En mun, två öron. Människan ska i första hand lyssna, i andra hand tala. Jag gör ofta tvärtom, pratar först och lyssnar eventuellt sen. För att i följande sekund, ångerfull, bita mig i tungan av harm och genans. Om det här beror på extremt dålig hörsel eller på en ovanligt salivrik tunga som orden med sån förtjusning vill halka på må vara osagt. Men i bästa fall håller jag i sakta mak på att lära mig att tala är silver och att tiga är värt minst tjugofyra karat. För säkerhets skull rör jag mig dock skrivande där någonstans i glappet mellan ordverkstäder och tystnadskammare, en kreativ kompromiss.

Hur svårt är det inte att lyssna! Eller rättare sagt: att inte bara låta andras ord helt lätt studsa mot örontrumpeterna men framförallt att inte spontant blåsa en massa andra bokstäver i retur. Bara för att jag har lagrat en lång rad meningar i bakhuvudet i år och dar behöver jag ju inte spilla ut allt på en gång. Eller som det svenska musikoriginalet Sten Broman uttryckte det: En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.

”Ängeln bebudade iomfru Marie at hon skulle föda guds son” (Olaus Petri 1550). Vad hade hänt med mänskligheten om Maria hade slagit dövörat till? Eller om hon inte hade förstått ordet bebåda? Eller om hon med den unga tonårsflickans självklara rätt hade sagt nej tack? Finns det något val när Gud talar? Nej jag tror inte det finns något val. Och ändå väljer jag bort, troligen omedvetet, nästan allt det som Gud talar till mig, som om min andliga hörselskada skulle vara av det allvarligare slaget. I denna min nästan totala tystnad har jag dock tidvis börjat uppfatta ett återkommande gudabrus som påminner ungefär om en trasig radiosignal, ett slags viskning under huden, en kittlig i anderoten. Signaler från den yttre rymden? Eller den inre?

Lyssna först, tala sen. Att Gud använder sig av budbärare, änglar i första hand men också av människor, betyder väl då också att han, vid behov, även förser mig med de rätta orden, med det rätta budskapet. På egen hand kan jag knappast förkunna, förutspå, förutsäga, meddela, profetera, sia eller spå. Men jag kan göra mig beredd att lyssna och lyda. Och i bästa fall föda fram nya verkligheter som ord och meningsfulla meningar bebådar.

Fastandet i form av att avstå från maträtter/mat och dryck finns i flera religioner. Jag förstår och omfattar principerna. Att fasta är att avstå från något för att uppnå eller ha tid för något gott, relaterat till ens liv eller tro. Tidigare har jag ibland godisstrejkat under fastan. Allt oftare betonas möjligheten av fasta på olika sätt, t ex att fasta från sociala medier eller fasta genom att lägga till något i livet som mer bön eller omsorg om andra.

Kristendomen är den religion som vad jag förstår av alla världsreligioner mest betonar nåden – att kontakten med Gud och Guds kärlek till oss inte är beroende av vad vi gör eller tror. Helt enkel att förstå blir nådens teologi ändå inte med begrepp som helgelse (att bli mer helig och lik Gud) och bibelställen om att tron utan gärningar är död (Jakobsbrevet). Men kortfattat tror jag som lutheran inte att Gud blir arg på mig om jag inte fastar.

Det här kan verka själviskt och lättsinnigt utifrån. Men jag vet att för mig just nu går det inte att fasta, såvida en inte räknar att försöka vila mer, tillåta mig att äta choklad flera gånger i veckan och läsa fler romaner räknas som någonsorts omvänd fasta.

I denna kvinnas liv finns det inte ork för mer plikter och extra saker att minnas leder bara till onödig besvikelse. Jag känner mig ändå ganska trygg fast jag lägger ribban lågt, tänkte jag skriva, men korrigerar mig. Jag vill inte att kristna skall värdera och jämföra andra människors tro. Jag känner mig ändå ganska trygg i att jag inte behöver, kan eller förmår prestera en fin, stark, bergsflyttande tro. Det är en nåd.

Jag hade varit vuxen ganska länge med jobb och barn och huslån när jag insåg att den där lugnare perioden i livet antagligen aldrig kommer. Inte på ett gott tag i all afall.

I många år hade jag tänkt att sedan när det där jobbprojektet är avklarat, sedan blir det lugnare. Sedan, när jag har kruxat av hela to do-listan före semestern blir det lugnare. Sedan, när barnet/barnen är så eller så stora blir det lugnare. Sedan.

Det där med ”lugnare tider” har i mina tankar inte bara haft att göra med hur pass fullt det är i kalendern. Tanken på det där magiska lugnet som ska komma ”sedan” har också ploppat fram när det bara har varit för fullt i skallen.

Ibland har jag tänkt att det är mig det är fel på. Om jag skulle vara klokare och bättre på femtioelva sätt skulle jag kunna fixa allting så att det där lugna livet kan börja. Jag minns inte vad det var som fick mig att fatta att jag kan sluta vänta på det där lugna livet i alla falll under de närmaste ca 20 åren, men jag var lite på fyrtio och insåg att det tycks nu rulla på så här en tid till…

Min kristna tro är ett av de verktyg som hjälper mig att greppa det ständigt rullande livshjulet. Ibland mer, ibland mindre, men en livsviktig tråd att hålla i.

När jag tycker att jag inte räcker till för att fixa allt jag borde, då blir jag påmind om vilan i nåden.

När jag tycker att jag är otillräcklig för familj och vänner, då blir jag påmind om att det räcker att göra det jag kan.

När jag tycker att min otillräcklighet är mitt eget fel får jag hjälp inte bara stirra på min egen navel och mina egna kapaciteter.

När jag tycker att alla andra får så mycket gjort och uppvisat blir jag påmind om att livet inte är duktighetstävling.

När jag tycker att livet erbjuder lite för mycket av allt blir jag i tron ledd vidare på stigen mot ett inre lugn. Det lugnet kan bära också då hamsterhjulet snurrar lite väl hårt i kalendern eller i huvudet.

Lennart Segerstråle har målat en tavla som heter ”Porten mot framtiden”. I konstverket ser vi människor av alla raser tillsammans bygga ihop ett söndrigt hjärta. De håller i olika delar av hjärtat och stretar på. Fonden är ljus.

Den här målningen talar till mig om fastetiden: Jag tänker mig att vi hopfogar vårt hjärtas delar under fastan. Livets turbulens stöter vårt hjärta, skadar delar av det och vi får taggar vi behöver dra ut ur hjärtat så att det inte blir inflammerat. Vi vårdar vårt hjärta så att vi kan älska. Om hjärtat inte tas om hand blir det hårt av livets bedrövelser eller mörkt av bekymmer och ilska.

I ordspråksboken står det att vi framom allt ska bevara vårt hjärta, för därifrån utgår livet. Den texten skrev jag med en textilpenna på en röd bomullsblus året som jag kom till tro. Samma bibelställe valde jag då jag skulle vigas till diakon många år senare. Hjärtat behöver omsorg, Guds helande blick, mörka rum öppnas för en varsam hand. Smärta som svarta fyrkanter behöver förlösas, uttalas, lämnas över i det större och alltomslutande. Allt tog ju Jesus på sig.

Fastetiden är en möjlighet att på ett speciellt sätt vårda vårt hjärta, både enskilt med Jesus, och tillsammans bygga en kärleksfull miljö omkring oss. Vi får samla de här olika delarna av det söndriga hjärtat och föra dem samman – som Lennart Segerstråle gjort i sitt verk.

Vi kan låna kung Davids bön ur psaltarpsalmen (51): ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.”

Och det är en pågående process, ett liv att leva, ett öppet fönster.

Lördagsbrunschen här om veckan till förmån för missionen var riktigt mysig. På buffetbordet fanns allt från frukter och kex till falafel och potatissallad, leksakslådorna för barnen tömdes ivrigt på sitt innehåll och i pysselhörnan blev min tre-åring ivrig på de guldglittrande banden och på möjligheten att kanske själv få använda sax.

Vi vuxna satt till bords med välfyllda tallrikar, sådär gemytligt och förnöjt som det kan bli under en brunsch när man inte har någon tid att passa eller någon speciell agenda att hålla sig till. Vi kände inte alla varandra så bra, mellan tallrikspåfyllningarna flöt samtalet från de senaste snöstormarna till koranöversättningar och lustiga barndomsminnen.

Men mitt i xylofonklinket från barnhörnan och den mysiga känslan av lördagschill landade en obekväm känsla i mig när det kom fram att en av oss vuxna är hemlös.

Hans modersmål var varken svenska eller finska, det tog mig en stund att förstå vad han menade. När jag väl förstod just den saken hade jag kvar ett socialt leende på mina läppar och flackade med blicken en stund mot barnhörnan för att vinna tid.

Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra där och då? Allt som dök upp i mina tankar kändes antingen förminskande eller annars bara idiotiskt, i bästa fall naivt. Skulle jag ge pengar? Vad skulle han göra med dem? Skulle jag föreslå att han kan ta mat med sig hem – eller tja, alltså vart då? Skulle jag erbjuda mig att söka reda på något telefonnummer han kan ha nytta av, kunde våra diakoner hjälpa honom? Vad skulle vara logiskt? Vad skulle vara passande?

Passande, ja. Vi fastnar så ofta i vad som är ”passande”. Vad täcks man göra? Vad brukar man göra? Vad hamnar man inte själv i trubbel för? Jag skämdes när jag satt där i min avbrutna brunschgemytlighet. Jesus tänkte inte så mycket på vad som var passande. Han såg ett behov eller en oönskad situation och gjorde nånting åt det. Nu har ju jag inte direkt kapaciteter att mirakulöst åtgärda saker på samma sätt som Jesus, men om jag i min vardag tog det radikala kärleksbudskapet på allvar – vad skulle jag kunna göra då? Erbjuda en hemlös en mjuk soffa i församlingshemmet, erbjuda en säng och ett rum i mitt eget hem?

Och medan jag satt där och kände mig besvärad över min hemlösa medmänniskas öde började han prata om Gud och kärlek. Om att kärleken är det enda viktiga.

Ja! Men hur ska jag sluta vara så mesig och bekväm i kärleken till min nästa?