När hennes svarta hår glänste i solen kunde man se att det var blåsvart. Det kändes annorlunda att fläta det och hela hon doftade av främmande kryddor. När det blev vårfest bar hon en klänning som kom som från en annan värld – en ljusblå med skira volanger. Exotisk. Hennes mamma hade ett stort och varmt leende, som min.

Min hemby utanför Jakobstad på 90-talet var en multikulturell miljö. Gränserna mellan ”oss” och ”dem” bleknade bort och försvann: på skolgården, i väntrummet, på grillfester och föräldramöten. Kvar fanns det som förenade oss – målet och drömmen om ett gott liv i ett gott samhälle. Politik i sin utlevda form, kan man kanske säga.

Jag skäms ännu över att jag en gång frågade min vän om hon längtade hem, till sitt hemland. Hennes blick stelnade till, och hon vände bort sitt ansikte. ”Jag kan aldrig åka tillbaka,” sa hon stumt. Hon tog inte ordet ”hem” i sin mun. Plötsligt förstod jag. Det fanns inget ”hem” att åka tillbaka till. Hennes hem var hos oss. Hennes hemby var min hemby – likafullt hennes som min. Hon hade ingen annastans att gå. Inget annat land, ingen alternativ barndom. Och jag hade, med min fråga, skapat ett avstånd. Jag hade fått henne att känna sig utanför, som en främling.

Människan är en känslig varelse. Rätten att få finnas till, höra till och ta plats må vara hur grundlagstryggad som helst. Men om vi inte bekräftar den i ord och handlingar när vi lever tillsammans, väger den lätt mot upplevelsen av utanförskap. Det erfor jag bittert som nioåring, jag såg det i hennes stelnade blick.

Om en nioåring med en okänslig fråga kan få någon att känna utanförskap, hur mycket kraft har inte en offentlig persons ord och handlingar – eller tysta medgivande.

Nu har jag en nioåring och vi satt häromdagen och åt våra frukostflingor. Jag hade läst dagens nyheter och han ville veta vad som bekymrade mig. ”Det kan hända att regeringen faller ikväll”, sa jag med en oplanerad ton av apokalyptisk dramatik. Så naturligtvis ville han veta vad och varför, vem och hur.

Det tog oss en halvtimme att reda ut vad demokrati och rösträtt är, hur en regering blir till, vad invandringspolitik är och vad rasism är.

Men hur förklarar man för en som inte ser hudfärg vad rasism är? Mitt barn växer liksom jag upp i en multikulturell omvärld, men med en avgörande skillnad: illusionen om ett enhetssamhälle finns inte längre. Också jag kan med lätthet säga att det var en illusion, även om den tedde sig som myt på 90-talet: sann för den som tror på den. Fortfarande kan uttryck som ”Finlands folk” blåsa liv i illusionen om enhet, lite som klåda i ett några dagar gammalt myggbett. För honom är homogenitet, likformighet, inget självändamål. Och annorlundahet är inte en exotiskt fläkt från en annan värld. Det bara är, här och nu.

Jag försökte förklara för honom vad rasism är. Om hur det finns de som tänker, att det bästa vore om hit inte kom några människor någon annanstans ifrån – någon som är annorlunda, ser annorlunda ut, tänker annorlunda och tror annorlunda. Jag utvecklade tankegången, och hans stora blå ögon blev om möjligt ännu större och blåare. ”Men mamma, är inte alla lite annorlunda?”

Han fortsatte med en referens till en kaffereklam, som menade att muggarna är olika, men kaffet är detsamma, och att vi alla är likadana inuti. ”Det är förresten inte heller sant,” sa han med eftertryck. ”Vi är inte alls lika inuti. Tvärtom är ju allihop olika. Det enda som är lika med oss är att vi är människor.”

Ja, jag älskar mitt barn och ser honom med rosa linser, men jag önskar att jag hade formulerat det själv.

”En människa är en människa är en människa”, sa den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu.

Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus. Om inte inte alla människor är lika värda, vad motiverar vår demokrati? Om inte alla människor har rätt att leva tryggt och söka skydd för sitt liv, vad är grunden för vår socialpolitik, invandringspolitik, rättsamhället? Om inte alla människor har rätt att vara del av samhället, varför den fria bildningen? Och om inte alla människor har rätt att växa och utvecklas, varför tryggar religionsfrihetslagen rätten att formulera sin tro och dela den med andra?

Nu har frågan ställts. Är alla människor lika värda? Hur ska vi förstå de grova formuleringar som väckte frågan, och de svepande förklaringar, urskuldanden och ambivalenta ursäkter som gavs för att besvara den? En fråga av den här digniteten, människovärdet, som är grunden för det samhälle vi känner som vårt, måste besvaras med stadig blick.

Jag kommer att ge mig själv och min familj det svar jag upplever att jag inte fått. På onsdag 19.7 kl. 17 går jag med i ett demonstrationståg från Ständerhuset till Riksdagshuset för att efterlysa en nolltolerans mot rasism och för att markera att människovärdet är okränkbart.

Jag önskar att frågan aldrig hade ställts. Jag längtar tillbaka till den tid, när alla människors lika värde var en självklarhet. Ja, jag vet att kultur är en väv som vävs av oss som lever och är. Såtillvida är den ny för varje ny tid, det inser jag. Men att vi skulle riva upp väven ända tillbaka till trådarna i varpen trodde jag inte.

Vi kan inte välja vår tid – men nog vad vi säger och gör. Nu är tid att bekräfta alla människors lika värde, i ord och i följdriktig handling.

I förra veckans blogg sydde jag ihop några tankefragment om att fira min 50-årsdag samtidigt som mamma hade sina sista dagar framför sig.

Idag läser jag den texten med en overklig känsla, det har hänt så mycket sedan dess. Fåglarna i seniorboendets prunkande trädgård gryningskvittrade utanför fönstret i måndagens soluppgång så mycket de bara orkade, jag slumrade till en liten, liten stund liggandes bredvid mamma med hennes hand i min. Under de minuterna drog mamma sina sista spröda andetag. Ett vackert och envist hjärta gav till slut upp, efter att resten av kroppen redan gjort det några dagar tidigare.

När jag hade fött barn första gången var jag existentiellt omruskad både fysiskt och mentalt. Jag hade lust att ställa mig på torget med megafon för att högljutt rapportera om det faktum att det kommit en människa ut ur mig. Under de följande månaderna begrundade jag kvinnor omkring mig (varav många väl hade varit med om det samma). Hur kunde de nu gå där sådär vardagligt, som om detta stora ofattbara aldrig skulle ha ägt rum?

Jag fylls av en liknande känsla nu när det är snart är fyra dygn sedan min mamma dog. När jag och pappa kom ut i julisolskenet senare samma dag kändes det overkligt att allt verkade som förut. Fåglarna sjöng, turister gick omkring på andra sidan gatan på Klosterbackens museiområde, någon cyklade bekymmerslöst visslande förbi oss när vi tyst satte oss i bilen. Jag var på samma gång avdomnad och i uppror. Hjärnans logikavdelning var lättad över att de sista två veckornas kamp med lunginflammation hade avslutats så lugnt och stillsamt, men inombords ekade förtvivlansropen: ”Hallå! Så här kan det ju inte vara?! Fattar ni inte vad som hänt, hur har ni andra som varit med om samma sak någonsin kunnat återgå till något normaltillstånd?!”.

Samtidigt är jag otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att vara med mamma så mycket de sista veckorna, till sist dygnet runt. När jag insåg att det här var den lunginflammationsomgången som mammas kropp inte längre orkar kämpa mot förändrades något inom mig. Jag knockades av kärleken till min mamma, också just som hon var nu pga alzheimerns grepp om henne, kärleken bredde ut sig i mina inre valv som under många år var fyllda (också) av allt för mycket vanmakt, oro och trötthet.

Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag topsade mammas torra läppar med olja när hon inte längre kunde ta emot lite vatten på en matsked. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag oändligt försiktigt kammade hennes hår den sista natten, jag visste att det var viktigt för henne. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som de smekningar jag fyllde de sista timmarna med.

Det var ett privilegium och en nåd att föda barn, det förändrade mitt liv. Det var också ett privilegium och en nåd som förändrade mitt liv att få vara nära under mammas sista dagar. Jag inser nu, att det för min förståelse av att min mamma nu inte längre lever var otroligt viktigt att följa med på den vägen. Att på några veckor se utvecklingen från normalskröplig, minnessjuk 84-åring till en kropp som går på sparlåga utan synbar kontakt till omvärlden, som till sist börjar kallna när jag håller om mamma en sista, lång stund.

Mina ord om mammas död här ovan är naturligtvis ett sätt att öva mig på att det är sant att hon inte längre finns. I bästa fall kan orden också beröra någon annan som behöver dem.

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare.

Känner du igen rösten? Det är författaren Michael Ende som talar genom sin bok MOMO eller kampen om tiden. Den skrevs faktiskt 1937. Vem hade skyndsamt på den tiden? kan man tycka. Är det inte ett modernt fenomen, en företeelse i storstäderna där bussen tutar och spårvagnen gnisslar och jag måste rusa för att hinna med gröna gubben också på det tredje övergångsstället och snart går tåget hem till förorten och jag borde handla innan och

Det är många år sedan jag högläste MOMO för min yngsta son som i dagarna fyller aderton och blir myndig. Och jag tänker att han lever i en så bråd tid. Han är ung, han utstrålar världen står öppen för mig. Det är så mycket att lära, finns oändligt att se och upptäcka och ryggsäcken väntar på att användas ute i Europa, in i Asien. Mobiltelefonen ringer, den är där, konstant i användning genom olika sociala mediers utbud.

Hur ska han hinna sitta på en sten och tänka? Låta sand rinna mellan fingrarna.

Profeten Elia tilltalades av Gud, inte i åskan och jordskalvet – som det kunde ha varit, men i stillheten, i den nästan ohörbara susningen. Där talade Gud med Elia och gav honom nytt mod. Elia hade också haft bråttom. Han flydde efter fullgjort uppdrag. Han var utmattad och hungrig och tom. Och så kom Gud. Han lyfte kanske upp Elia på sin handflata och lyssnade först på gråten och klagan. Så lyfte han lite med fingret, puttade på Elias haka, vände hans blick uppåt och mötte honom med tröst, med svallande nåd och så mycket tid som Elia behövde till sin återhämtning.

Om vi längtar efter andrum behöver vi söka oss den möjligheten. Vi behöver ta oss själva avsides, bereda rum för hjärtats samtal med Gud. Jesus uppväckte Lasaros från det döda, men han tog inte bort linnebindlarna som var virade runt Lasaros kalla kropp.

Kom ut till mig, säger samma röst idag till en längtande mänska.

Jag fyllde nyligen femtio år. Jag firades under några blåsiga julidagar med kära vänner och godsaker på tallrikar och i glasen. Det vankades födelsedagsöverraskningar jag både lite visste om och faktiskt blev överraskad av. Men firandet kryddades av blandade känslor. Min sedan länge minnessjuka mamma har de senaste veckorna plågats av en seg lunginflammation och det har varit osäkert hur många dagar hennes uttorkade kropp skall orka streta på.

Några vänner frågade om vi alls ska fira, kanske jag inte förmår kalasa just nu? Men jag sa ”ja!” och tänkte på ett citat av den amerikanska HBTQI-aktivisten Edith Windsor : ”Don’t postpone joy!”. Just nu känns det som att jag gjorde rätt. Också fast mina tankar hela tiden snurrar kring min mammas kommande död var det värdefullt att fira tillsammans med familj och vänner. Eller kanske det är just pga dödens närvaro som det var så viktigt?

Redan under många år har jag umgåtts med frågor som ”hur ska jag kunna existera som människa utan min mamma”? Jag har på något vis försökt förbereda mig mentalt för det som inte går att förbereda sig för. Mammas alzheimer har gjort sorgeprocessen lång, när det har varit som svårast för både henne själv och oss närstående har jag i ärlighetens namn periodvis varit både desperat, irriterad och utmattad. I smyg har jag önskat att hennes synvillor och beteendeförändringar mm skulle övergå i någon slags lugnare fas där hon inte längre pinas av rädslor och tvångstankar, så att hon skulle komma till ro också fast hon inte längre är lika ”med” oss andra.

Nu när mammas död är nära är min irritation sedan länge utbytt mot någon form av väntande lugn och en nästan överraskande stark kärlek till henne. Både mammas och hela familjens drygt tio-åriga maratonlopp med alzheimern som följeslagare närmar sig slutstationen. Det har inte varit lätt. Men när mamma och jag nu inte längre möts i orden har jag smekt henne otaliga varv på armen, som hon gjorde när jag var sjuk som barn. När hennes frånvarande grumliga ögon ser mot mig men ändå inte ser mig möter jag trots det intensivt blicken och hoppas att hon på något plan får en trygg känsla av det hon ser. När jag försiktigt matar mamma med lite saft på en matsked och hon mödosamt suger i sig har jag inte tråkigt, det här kan jag ännu göra för henne. Jag fylls av en värkande och blommande kärlek när jag tycker att vi på något sätt når varandra, eller när jag bara tittar på henne och försöker etsa in henne i mina innersta minnesskrymslen.

Jag kommer antagligen alltid att koppla dagarna kring min 50-årsdag med mammas bortgång. Födelsedagsfirandet påminde mitt stillsamt gråtande hjärta om glädjen i tillvaron. Och så är det väl, att sorgen och glädjen vandrar tillsammans.

En sommar för många år sedan satt jag i det stora köket från förrförra sekelskiftet där solen så vackert kom in över de bräda golvplankorna, och läste, om och om igen samma psalm ur Psaltaren. Jag hade kört fast i mitt inre och bad enträget den här psalmen i mitt hjärta. Behövde på något sätt få mer kärlek, luckras upp inombords, känna glädje över att jag är ett Guds barn. Det var vissa avsnitt i psalmen som jag läste så ihärdigt att orden skulle borra igenom lagren som låg över mitt bröst:

Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö.

Skapa i mig, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande.

Psalmen (ps 51) är känd för att handla om Davids syndanöd när han bedragit sin vän och tagit hans hustru till sig samtidigt som han gett anvisningar om hur vännen, maken till Bat-Seba, skulle dödas vid fronten. Men orden är allmängiltiga, bönen personlig flera tusen år senare när hjärtat kört fast – helt oberoende av omständigheterna. För mig, tror jag, att det då framför allt handlade om livsleda, en önskan om att både ge upp och fortsätta. Jag behövde Guds stora nåd för att resa mig ur svårmodet. Och psalmerna har i alla mina år som kristen fått hjälpa mig att uttrycka mina känslor eller min längtan när egna ord känts futtiga, slitna, verkningslösa.

Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.

Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.

Jag satt i den röda gungstolen och bad denna psalm sommarmånaderna igenom och följde med hur solen förflyttade sig över de ljusbruna golvplankorna, hur trasmattans färger var invävda.

Vad det sedan än handlar om – vårt förkrossade och bedrövade hjärta -så får vi stundom enträget klamra oss fast vid Guds löften om att möta, beröra oss så att vi kan leva äkta och med tacksamhet, får gråta skrika, bäva, förtrösta. Och ibland är det så självklart: vi bara vilar i Hans hand, solar oss i Hans gemenskap.