med bland människor.

Innan hjärnblödningen kunde jag klara mig på sex timmars sömn. Nu måste jag sova åtminstone nio timmar per natt. Och när jag skrivet 'måste' menar jag faktiskt 'måste'. En frisk människa kan klara sig med väldigt få timmar sömn. Men för mig är det fullständigt omöjligt.

På en dålig natt, följer en ännu sämre dag.

Jag är också väldigt försiktig med att bli riktigt trött. Jag har haft ett epilepsianfall. Anfallet hörde ihop med för lite sömn och för mycket att göra.

Det är svårt att leva med en söndrig hjärna.

Handen på hjärtat: Vet du vad kyndel är?

Vi har firat kyndelmässodagen i våra kyrkor i söndags. Och när jag promenerade till kyrkan funderade jag igen på vad det är man firar på kyndelmässodagen. Jag kollade upp det med kyrkoherden och kom genast ihåg det när han svarade: att kyndel är ett gammalt ord för ljus. På finska förstår man ordet när de talar om kynttilänpäivä. Engelskan kommer ganska nära med candle. Men kyndel i vårt språk idag – det är svårt. När man googlar ser man synonymer som ljus och bloss.

Men det viktiga i sammanhanget är Ljuset. Jesus säger att han är världens ljus och den här dagen firar vi till minne av att Jesus, fyrtio dagar efter födseln bars fram i templet, som lagen påbjöd, och profeten Symeon leddes av Guds Ande att precis då ta sig till templet för att möta Jesus. Han lyfte upp barnet och kanske kysste han Jesus på kinderna. Nu kunde han dö, sa han lycklig, för han hade fått se Frälsaren som Gud lovat att han skulle få se innan han dör.

Det är fantastiskt hur Gud leder en mänska som inväntar Gud. Varje gång jag läser det här, och andra ställen om Guds ledning i mänskors liv vill jag som ett barn utropa: jag vill också, jag vill vara med! Mitt hjärta säger JA och jag känner att där långt inom mig finns samma längtan som mänskorna före Symeon bar och mänskorna efter, släktled efter släktled. En längtan efter Gud. En längtan efter det sanna Ljuset. Ibland fyller jag min längtan med smörgåsar och så går jag till sängs. Ibland uträttar jag så mycket att min längtan nästan försvinner och urartar i stress, nedstämdhet eller besvikelse.

Men den längtan Gud satt ner i våra hjärtan finns ändå där. Vi behöver röja lite. Så där som när vi städar i garaget eller i skåpen och plötsligt finner det där vi sökt länge och nästan glömt bort. Vi gläds. Vi tar det till vara. Tills vi glömmer bort det igen.

Förut välsignade man i samband med kyndelmässodagen alla stearinljus kyrkan skulle använda under året. Det gör man inte mer. Och det väsentligaste är ju inte våra traditioner eller vilket ord vi till sist och slut använder – bara vi ser Ljuset. Vårt hopp finns där. Ord och vanor förändras med tiden, men Jesus har sagt att han är densamme igår, idag och i evighet. Han går genom tid och rum, och vi får följa Ljuset.

Idag ska jag kränga på mig diktarkappan, den långa och eleganta, den som ska ge min lite krumma kropp resning och värdighet. Det kan jag behöva – resning och värdighet, alltså. Det har jag av någon anledning inte av födsel och ohejdad vana så det gäller att stryka medan järnet är varmt. Till vardags skrudar jag mig i skriftställaroverall, en typ av ordvändarkappa som prålar med ett innerfoder i glänsande kungsblått som står i stark kontrast till den musgrå och slitna yta som vardagen i vanliga fall får beskåda, en vapenrock som jag i smyg – men bara i smyg! – brukar vända ut och in på för att åtminstone få en vag aning om hur det ska kännas den dag, när natten kommer, att bli mottagen som en riktig konung.

Men nu, på nationalskaldens födelsedag, ska jag alltså dra på mig manteln, vända kappan efter den bitande kulturvinden för att sedan, är det tänkt, stolt och värdigt framåtskrida i Esplanaden bland natoinflammerade och strejkhotade folkmassor, och där med min blotta närvaro sprida något lite av det hoppfulla framtidsljus som en andtäppt diktarsjäl faktiskt är kapabel till. Men före det lyfter jag ögat upp mot himmelen och tvättar så mina tänder, fullt medveten om att en evighet av liv kan spira i ett enda ögonblick.

Och just då, helt galet och out of the blue, rosslar det plötsligt ur rimrobotens rostiga högtalare: Din fader var en transvestit, den vackraste man fann, vid femton år hen kjolen tog, vid sjutton var han man. – Pappa, pappa, olycksfödde gubbe!, utropar då ett ättelägg förtvivlat, det där var ingen dyr klenod, en klar och ren, bara urbota dumt och fjantigt. Med ord begår man mord om man sig icke nogsamt eftertänker!

Så jag drar ett djupt andetag och gör mig beredd, gräver i ABC-skrin och satsbyggnadsschatull på jakt efter kåpa och kappa, fast besluten att med garderobens hjälp gardera mig mot meningslöshetens förstummande hotbilder. Men jag hittar ingen diktarkappa, inte ens en liten novellist-cape. Det enda jag hittar är en nästan genomskinlig kåseritrasa, en småskrynklig sak som kostat mig skjortan. På skötselrådslappen står det med mikrobiska bokstäver: Handsmekning 38 grader. Tvättas med tårar av skratt och gråt. Fläckarna är en del av mönstret. Stryk ej automatiskt medhårs men alltid hudnära. Made by God.

Det finns en riktigt roligt skriven, viktig kolumn på Duodecimlehti.fi som heter ”Lapsiperheille kohdistetut suositukset- riittäävätkö hereilläolotunnit” skriven av barnpsykiatern Jaana Wessman i slutet av år 2022. Hon skriver att det finns så många rekommendationer som ges via rådgivningen och hälsovården att föräldrarna drunknar i dem. Framför allt finns det inte forskning på hur en ska prioritera mellan rekommendationerna. Flera av mina kolleger, både läkare och hälsovårdare gillade artikeln när jag delade den på Facebook efter att ha läst den på en kollegas sida. Just i rådgivningsarbetet anser jag att en av alla uppgifter är att bekräfta och stöda föräldrarna. Visst är det viktigt t ex att främja amningen, men om amningen inte fungerat eller valts bort är det viktigare i den situationen att bekräfta att barnet växer och utvecklas alldeles utmärkt på mjölkersättning.

Jag både älskar och blir frustrerad av rekommendationer. Som läkare vill jag förstås ge råd som grundar sig på forskning. Då är det mycket bra att ha Käypä hoito eller Gängse vårdrekommendationer att stöda sig på. Jag minns dock tydligt hur broschyrerna jag fick om gympa och tänjningar i början av min första graviditet väckte stresskänslor då jag inte följde dem – och det var innan jag ens hade fått några krämpor eller babyn hade kommit. Nå, det är ju förstås ett personlighetsdrag, men över-vårdande högpresterande personer inom vårdsektorn är säkert i riskzon för att utmattas av alla rekommendationer som en vill följa så bra som möjligt. Som svar till den här artikel kommenterade folk att det ju är frågan om rekommendationer som en kan välja om en vill/kan följa eller inte. ”Chilla, Gunilla!”, för att låna dotterns uttryck. Det är sant. Nu förstår också jag att inte barnen dör om de äter korv flera gånger i veckan och att de inte får glasögon med det samma ifall de inte leker ute 2 timmar varje dag. Men jag tror också att risken för att otillräckligheten och utmattningen hos föräldrar växer är stor i och med alla krav som ställs på dem. Kraven ställs av samhällskulturen, av andra föräldrar, i nätdiskussioner och kommer inte minst inifrån alla oss som kämpar för att good-enough-föräldraskap verkligen skulle vara tillräckligt bra för en själv.

Intressant är också en artikel i rikssvenska Läkartidningen om nyheten att forskare räknat ut att det skulle ta 27 timmar om dygnet för primärvårdsläkare i USA att följa alla vårdrekommendationer som getts. Artikelförfattarna menar att tidsåtgången för undersökningar borde beaktas i vårdrekommendationerna. När en som ung läkare märker att en inte hinner undersöka mer än hälften av allt som rekommenderas i Gängse vårdrekommendationerna är det lätt hänt en känner sig otillräcklig. Men egentligen måste en som allmänläkare göra en egen kortare version av det viktigaste som en sedan skräddarsyr beroende på patientens symtom.

Matrekommendationer är så intressanta att jag tror jag skall skriva mer om det en annan gång. Jag måste bara ännu kommentera hushålls- och städrekommendationer. So what om jag inte byter lakan varannan vecka. Ingen hos oss har utslag/hudinfektioner eller kronisk snuva så vi klarar oss ändå. Tvättar du din BH efter 2 användningar om du är en person med bröst? Tvättar du dina ventilationsfilter 2 ggr i året? Kollar du dina brandvarnare varje månad? Det senaste skulle säkert vara bra, men skulle en följa alla rekommendationer en får gällande hus, trädgård, bil, säkerhet och hälsa skulle en inte ha ett liv.