Så är jag då inne i fastan och tiden går lite långsammare. Den stannar inte upp men saktar helt klart på farten. Och jag börjar bläddra i gamla ordböcker: sakta, sakteligen, saktfärdig, saktmod. Saktmod: blidhet, fridsamhet, foglighet, fromhet, sinneslugn. Sakta och modigt borde jag alltså röra mig framåt. Eller kanske det är inåt och bakåt? Men i alla fall tryggt och förväntansfullt. Veckor och dagar och timmar hör gårdagen till, nu snuddar huden vid minuter och sekunder.

Ibland är det nästan helt tyst, inte dödstyst men livstyst. Trädens snötyngda föreställning kan jag här bakom tredubbla fönsterglas inte höra, bara se och beundra. Som en balettdansös vippar tallens snökjol i takt med vindpustarna över bergsängen, ljudlöst så när som på det envisa tinnitusbruset som vibrerar i hörselgångarna. Jag har visserligen nästan vant mig vid dessa sinnliga krockar sedan länge tillbaka, men ändå aldrig blivit riktigt du med örontrumpeternas improviserande i tid och otid. Mest har jag uppfattat detta ljudavfall som ett nästan normalt åldersgissel som bara måste accepteras och genomlidas. Helst stoiskt och modigt, ja, kanske rent av saktmodigt.

Brister och svagheter har den tvivelaktiga fördelen att de flyttar fokus från ytan ner under huden. När den felfria fasaden krackelerar, som den förr eller senare gör, öppnar sig fallskärmarna mot den snabbt emotrusande verkligheten. Frågan är då om jag hänger kvar i min dödsrädsla eller i stället passar på att beundra utsikten. Och det är väl också någonting av det som fastetiden handlar om; att se och känna och uppleva sin kroppsliga skröplighet och sina andliga brister, och ändå – eller kanske just därför – med förväntan få se fram mot landningen på andra sidan korsvägen.

Idag firas National Carpe Diem Day åtminstone i USA. Men speciellt just nu i fastetiden uppmanas jag att varje dag fånga dagen, och framförallt att sjunka ner i stunden här och nu. Vad jag då upplever och hör och känner är ett evighetsbrus som knappast kommer från den yttre rymden utan tvärtom når mig från den inre rymden. Tallens grenar dinglar, terrassens fåglar vinglar, februarisnön singlar – draget till sin spets består varje rörelse av en nästan oändlig mängd stillastående, frysta och tysta ögonblick radade efter varandra. Väljer jag då att se det rörliga motivet eller stannar jag upp för att betrakta stillbilden?

Fastan är definitivt stillbildens och ögonblickets tid. Min oroliga själ suckar, min klaustrofobiska kropp spjärnar emot – det här är hårdträning i saktmod.

Så var det dags igen. Jag som aldrig riktigt kom igång med adventsveckornas lilla fasta är nästan lika överrumplad nu. Inte för att jag inte skulle ha tänkt på saken, mera för att jag har fastnat i tänkandet och planerandet.

Någon tyckte en gång att det är så konstlat att ta sig en andlig fasteperiod vid någon viss tid, som om det skulle göra en till en bättre människa. Det sades smått arrogant och frustrerat oförstående, men tänk om det är just så – att jag kan bli en lite bättre människa av att fasta, av att sätta fokus på mera kärna än yta. Att i en bred mening bli en ”bättre människa” kan väl vara allt från att jag blir snällare mot mig själv och mot andra till att jag frigör tid och plats i mitt liv för sådant både jag själv och andra mår bra av.

När jag stötte på tanken om att i positiva tecken fasta sig mot någonting gottt och efterlängtat, snarare än att med blodsmak i munnen fasta sig bort från något oönskat, var det en verklig ögonöppnare. Att det inte är det stränga(?) fastandet i sig som är grejen. Att det inte är en tävling med varken mig själv eller andra, eller ens nånting som måste vara mätbart och möjligt att kruxa av på en lista. Kanske en fasteperiod till och med kan sikta mot ett tillstånd, en vag känsla av hopp och förundran inför ett efterlängtat men ännu lite oklart mål.

Det utrymme i hem, tid eller själ etc som frigörs under fastan kan få nya funktioner, nya mål. Om jag spelar mindre mobilspel kan jag leka mera med barnen eller läs den där andaktsboken som väntar i hyllan. Om jag rensar i mitt klädskåp kan någon annan ha nytta av det jag inte behöver, samtidigt som jag får färre plagg att ta hand om och ha plats för. Om jag äter hälsosamt mår jag bättre och orkar ta tag i alla de där projekten jag har puttrande i huvudet.

Vad vill du ha mera tid eller mera plats för? Kanske du just under fastans veckor kan hitta ro eller mod ta några steg mot det?

Jag är både sentimental och tekniskt ointresserad, så jag vill byta telefon så sällan som möjligt. Jag köpte en mobiltelefon först när jag sommarjobbade i Jakobstad år 1999. Min första telefon var en begagnad tegelsten som efter en månad behövde vara konstant i laddaren för att fungera. Dessutom måste jag hänga ut genom fönstret. Min nuvarande mobiltelefon är en Fairphone som produceras av ett företag i Nederländerna som vinnlägger sig om att använda etiskt producerade material. Men även Fairphones telefoners livslängd blir begränsade av att telefonerna får uppdateringar i androidsystemet en viss tid.

Min Fairphone nummer 2 kommer att bli för gammal för uppdateringar nu i mars 2023. Annars skulle jag kanske inte bry mig så mycket om det, men det innebär att säkerheten lider och t ex bankappar så småningom slutar fungera. I och för sig fungerar telefonen inte längre så bra, mikrofonen är sönder och batteriet laddas inte ordentligt. Fairphones är gjorda så en ska kunna byta ut mindre delar som inte fungerar, men då behöver en ha intresse och ork för detta. Med andra ord finns det inte en chans på tusen på att jag skulle få dylikt gjort själv.

Av miljöskäl skulle jag önska att gamla mobiltelefoner skulle återvinnas då själva mobilen blir för kass och inte på grund av att tillverkarna inte längre vill uppdatera operativsystemet för äldre modeller. Jag har ingen aning vad det kostar att uppdatera äldre modeller längre. I en marknadsekonomi kan väl ingen tvinga mobiljättarna till något. Möjligtvis kunde något belöningssystem förlänga uppdateringstiden.

I mina medelåldersögon finns det alldeles för många mobiltelefoner att välja mellan. Men jag gör det på ett sätt enklare för mig och ämnar köpa en begagnad mobil av ekologiska skäl. Fairphone 4 är dyr, men det besvärligaste är att om den går sönder måste jag skicka den till kontinenten för att repareras och det tar veckor. Då när jag blev tvungen att skicka min nuvarande telefon på reparation år 2020 märkte jag att det fanns fler begagnade telefoner på nätsidor som tori.fi än då när jag 2018 på hösten köpte min Fairphone.

Nu är möjligheterna att köpa en begagnad telefon så mycket bättre. Jag hittade 7 olika finländska firmor på nätet som sålde android-telefoner plus 3 nätsidor med privata försäljare. Ofta erbjuder firmorna 12 månaders garanti på en nyservad telefon. Nackdelen är att även om en nöjer sig med en telefon som har lite skråmor kan telefonen vara lika dyra som en ny med kampanjpris hos elektronikjättarna.

Det lär skall finnas i medeltal en överlopps gammal mobil hemma hos varje EU-medborgare, medräknat småbarnen. Rädda värdefulla metaller och jobba samtidigt mot slavarbetskraft genom att lämna in din gamla mobil till återvinningen! Förstås vill en ju spara viktiga saker först någon annanstans och sedan radera all info från själva telefonen.

Min pappa fick en stroke, en hjärninfarkt (propp) i lilla hjärnan för tre månader sen. (Min stroke var en hjärnblödning.)

Han är inte alls lika illa däran som jag var, men han har t.ex. svårt med balansen på grund av infarkten och han haft mycket biverkningar av mediciner.

Tyvärr har han inte fått några stora sympatier från min familj, åtminstone inte när jag har varit närvarande. Man kunde kanske säga att vår familj är lite dysfunktionell på den här punkten. Typ: "Hörde du att pappa fick en stroke?" "Typiskt!"

Jag var faktiskt arg på honom av någon anledning i början. Får man säga så? Frågor om varför han slapp "undan så lätt" varvades med tacksamhet över att han är i så pass gott skick.

Istället för att tycka synd om pappa tyckte jag synd om min mamma. (Fast jag hatar när nån tycker synd om mig.)

Men nu är vi riktiga strokebuddies, pappa!

Livet, livet.

Här i veckan vandrade jag i skogarna i Noux.

Efter de isiga och hala vägarna från busshållplatsen trampade vi snart in i skog och mark där underlaget var ojämnt och skönt. Inte halt, men samtidigt fyllt av överraskningar för fötterna som landade än på skare, än på sten eller på slingrande tall- och granrötter, mossa, jord, mjuk snö. Det gällde att hålla blicken fäst vid var man satte sin fot men samtidigt skulle vi två vandrare hålla utkik efter rätt stigar. Vid ett tillfälle följde vi en stig som var utmärkt med reflexer. Reflexerna hängde med jämna mellanrum runt en gren eller en trädstam.

Vid något skede gick vi fel.

- Jag ser inga reflexer, utropade jag.

Vi vände om. Jag tyckte att jag alldeles just såg dem, men när vi började gå tillbaka märkte jag att vi hunnit gå långt i fel riktning. Mycket mer ur kurs än jag trodde.

Vi hade varit upptagna med att se hur vi trampar, vi hade stannat och tittat på bägarlav och björnmossa på en stor sten, vi hittade spillning som vi studerade: var det från en orre eller en tjäder månntro? Och emellanåt blickade vi högt upp mot himlen som svagt lät oss förstå att solen rörde sig där bakom, och vet ni, allt var så vackert. Där gick vi i vår vackra skog.

Men vi gick ur kurs. Och vi behövde stanna upp och gå tillbaka tills vi fick syn på reflexerna som hängde på träden, i en helt annan riktning. Vår stig var bredare och mer upptrampad. Stigen med reflexer var svårare att upptäcka.

Jag funderade i bussen tillbaka på hur lätt det är att gå vilse, hur långt ur kurs vi kom innan vi upptäckte det och hur bra det var med en karta och en vildmarks-app i telefonen. Det faller mig naturligt att applicera det på det andliga livet: Vi behöver stanna upp, gång på gång och ofta justera lite eller gå tillbaka för att hitta rätt kurs igen. Hjärnan och hjärtat tar emot nya intryck varje dag från otaliga håll så att vi kan börja spreta i alla riktningar.

Vårt andliga liv behöver kompass och stillhet. Vi behöver den kristna gemenskapen och undervisningen i en värld fylld av så mycket intressant – så vi väljer rätt stig. Inte alltid den färdigt upptrampade.