”Vah, är det dags igen?!” hör jag mitt inre förvånat utropa. Ganska nyligen var det ju som jag senast var överrumplad av att stora fastan före påsk närmar sig med snabba steg. Ett år har gått, min längtan efter något mer än vardagsruljangsen har inte blivit mindre.

Fastan ska förstås inte vara en tävling i att lyckas fasta bättre än tidigare år, men eftersom den där längtan efter att se livet i alla sina färger och inte bara som en räcka deadlines finns kvar vill jag ändå ta nya tag.

Första rutan i årets fastekalender bjuder idag 14.2 på frågan ”Var fäster jag min blick?”. Det känns som en bra startsträcka inför årets fyrtio fastedagar att fundera på ett svar. Var vill jag fästa blicken under fastans veckor? Var vill jag fästa blicken i mitt liv överlag?

Jag vill se förbi egna och andras prestationsförväntningar.

Jag vill se förbi materiell kapprustning.

Jag vill se förbi yta och snabba kicks.

Jag vill se förbi det världsliga mot något större.

Låter det här som höjden av präktighet? Kanske lite naivt eller elitistiskt? Vill jag så ädelt höja min blick för att kunna kruxa av nya (andliga) duktighetspoäng? Är det ett lyxproblem när jag anser mig ha tid och behov att fundera på finlirande ärenden som det här?

Jag tror inte det. Jag tror att vi behöver den stillhet och eftertanke som fastan bjuder in till. Det är sedan länge populärt med mindfulness och mycket annat som tränar oss i att vara närvarande, ger övning i att stilla oss mitt i samhällets flöde av stimuli. Oberoende av om du närmar dig fastan med uttalat kristna tecken eller inte kommer fastan som en möjlighet att bli mera närvarande, att varsebli andra aspekter i tillvaron än vi kanske annars gör.

Jag drömmer om den glädje och frihetskänsla en nyvunnen enkelhet kan ge inte bara under fastans sju veckor, utan också långt efter att fastans allvar övergått i påskens glittrande glädje.

Kittlar det till i dig av en liknande dröm? Vill du också begrunda var du fäster din blick? Häng med i fastekalendern! Kalenderns rutor uppmuntrar varje dag till stillhet och eftertanke; varje ruta bjuder på en tanke, bön eller förslag till någon konkret handling. Kom med, ta steg för steg mot drömmen och mot påsken!

Här hittar du kalendern som pdf om du vill printa ut den. Du kan också följa med i kyrkans och flera församlingars sociala medier och hitta dagens kalenderruta där.

https://evl.fi/sv/familjefester-och-helgdagar/helgdagar/pasken/fastekalender/

Vi har firat kyndelmässodag - en dag när alla stearinljus som skulle användas under kyrkoåret välsignades. I söndags lästes texten om Symeon upp ur predikostolen.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Den helige Ande hade uppenbarat för honom att han skulle få möta Messias, Frälsaren innan han dör. Nu hade han kommit, ledd av Anden till templet och träffade föräldrarna till Jesus. Han tog barnet i sin famn och såg det, kände det och visste att tiden var inne, att löftet var fullbordat.

Så många av mina bekanta visar nuförtiden bilder på sina barnbarn. De små söta ansiktena, munnar som söker ett bröst, slutna ögon, fullständigt beroendeskap av de vuxnas händer och kärlek. Doften av ett spädbarn, jag känner den fast mina barn nu är vuxna.

Så valde världens Frälsare att komma till oss.

Nu kunde Symeon tryggt lämna jordelivet. Israels och hela världens Tröst vilade i hans armar. Bokrullarna från forntider rullades upp för hans sinne där alla profetior om Messias finns nedskrivna. Den helige Ande kanske pekade på några specifika ställen i hans inre, fyllde honom med visshet om att världens ljus var här. Är här.

När vi tänder våra stearinljus eller kökslampor får vi tacka för att Ljuset, något större bär oss. Gud valde att ge sin son för att vi skulle få liv och förlåtelse. Vi får också vara ledda av Anden i vår vardag – som Symeon på sin tid. Vi får be att Gud leder oss till tröst och att ge tröst och uppmuntran. Vi får låta oss ledas till platser och beslut som är tänkta för oss och för våra medmänniskor omkring oss. Israels Tröst, barnet som vilade i Symeons knotiga händer, växte upp och tog sitt kors och är hela världens tröst. Det känns att det är viktigt nu att leva nära Jesus. Mycket av det självklara har blivit osäkert. Vi får, medan vi inväntar Messias andra tillkommelse, vänta på Guds Ande och hans ledning i vår vardag, öva oss i lyhördhet och i att låta oss älskas. Söka Kristusdoften.

I många år har människor (inte minst mina syskon) förundrat sig över att min första impuls när det gäller att få svar på ganska lätta frågor är att fråga någon jag känner snarare än att googla. Man skulle säkert få svaret snabbt då man googlar, och jag har aldrig egentligen haft någon annan förklaring att jag helt enkelt inte vill. Jag har själv funderat på detta på senaste tiden. Varför vill jag hellre fråga någon jag känner?

Trots att jag gärna skulle vilja påstå annat så är jag en produkt av min tid. Jag är van med att kolla upp saker på nätet, som vilka konserter som är på kommande eller vilken tid en debatt sänds på TV. Jag vet hur en gammal radio fungerar. Alla kanaler har frekvenser, och man ställer in radion till kanalens specifika frekvens och så hör man det som sänds. Då insåg jag plötsligt att jag inte visste hur man fick reda på vilken kanal som var på vilken frekvens innan man kunde söka upp svaret på nätet. Så jag frågade mommo, trots att det kändes som en rätt dum och irrelevant fråga.

Jag fick ett rätt enkelt svar, ganska fort, och det uppmuntrande orden: “det finns inga dumma frågor”. I den stunden insåg jag att en del av glädjen av att fråga ligger i den kontakt man får med andra människor, speciellt med människor som är annorlunda än jag själv. Mina morföräldrar har vuxit upp i en helt annan verklighet än jag, och en kort stund får jag ta del av den.

De senaste trettio åren har skapat en helt ny värld. I tusentals år har man frågat de som är äldre, för att det var så man lärde sig. Idag bara söker vi upp svaren på nätet. Tänk på en maträtt som din mamma, eller någon annan du lärt dig mycket av, brukar laga. Kan du det receptet? Vet du vad knepet är?

Jag vill lära mig av människor. Jag vill känna att jag är en del av kunskapens kedja. Det finns många som inte hinner tala med sina mor- eller farföräldrar, så det kan löna sig att ta chansen. Jag som är studerande har också tusen resurser att ta till, och inte minst av dessa är den otroligt kunniga staben vid Helsingfors Universitet. Dessa människor som har spenderat flera år på att samla kunskap. Jag kan gå och fråga vilken som helst av dem om hjälp.

Internet är en otroligt värdefull resurs, som absolut ska utnyttjas. Men fundera ibland ifall ni kan fråga någon istället. Ställ den “dumma” frågan, och tänk på alla de människor som i flera generationer har ställt liknande frågor. Vi är alla en del av en större helhet, ingen är ensam. Ibland lönar det sig att ta en stund och uppskatta det. Tala med varandra, och ställ dumma frågor.

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång, sjunger vi i psalm 274 i psalmboken (översatt av Britt G Hallqvist 1970).

En morgon när jag vaknade var alla mina problem borta och det var helt som det skulle vara. Med ens kände jag mig ändå borttappad. Jag tyckte att jag svävade i luften utan hållpunkter. Hela mitt liv var ju uppbyggt på problem; mina egna och andras och vad skulle jag nu göra?

Kroppen drev omkring i rymden. Den sökte efter någonting att utgå ifrån. Då hörde jag röster, medan jag svävade där med utsträckta armar och ben – det lät som sång. Luftströmmen lotsade mig närmare ljudet. Jag hörde klockor, bjällror, stråkinstrument, klarinetter och oräkneliga sorters fågelsång och – kvitter. Där stod Han, Honom jag längtat att få se på riktigt hela mitt liv, och dirigerade orkestern. Han var så glad och omgiven av alla fåglar som existerar och existerat och jag tänkte att jag nu är i den himmelska kören, det här som Guds folk talat om. Allt ska lovprisa Herren, allt skapat är befriat!

Paulus skriver i brevet till Filipperna: Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är. (Psalm 274)

Presidentvalet är ju högaktuellt och presidentkandidaterna har intervjuats om mycket, även om värnplikten ska gälla kvinnor. Jag passar på och delar mina tankar om saken.

När jag var ung och vår amerikanska gäst blev chockad över att inte kvinnor kunde göra värnplikten, ryckte jag på axlarna, det hade jag aldrig funderat på. År 1995 blev det möjligt för kvinnor att frivilligt göra militärtjänstgöring. När det för några år sedan i sociala medier diskuterades att göra värnplikten könsneutral var min respons: Inte innan jämställdheten är mycket bättre uppnådd i Finland! Ifall kvinnor förlorar ytterligare ett år på arbetsmarknaden minskar kvinnans euro ännu mer. Visst kunde jag förstå kompisars åsikter om att kvinnor i arme´n lär sig värdefulla ledaregenskaper och knyter kontakter de har nytta av i arbetslivet. Och jo, jag tror nog att de kvinnor som gjort frivillig militärtjänstgöring har nytta av det i arbetslivet och får en del skinn på näsan som gör det lättare att t ex löneförhandla.

Visst är det lite gammalmodigt att alla män måste göra antingen civiltjänst- eller militärtjänstgöring medan kvinnor inte behöver göra det, men jag hävdar att väldigt många kvinnor redan gör sin plikt för fosterlandet genom att jobba inom yrken där de tar hand om människor t ex inom vården och socialvården och får alldeles för lite betalt för det, under en hel arbetskarriär. Hur vi ska göra så att insatsen skulle vara rättvis vet jag inte. Jag förstår att det knappast går att slippa en militär- eller civiltjänstgöring genom att lova en ska jobba inom ett för samhället viktigt yrke. Hur skulle en sådan yrkeslista se ut?

Vi såg ju redan under covid-pandemin hur orättvist det var då yrken inom kulturbranschen inte värdesattes och vi vet att ett land i krig behöver industri, företag, möjlighet till ett normalt vardagsliv för att klara sig. Ännu mer dystopiskt skulle det vara ifall kvinnor som lovade föda barn och uppfostra dem, inte skulle beröras av en könsneutral försvarstjänst. Samtidigt vet vi att det är kvinnorna som föder barnen, oftare är hemma med småbarnen, fortsättningsvis ofta har huvudansvaret för barnen och har sämre lön än män. En ensamstående trebarnsmamma som jobbar som närvårdare har minsann under sitt liv redan dragit sitt strå till den gemensamma stacken utan någon militär- eller civiltjänstinsats som 19-åring. Men vad som händer i framtiden vet inga 19-åringar och att ha 30-åringar i någon civiltjänstform skulle också vara svårt.

Nu har SFP och Samlingspartiet beslut på att de vill jobba för den modell som Sverige har, där både pojkar och flickor omfattas av värnplikten, men där man har valt att endast utbilda en bråkdel av årskullarna. Under den här regeringsperioden är det tänkt att både killar och tjejer ska kallas till uppbåden för att öka andelen frivilliga kvinnor som gör militärtjänst och det är rimligt tycker jag.

Anna Sourander, journalist på ÖT, var den första jag såg sett offentligt ta upp problematiken då hon i sin ledare 10.1.24 skrev om hur värnplikt för kvinnor kan motverka jämställdhet och skapa ytterligare utmaningar för nativiteten. Det här är en sak som på riktigt måste diskuteras. Att bara jobba för kvinnlig värnplikt utan att ändra på resten av paketet blir inte bra.

Försvarsmakten som är känd för att vara konservativ tycker inte det finns orsak i nuläget att ändra på lagen. Men som Anna Souraner påpekar i ledaren kan det bli brist på kompetenta män i och med mindre årskullar och armén skulle ha nytta av att fler kvinnor gör militärtjänstgöring. Ett villkor är att försvarsmakten skärper sig. Andelen kvinnor som blir sexuellt trakasserade är oacceptabelt hög. Förstås är trakasserier av alla de slag mot alla kön oacceptabel. Det finns inget försvar heller för pimsning och liknande trakasserier. Ungdomarna är där för att lära sig försvara sitt hemland och dess nordiska demokratiska principer. Nog är det då en skam om beväringarna trakasseras under processen. Det är inte de kvinnor som eventuellt efter en lagändring blir beväringar som ska se till att trakasserier försvinner, även om jag tror att en större mängd kvinnor i arme´n skulle bli den våg som hjälper till att nöta bort manschauvinismen där.

Det som hör ihop med kvinnlig militärtjänst är att det öppet diskuteras planer för hur göra ifall det, Gud förbjude, skulle bli krig. Självklart försvarar kvinnliga reservister Finland på samma sätt som manliga, men det skall vara klart i förväg att barnen i en familj har rätt till en hemmavarande förälder. Det funderar jag vidare på i en senare blogg.