Vi kom ut till skärgården halv elva på kvällen. Jag såg knappt min hand framför mig när jag försiktigt tog ett steg i taget för att med foten känna hur stigen går fram mot huset. När jag stiger ut ur det tätare mörkret bland träden, ut på den lilla gräsplätten före sandstranden och havet tar vid, överväldigas jag av stjärnhimlen. Havet som susar och brusar, vågor sköljer mot land och miljarder små stjärnor man aldrig kan se i en upplyst stad flimrar, skimrar, gnistrar.

Det är nästan för mycket för en liten mänska att uppleva.

Och jag vet att jag gjorde rätt som föreslagit att min man och jag skulle ta oss ut till landstället så här sent efter en födelsedagsfest. Hela min kropp ropade efter hav och skog. Men så här hade jag ändå inte väntat mig att bli välkommen av naturens Skapare, av min Frälsare och Gud.

Jag säger ingenting när jag ligger mellan lakanen och hör havets brus, för min kropp är för trött. Men mitt inre bultar av tacksamhet. Jag ligger som i livmodern, jag ligger i Guds stora famn och alla problem, alla olösta frågor drunknar i himmelens och havets storhet, i det större, det fantastiska, i Herren själv. Här får jag vila och lasta av alla bördor. Jesus säger att hans ok är milt. Hans börda lätt. Ibland bär jag allt själv, märker inte hur jag samlar på mig.

Den natten blev avlastningen och själavården väldigt konkret. För en känslig mänska kan stadsljuden slå som spikar in i en trött kropp. Då behövs hav som omhuldar, stjärnhimmel som visar proportioner, en liten stuga mitt i det stora, ett enkelt hem mitt i livets komplexitet.

Tacksam för andhål. Tacksam för platser som skänker mig ro. Tacksam för att få lämna mitt liv och mina bekymmer vid Kristi kors.

Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet. (Ps. 4:9)

Jag sitter i ett tidigt morgontåg och läser mina whats app-meddelanden på väg till Böle för att byta tåg till Vasa. Framför mig har jag diakonidagar.

När jag tittar upp från telefonen ser jag solen leta sig fram mellan träden, smeka trädtopparna, röra sig in mellan buskagen och jag blir betagen. Ser mig snabbt omkring (som ville jag dela upplevelsen) och ser fem andra passagerare, var och en stirrande in i sin mobiltelefon, som också jag nyss gjorde. Men solen den har funnits och finns där hela tiden med sina gyllene morgonstrålar. Få ser den.

Det blir en påminnelse för mig om att sådan är Gud. Han finns här hela tiden både när jag sysslar med annat och inte ägnar honom en tanke lika som när jag uppmärksammar Honom. Jag är med er alla dagar till tidens slut, säger Jesus. Sök mig och ni ska finna mig. Närma er mig och jag ska närma mig er. Jag överger er aldrig. Sök mitt rike och också det andra ska tillfalla er. Och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten. Jag är vägen, sanningen och livet. Den som tror på mig ska inte förgås utan ha evigt liv. Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Tåget susar på sina spår, fler människor stiger på. Solen är med hela vägen till Vasa. Men jag ser inte så mycket ut genom fönstret för jag läser och stundtals pratar jag med mina diakonikolleger som också är med på tåget. Men min resa är förvandlad. Jag är fylld av lugn och förhoppning, vet att livet är större.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps. 139:1-3, 5-6, 23-24)

Det händer att någon jag träffar undrar hur jag, ”som är så vanlig”, är församlingsaktiv. Varierande formuleringar eller minspel visar då en förvåning över att jag sedan ett antal år någorlunda ofta går i högmässan, att jag engagerar mig på olika sätt i församlingsverksamhet och att jag så där i allmänhet vill göra nånting mera av min kyrkotillhörighet än att bara passivt betala kyrkoskatt.

Beroende på sammanhang kan det för andra vara ovanare att prata om tron än att t.ex. prata om min regnbågsfamilj. Det är som att mina ”kristna böjelser” ibland väcker överraskande stor förvåning och höjer ögonbrynen hos förvånansvärt många. Också för mig själv kan det kännas intimt och blottande att utanför kristna sammanhang prata om min tro.

Det kan kittla till i magen av att s.a.s. komma ut som kristen. Jag försöker ta vara på stunden, hitta vardagliga ord för att prata om min och andras vardagstro. Ibland blir jag nästan besvärad, för att sedan snabbt bli störd på mig själv. Ska det nu vara så svårt?! Jag är ju bara en vanlig typ som pratar om nånting som är viktigt för mig.

Och tänk att det faktiskt är så – att också jag som är så vanlig har något att hämta i kristendomen. Inga specialkunskaper eller superförmågor behövs, inga meriter, inga inträdesprov. Jag kan och får ta emot all den sprudlande glädje, den kraftgivande hjälp och de stränga tankar som den kristna tron bjuder på helt som jag är. Jag som inte kan Bibeln in och ut, jag som inte gör allt rätt, jag som inte är perfekt, också jag är välkommen i den gemenskap som Jesus talar om och erbjuder.

Det stör mig inte ens att jag inte förstår allt inom den kristna tron. Jag låter mina ben och tankar bära mig till högmässan och och annan verksamhet ändå; tacksam och lycklig för trosgemenskapen som ger mig så mycket att tänka på, luta mig mot, stångas med och inspireras av.

Jag fortsätter på mitt tema från i våras om matrekommendationer och skriver om fetma. Att allt fler har en betydande övervikt är ett stort problem inte bara i rika länder, utan också i fattiga. Vi vet att det är dyrt att äta hälsosam mat. Sk skräpmat marknadsförs ofta hårt och dessutom innehåller den mycket fett och salt som människor i allmänhet biologiskt är programmerade att gilla. Låga inkomster räknas vara en riskfaktor för övervikt på befolkningsnivå.

I Finland är vi mycket lyckligt lottade som har skolmat för barnen. Myndigheterna i Finland borde satsa mer på att sänka priser på grönsaker och frukt för konsumenten (utan att lantbrukarna lider) och använda olika skatter för att försöka sänka konsumtionen av ohälsosam föda (och alkohol). Både gener och levnadsvanor ”ärvs”.

När vi talar om fetma behöver vi skilja på hur vi pratar om fetma på befolkningsnivå och på individnivå. Jag hävdar att om du inte är ansvarig för vården av personer i din omgivning så är det helt onödigt att kommentera dessa personers vikt eller oombedd ge goda råd. Också vårdansvariga måste på riktigt vara lyhörda för när det är viktigt att ta upp vikten och när det kan vara direkt skadligt. Alla har rätt att få vara stolta över sig själva och sin kropp, oavsett BMI. Det är en helt annan sak att i individuell vård tillsammans planera hur hälsan kan maximeras och stöda viktnedgång hos den som är motiverad till det och behöver det. Därför är fenomen med att lyfta fram kroppars skönhet oberoende av vikt, sk kroppspositivitet inte något hot mot folkhälsan. Man kan argumentera att när fler mänskor blir överviktiga förskjuts det normala, ( t ex jämföra hur klädstorlekar ökar över tid) och att det inte är bra. Jag tror ändå att vårdsektorn oberoende håller ett grepp om vad som betecknas som övervikt. Det är också bra att komma ihåg att vikt är EN riskfaktor. Varje individ sköter sin egen hälsa och bestämmer själv över sin kropp. I en utseendefixerad värld kan inte lite mer narturlig kroppspositivitet skada.

Människans metabolism är mycket komplicerad och numera vet man att även om det i princip stämmer att man ska bränna mer energi än vad man lagrar för att gå ner i vikt, så är det mycket som påverkar vikten och det är inte enbart fast vid någon sorts självdisciplin hur viktnedgång lyckas. Att säga ”Ät mindre så går du ner i vikt ” åt en person med övervikt är ungefär lika hjälpsamt som att säga ”Spara dina överloppsslantar i fonder så blir du rik” åt någon som får utkomststöd.

Tarmhormoner som påverkar hjärnans hunger- och mättnadssystemen spelar en stor roll. Folk med övervikt har i regel mindre halter av vissa tarmhormon som signalerar mättnad och även om de går ner i vikt hålls nivåerna lägre än hos människor med normal vikt. Mångas kroppar är programmerade att gå upp igen till den vikt kroppen tror den behöver vara på och jo-jo-bantning gör ofta att vikten stiger och nedstämdheten ökar. Med större övervikt blir det ofta också svårare och jobbigare att motionera.

Det finns i regel inga snabba metoder som leder till bestående viktnedgång i de allra flesta fall. Det bästa man kan göra att är göra små eller stora livsstilsförändringar som man kan hålla sig till i åratal. Inte det allra lättaste precis.

Jag ser ofta att övervikt åtminstone delvis beror på tröstätande. Mat /godsaker hjälper för stunden mot sorg och ensamhet. Det ger en omedelbar tröst tänker jag, som ändå sedan ifall en äter för mycket, likt alkohol sedan ger krabbis. Jag märker ju det hos mig själv att tröstätande av choklad och godis är en ”metod” jag använder. Choklad är bara så otroligt gott och chokladen ger tröst på nolltid i ett livsskede då det inte alltid finns tid för att koppla av för sig själv. Det behövs ingen annan person, det är bara att öppna godisskåpet ( i smyg för barnen) och njuta av den extra chokladen i hjälpköket.

Här finns det inga lätta lösningar heller. För den som äter godsaker av ohejdad vana kan det hjälpa att bryta vanan genom att distrahera sig med att göra gympaövningar eller städa lådor som det föreslogs i ett radioprogram där redaktörerna fick goda råd av en hälsocoach. När jag hörde det rådet kände jag mig verkligen mycket skeptisk till det. Jag äter ju för mycket choklad just för att det skall finnas ett glädjegivande, tröstande inslag en jobbig dag. När jag försöker minska på chokladätandet överanvänder jag xylitoltabletter och pimplar i mig lättcola. Det som nu förstås hjälper en del är att äta tillräckligt mat, tillräckligt regelbundet och motionera regelbundet för att få sin endorfinkick.

and om många av mina blogginlägg vill säga en sak. Alla människor är lika värdefulla, oberoende av yttre faktorer som hudfärg och vikt. Vi måste sluta skuldbelägga varandra i ett försök att få oss själva att verka bättre. Skam över utseende och vikt är inte till någon som helst nytta, tvärtom.

Hägern kom äntligen. Och nog har jag väntat och tittat med en utdragen blick från glasverandan ut på sandstranden, stenmuren, ställt mig på verandatrappan, litet längre fram så jag ser bakom tallen som ligger böjd över utsikten, och kikat om den möjligtvis skulle ha satt sig på stora röda stenen längre ut i vattnet som den gör då och då. Men ingen häger och jag har lagt mig. Och jag har stigit upp tidigt och gått ut och kissat och rört mig tyst ifall den nu skulle ha satt sig på vår strand. Men förgäves. Inte.

Så är semestern slut och jag sitter och lägger en av sommarens sista patienser vid verandabordet. Ser ut över det lugna havet, säger att nu ska jag ännu vänta och se tills jag inte ser korten längre, ytterligare plockar jag fram en lampa, drar ledningen så att den räcks, lägger ut mina damer och knektar och tior tills ögonen värker, men ingen häger på plats.

Söndag morgon öppnar jag mina ögon och tittar ut över havet helt utan förväntan på att se hägern, för om den tidigare visat sig har det varit på kvällen eller fyrafem-tiden på morgonen. Nu är klockan halv sju och jag ska tömma blåsan, söker tröjan som hänger över stolen, tittar som alltid ut över havet, och då står den där på sina långa smala ben, svänger på huvudet nonchalant, att vad tänkte du, och med mig har jag min fru. Jo, de är två. De rör sig på sina pinniga gulröda ben ut i strandvattnet, av och an på stenmuren invid. Jag står alldeles tyst och orörlig och iakttar dem båda två. De flaxar till, breder ut sina gråsvarta vingpennor, i ett svep flyttar de sig tio meter, spankulerar en stund till på grannens vida sandstrand tills de lyfter och säger god höst.

Inte endast denna gång händer det, utan många gånger under min vandring med Gud: Jag har väntat, bett, misströstat och när jag minst anar det finns bönesvaret där, och mer fulländat än jag kunnat ana, det liksom faller mig i famnen, överrumplar och all svår väntan bleknar.

Jag letar igen fram psalmisten:

”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet. [ ]Ty du gläder mig, Herre, med dina gärningar, jag vill jubla över dina händers verk.” (Ps.92:2-3,5)

Tack, tack för det oerhörda att få se, att få vara med, att låta vara.