Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.

N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.

Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller det jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.

Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.

I år infaller den kristna påsken, judiska Pesach och Islams Ramadan under samma vecka. De tre religionerna delar den gemensamma heliga staden Jerusalem (al-Quds). Under påsken återvänder vi till Jerusalem i berättelserna. Jag tänker på Jerusalem extra mycket denna påsk då de tre högtidernas sammanfallande har lett till oroligheter i en redan tidigare spänd miljö.

Bilderna är från 2018 då jag var som Finska missionssällskapets volontär i Jerusalem

Ljudet av trummor blir starkare anefter som min mamma och jag söker oss närmare och undrar vad som står på. Solen värmer och det är dammigt. Jag är bosatt på Solkusten och mamma hälsar på några veckor. Vi är egentligen ute och shoppar lite och turistar i Malaga centrum. Vi kommer in i en öppning med små slingrande gator åt olika håll. Ungdomar sitter i slitna jeans på en gammal raserad mur. Romerska soldater står i rad och Jesus böjer sig utmattad vid sitt kors framför oss. Trummorna har just tystnat och jag håller andan. Jag har förflyttats 2000 år tillbaka i tiden. Runt mig finns mänskor i olika ålder, en del allvarsamma och andra småflinar. Romarna har hett i sin utrustning och börjar otåligt slå på trummorna igen. Marsch vidare. En spark med foten.

Mamma och jag tar oss på något sätt tillbaka till Malaga centrum längs smågatorna. Vi är tysta. Omtumlade. Vi har berörts i djupet av våra hjärtan.

På Palmsöndagen kör alla processioner i gång längsmed gatorna i Spanien. Varje liten by har sina egna processioner och storstäder har flera (bättre och sämre) påminnelser om att det är den Heliga veckan, det vi kallar Stilla veckan i vårt land. Där drar man ut på gatorna från söndag till söndag och hela Spanien vet att det är påsk. Det är det bästa: hela landet snubblar över påsken som stänger av gator och får bilisterna att baxna. Påsken syns, den gör anspråk!

Varje år tänker jag på hur Jesus stod där i öppningen bland de fallfärdiga husmurarna och den gula sandstenen. Romarna med sina blänkande rustningar och röda tofsar, det vanliga folket; en del osäkert leende, andra allvarliga. Och det som var då är som nu. Jag insåg den stunden att mänskorna inte förändrats i sitt förhållande tlll att Jesus bar sitt kors för att försona världen i sin egen kropp. En del skakar fortfarande på huvudet och andra gråter. Förstår du vad det handlar om? Kan du ta till dig att Gud gav sin son för att du skulle gå fri in i evigheten?

Tacksamt får vi ta emot en nåd vi inte förstår. Vi vandrar upp mot Jerusalem med våra brister och tillkortakommanden, med vår sorg och vår längtan. Med öppna händer tar vi brödet för mig utgivet och vinet för dig utgjutet. Vi firar påsk.

1. Du är ett viktigt kugghjul i en demokratisk nordisk välfärdsstat. Bestäm dig för att rösta och dyk upp i en vallokal. Glöm inte ID-handlingar.
2. Det är ingen skillnad om du först bestämmer dig för ett parti och sedan för din kandidat eller tvärtom. Men om du röstar på en bra typ, kontrollera att också partiets värderingar stämmer överens med dina, för din röst hjälper det partiet även om din kandidat inte kommer in i riksdagen.
3. Känner du dig för ung, för outbildad, för fattig för att det ska vara någon vits att rösta? Just din röst behövs speciellt mycket eftersom det är meningen att allas röster skall höras i samhällsbygget. Alla välbärgade medelålders människor har kanske inte koll på hur det är att leva i vardagens Finland.
4. Val är på riktigt jätteviktiga i en demokrati – i riksdagen bestäms mycket som påverkar alla finländare, t ex åtgärder för att stoppa klimatförändringen och olika hälso- och socialvårdsfrågor.
5. Använd hjärnan. Var källkritisk. Videosnuttar på some kan vara coolt gjorda men det viktigaste är budskapet bakom dem. Använd hjärtat – rösta med empati.

Gud ge krafter åt dem som är sjuka. Låt dem uppleva små ljusglimtar i tillvaron. Låt kärleken växa då livet känns tungt. Ge hopp där läget känns hopplöst.

Jag är Sabina Lumivirta. Ny fotobloggare på andetag bloggen. Småbarnsmamma. Teolog och religionslärare som jobbar som pedagogisk sakkunnig i Helsingfors. Passionerad portträttfotograf - Säpinä Photography. Förtroendeval i Stiftsfullmäktige, Petrus församlingsråd och FKS styrelse.