Jag är förvånad över hur roligt studentjubileet förra fredagen blev. Jag trivdes i mitt gymnasium, men det var för länge sen, så länge sen. Och ändå känns det inte så.

Jag minns ju inte allas namn, men jag kände igen alla och det kändes skönt, som en bekräftelse på att inte allting i livet förändras. Kanske var det nostalgins skimmer, men jag tyckte vi såg så stiliga ut. Just den kvällen kände jag mig nöjd med att vara medelålders, i sällskap med mina andra jämnåriga klasskamrater som också är i ett liknande livsskede. Samma personer som förr, men de flesta av oss med lite gråare eller tunnare hår eller med lite mer rynkor eller lite mer rundade former. När jag nyligen såg Top Gun: Maverick-filmen var det första gången jag lade märke till hur vackra ögonrynkor kan vara hos medelålders (visserligen superstjärnor i make-up) människor. Vi gamla klasskamrater på fest en kväll kunde på något sätt se på varandra med snälla blickar, kände jag.

Det var också det första jubileet sedan vi flyttat från Helsingfors. Även om jag håller kontakt sporadiskt med bara en god vän från gymnasieklassen och resten är Facebook-bekanta vars liv jag ser en glimt av ibland, så var det skönt att tillbringa en kväll med mänskor från ens ungdom och känna att de här rötterna finns kvar, även om de är ganska osynliga i en hektisk vardag.

Jag har världens finaste kolleger, energiska och kompetenta. Ibland förstår jag inte vart åren har gått och tror jag borde orka köra på som förr, köra på som mina vackra och hurtiga kolleger verkar orka. I och för sig bestämmer ens egentliga ålder ganska lite om vad en kan göra, men det är ändå ett anpassningssteg för mig att acceptera årsringarna utan att bry mig om tantstämpeln. På festen fick jag höra om två jumppatjejer som aldrig slutat med redskapsgymnastik, fortsättningsvis tränar de volter varje vecka.

Jag håller på med att försöka fundera ut vad som är min egen grej.

”Jag vill inte gå i kyrkan, där pratas det bara om hur syndig och dålig man är!” Den tanken hörs ibland i olika sammanhang, till exempel i vårvintras i en insändare i Kyrkpressen. Varje gång blir jag förvånad. Det må ha osat svavel kring gudstjänsterna förr i tiden när folket skulle tuktas från predikstolarna och visst finns det präster, samfund eller församlingstraditioner där det fortfarande är så på olika sätt idag, men ändå – jag känner inte igen mig.

Jag känner inte igen mig i att högmässan skulle gå ut på att få deltagarna att känna sig dåliga. Jag känner inte igen mig i känslan att syndabekännelsen inte skulle höra till våra dagar. Jag känner inte igen mig i att det så där i allmänhet skulle sväva ett mörkt moln av skuld och skam och andra tyngande saker över högmässorna idag.

Varför deltar jag i högmässan, varför ”går jag i kyrkan”? Ibland är det lättare att svara genom en negation. Jag går t.ex. INTE till högmässan i huvudsak för en ljus och glad stund med lätt stämning. Sådant kan jag hitta på annat håll, både i församlingen och utanför den, men just i högmässan söker jag (också) något mera. Jag tror att om gudstjänstupplevelsen genomgående blir bara ljus, glad och glättig saknas något väsentligt. Det skulle bli en glansbild utan perspektiv, en söt och vacker tårtbit att tillfredsställas av i stunden, men med en eftersmak av tomhet och längtan.

Längtan efter vad? Mina tankar går mot längtan efter ord som är förankrade i livets komplexitet, längtan efter verktyg att greppa både glädje och utmaningar, längtan efter att släppa kontrollen, längtan efter ro och mod att se sig själv i spegeln.

På tal om syndabekännelsen. En uppdatering av vad som är synd kan kanske ge en annan syn på syndbekännelsen. Tänk om vi inte skulle se på synd bara som en 1800-talsdoftande lista på förbjudna saker som vi ständigt ska tyngas och tyglas av. Tänk om vi skulle tänka på synd som nånting i stil med ”sådant som görs utan kärlek, sådant som kommer emellan oss och våra medmänniskor, sådant som river ner i stället för att bygga upp”. Allt det där kan de flesta av oss kruxa av nästan varje dag, i smått och stort.

Hur viktigt och välgörande blir det inte då att i början av högmässan ägna de här sakerna en stund och be om förlåtelse för det. Syndabekännelsen och förlåtelsen kan öppna dörrar inom dig och mot Gud. Efter den kan det bli lättare att möta både sig själv och Gud under resten av högmässan, i en lämplig blandning av upplyftande och allvarsammare inslag.

Både vi själva och Gud är värda ett gudstjänstliv som är något mer än lättsamma underhållningstilllställningar utan tuggmotstånd och djup.

Alldeles nyss var det februari med runebergstårtor och snö och mörker. Sen blinkade jag en gång, nu står plötsligt skolavslutningar bakom knuten medan körsbärsträden blommar så mycket de bara orkar. Jag minns mest ett antal spysjukor som slog ut både stora och små i familjen i allt för många varv, men vart tog månaderna och livet vägen så där annars?!

Varför känns det som att jag har levat liksom på ytan den hela här våren? Istället för djupa andetag som smakar av livets alla kryddor är det som om jag skulle ha hyperventilerat i förvåning över hur allt på något sätt forsar på medan jag bara försöker hänga med.

Jag gillar inte det här. Jag vill inte slarva bort min tid, slarva bort en hel vår. Jag menar inte att jag borde vara effektiv och i farten hela tiden på jobbet eller hemma. Jag tänker mera på att jag vill vara närvarande i mitt liv i stället för att se det susa förbi.

Men det går ju inte att bli mera närvarande eller avslappnad genom att vara störd på sig själv. Bättre att vara snäll med sig själv. Jag får försöka ta nya tag imorgon. Jag får försöka landa i livet med fötterna på marken utan hastig andning och hastande från en sak till en annan. Jag får påminna mig själv om att varje dag är en gåva. Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag.

Ny dag, ny nåd. Skulle jag ha en tatuering skulle det kunna vara just de orden.

Vi gläds när vi ser den stora fullmånen resa sig orangeröd vid horisonten av de vidsträckta ännu brungrå åkrarna i Österbotten. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och mörkret är inte ännu här. Suck (av lycka).

Min nacke förvrids i bilen när vi svänger mot Långåminne och månen blir på sidan, sedan snett bakom oss. Hemma på gården vi gästar några dagar står jag ännu vid fönstret innan läggdags och har svårt att slita mig från månen. Tacksamheten att få tid att se detta är stor. Det känns lite bortkastat att krypa ner i sängen och sluta ögonen – jag vill ju egentligen stå där och se på månen som är så fin ikväll.

Det är väl en aning som med Jesu tre lärjungar som fick följa med honom på förklaringsberget. De fick se in i himlen, eller se himlagestalter besöka jorden. De omslöts av ett skimmer och en Gudsnärvaro och Petrus föreslog att de skulle bygga sig hyddor på berget. Han ville ju bli kvar. Vem vill lämna det himmelska? Guds Ande rörde sig mitt ibland dem.

Gud rörde sig mitt i Edens lustgård och mänskan hade det bra. Men frestelserna att gå utöver blev för stor. Gud visar sig i naturen; i koltrastsången, i doften av tall, tång, snart liljekonvalj, syren. Det gör oss gott. Och nog kan det kännas lite svårt att släpa sig till jobbet och sitta inomhus åtta timmar när naturen finns där och kallar. Eller svårt att återvända till vardagens buller från en retreat där man umgåtts med Guds ord och tystnad och sitt inre liv i mycket bön och lyssnande.

Men Jesus tog ner lärjungarna från förklaringsberget och förde in dem i vardagen. De skulle inte bosätta sig i saligheten, ännu.

I vardagen ska vi leva, men vi får ta till vara andrumsstunderna: ge oss plats i hjärtat för dofter, månsken, promenader på mjuka skogsstigar, ögonblick då en rödhake landar på balkongräcket, en hare lufsar över gården, solen värmer stela axlar i busskön, porlet av regn i stuprännan: vi får ta in, får ge plats för det heliga inom oss, för pärlemorsstunderna som ger kraft i vardagens utmaningar. Med ens framför datorn, kan minnet av den orangeröda fullmånen dyka upp, och jag ler.

Jag vill så gärna skratta, så där riktigt hejdlöst och okontrollerat, som man gör när försvaren rämnar och bromsen fallerar. Det gjorde jag oftare förr – skrattade så jag nästan grät. Ibland hände det att inga bromsar i världen kunde stoppa eruptionen, och det var först när alla psykiska slaggprodukter var tömda på sitt innehåll som kroppen så småningom kunde återgå i gamla hjulspår igen. På livets slaka lina är balansstången i ena ändan laddad med gråt, i den andra med skratt. Somliga skrider oberörda och säkra över manegen, andra, som jag, vinglar lite hit och dit och har fullt schå med att inte falla ner i sågspånen. Jag har knappast något val men jag tror att jag trots allt föredrar vinglandet.

Lyssna på en människa som skrattar. Låter det ihåligt, ansträngt, underlägset, överlägset, hårt och kallt? Eller tar skrattet sats långt under huden, i magtrakten, och söker sig bubblande upp längs luftstrupen, genom märg och ben? Är skrattet involverande och hjärtligt eller fungerar det som en kulsprutepistol som vill tvinga motståndaren in i återvändsgränden? Det råa och manipulerande skrattet har egentligen ingenting med glädje och känsloeufori att göra, men nog med osäkerhet och maktanspråk. Det tondöva skrattet – ständigt återkommande i massmediala sammanhang – är på många sätt en varningssignal, en mistlur som ljuder i ett känslokallt diskussionsklimat. Ett mer eller mindre ansträngt skratt skapar förvirring och osäkerhet – vad var budskapets kärna, egentligen?

World Laughter Day (7.5.) vill självfallet påminna om att ett stort och hjärtligt garv är manna för kropp och själ. Men det är med skrattet som det är med kreativiteten – det vaknar till liv först efter lite uppvärmning av hjärna och hjärta. I skratt-yogan är det draget till sin spets; man börjar med skrattet och så småningom hänger också känslan med. Nånting liknande är det med gråterskorna i den karelska traditionen; snyftandet och hulkandet och jämrandet lockar fram en inlåst sorg och etablerar en direktkontakt till den sörjandes känslosår och ibland skrämmande starka emotioner. Från yta ner mot djup.

Jag, vi alla, gråter över en värld som allt mera går vilse. Och jag, vi alla, sörjer över brutna människorelationer och brist på mänsklig närhet. Och de flesta oroar sig för morgondagen. Men trots det, eller kanske just därför, är det goda skrattet en gåva som jag aktivt måste söka och upptäcka och återuppliva. Dessutom: den som har gråtit mycket har ofta lätt att skratta.