När jag skriver det här är det sex veckor sedan min mamma dog. Det var en verklig bubbla där i hennes rum på boendet de sista två sommarveckorna. Världens gång och det inrikespolitiska virrvarret kändes avlägset. Mammas kropp och sinnen kämpade mot den lunginflammation som skulle bli den sista, i hennes rum stod tiden stilla medan familjen kom på några sista besök och jag med pappa väntade på det oundvikliga. Allt handlade om hur mamma såg ut, vilka ord vi kunde urskilja, hur kroppen ändrades, hur hon andades. Att hon andades. Hur länge skulle det starka hjärtat envist slå när kroppen annars till större delen hade gett upp?

Hur har det då varit de här sex veckorna sedan mamma dog den där måndagsmorgonen med fåglarna kvittrande i gryningen? På något vis rullar ju vardagen på, kan jag konstatera nästan förvånat. Tonåringar ska ha mat på bordet, tre-åringar vill baka med modellera, jobbmöten ska hållas, räkningar ska betalas, tvättmaskiner ska tömmas och nätter ska sovas så gott det går.

Stundvis fylls jag nästan av dåligt samvete: hur är det möjligt att jag trots en viss dimma och en stor trötthet ändå tycks kunna greppa vardagen?! Min mamma har ju dött! Livet tycks gå vidare utan att jag bryter ihop, är det faktiskt okej?!

Mina tankar och mina vänner säger mig att allt är okej. Jag sörjer och saknar hela tiden, men samtidigt också i en berg-och-dal-bana. Sorgen kommer och går på olika sätt i olika vågor och perioder. I vissa ögonblick ser jag på mig själv nästan nyfiket och fascinerat, ”vad intressant att få vara med om den här processen”.

De senaste åren har jag insett att jag har haft väldigt många frågetecken kring vad som händer och vad som behöver göras när någon dör. Jag råkade nämna det här i våras en gång i rätt sällskap, nu är jag så glad att min församling ordnar en serie träffar kring just det här. Serien ordnas som ett brett samarbete med andra aktörer, det blir information och samtal om allt från gravkontorets tjänster och bouppteckning till palliativ vård, omhändertagandet av kroppen och sorgebearbetning.

Vad skulle du vilja veta mera om som gäller din egen eller någon annans död? Jag tycker vi talar så lite om döden, fast den berör oss alla. Både träffarna i den här serien, som heter När någon dör, och mina bloggtexter här på Andetag om min mammas död är inlägg i den tystnaden.

Om du inte bor i Åbo-knutarna och kan delta i höstens träffar kan du alltid prata med någon. Fråga hur hen har tänkt och gjort när de berörts av ett dödsfall eller vad de önskar för sin egen del. Eller bara sitt en stund tillsammans, ta er tid att begrunda både livet och döden.

Livet fylls av glädje och sorg och som bäst är det väl i vår vardagliga lunk. Men ibland kan lunken bli som en mörk lång tunnel. Ibland kan böneämnen komma i så stora mängder och vara så svåra och sorgsna och övermäktiga att modet faller.

Då påminner jag mig om min senapskornstro som räcker till ett stort träd där fåglarna kan bygga sina bon eller om vännerna som bar den lame mannen och hissade ner honom genom taket framför Jesu fötter när de inte nådde honom på grund av trängseln. Jag minns Paulus och Petrus som lovsjunger Gud (vid olika tillfällen) i fängelset dit de är placerade för att de predikat Jesus. Och i lovsången faller kedjor och murar och de går fria. Också Jerikos murar föll en gång – inte för att armén ingrep utan för att lovsångarna gick sina sju varv runt stadsmuren och slog på sina instrument och prisade Gud. Så vann de segrar. Jag minns den blinde som ropade, envist, vid vägkanten, ropade och folket ville tysta ner honom, sa att han inte skulle störa mästaren, men han fortsatte ihärdigt tills Jesus stannade upp på vägen och frågade vem som ropar och bad någon föra fram mannen, frågade vad han ville. Han ville kunna se igen. Och det fick han! Och kvinnan som litet hemligt tog tag i Jesu manteltofs, rädd för att märkas, fylld av skam, och blev helad. Petrus som vandrat tre år med Jesus och förnekar honom när mörkret är som mörkast – och blir senare både förlåten och upprättad och satt i en ledartjänst. Dessa erfarenheter lever vidare i berättelser som ännu idag påverkar mitt livsmod, vägleder och ger hopp. Här är vi mitt i omöjligheterna – men Gud har också tidigare lett människor igenom. Och Han är densamma idag.

När bördorna blir stora får vi minnas att Jesus tog oket på sig, att det ändå är Han som bär och Han som gör undren. Trötta får vi vila vid Hans löften, styrkta får vi se vad Han gjort förr och erinra oss att för den kristne finns alltid ett hopp om mirakel. Vi har redskap som fasta och bön till vårt förfogande, men det är Gud som gör undren. Och redskapen behöver vara drivna av Kristi kärlek och omsorg att de inte blir skramlande metallverktyg som slår ner oss själva och dem vi har omkring oss. För störst bland dessa tre: tro, hopp och kärlek – är kärleken.

Till dig. Herre, lyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. (Ps. 25:1)

Fågelkvitter hörs genom det halvöppna fönstret. Men det är inte det som väckt mig den här morgonen. Jag tror det är Guds Ande som försiktigt blåst på mig, vidrört min själ så att min bön om att få vakna i tid till morgongudstjänstens klockringning uppfylls.

Nu hör jag ett svagt klingande och ett starkare plingande och ett ömt rus av klockor, asplöv som förvandlats till silverbjällror sveper i luften. Ringningen, klangen, plinget virvlar i skyn, når in genom öppna fönsterspringor, samlar, kallar alla som vill och önskar till gudstjänst. Klockan är litet över halv fem på morgonen och jag ligger stilla och lyssnar, stiger snart upp och går rufsig iväg genom den tidiga morgonen mot den ortodoxa morgongudstjänsten i Nya Valamo. Därför är jag ju här.

Hjärtat längtar, värker efter Gud. Jag ser Honom i de tända ljusen, hör honom i psalmerna och Fader vår som läses upp, sätter mig i ett sidorum och hör, ber medan mumlet från stora salen pågår i min bakgrund. Ikonerna vakar över mig, som änglarna som fanns vid min säng i natt.

Och samma upplevelse kan jag ha på verandan på landstället vid havet när en doppingfamilj besöker vår strand, dyker upp, dyker ner, spritter över vattenytan i pur glädje. Havet glittrar, vågorna drar mot stranden, havet mörknar och molnen reser sig från syd lilafärgade, majestätiska. Havet lugnt, stilla, så att en tunn kvist hörs när den singlar mot marken. Månen stiger upp ur kvällen och berättar om stjärnor och drömmar och allt som är större än allt som är stort.

Min längtan att få tillhöra Skaparen, att få vara i det renaste, vackraste, ömmaste, mest äkta. Att få vara jag helt och hållet, att få vara du, att få vara vi, att tillhöra, ge och få och dela.

När jag går ut i vardagen får jag bära med mig klockringningen som kallar och vägleder mig. Den kan finnas där inom mig liksom havet och skogen sedan barndom mitt i stadens rush, tutande bilar, tunga matkassar. Så kan min hand läggas mot magen eller hjärtat, litet så där i smyg, och jag vet, jag vet att jag bär den där skatten med mig.

Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himlen. Visa mig den väg jag skall gå, till dig upplyfter jag min själ. (Ps 123, 143)

Ingen vinner på att ett samhälle blir polariserat utom diktatorer och extrema rörelser. Men hur gör man för att undvika polarisering? För att citera Michelle Obama: “When they go low, we go high”.

Vi ska bete oss som vi själva vill bli bemötta. Allt en skriver bör gå igenom face-to-face-testet.

Vi håller kontakten med dem som har en annan åsikt än vi själva och vi kallar inte varandra för fula saker. Det är möjligt att föra en debatt civiliserat om båda parterna vill göra det. De som inte för en debatt schysst utan sysslar med riktade trakasserier (online shaming, maalittaminen) skyddar vi varandra för och anmäler vid behov till polisen.

Vi kompromissar däremot aldrig med att stå upp för den som har en svagare position i samhället och godkänner aldrig rasism. Det finns något som heter helig vrede och den ska man inte behöva släcka för att minska polariseringen.

Sann ironi sparkar uppåt. Yttrandefriheten är en grundsten i en demokrati, men den rättigheten är alltid underställd rätten för alla att inte bli hotade och diskriminerade.

När hennes svarta hår glänste i solen kunde man se att det var blåsvart. Det kändes annorlunda att fläta det och hela hon doftade av främmande kryddor. När det blev vårfest bar hon en klänning som kom som från en annan värld – en ljusblå med skira volanger. Exotisk. Hennes mamma hade ett stort och varmt leende, som min.

Min hemby utanför Jakobstad på 90-talet var en multikulturell miljö. Gränserna mellan ”oss” och ”dem” bleknade bort och försvann: på skolgården, i väntrummet, på grillfester och föräldramöten. Kvar fanns det som förenade oss – målet och drömmen om ett gott liv i ett gott samhälle. Politik i sin utlevda form, kan man kanske säga.

Jag skäms ännu över att jag en gång frågade min vän om hon längtade hem, till sitt hemland. Hennes blick stelnade till, och hon vände bort sitt ansikte. ”Jag kan aldrig åka tillbaka,” sa hon stumt. Hon tog inte ordet ”hem” i sin mun. Plötsligt förstod jag. Det fanns inget ”hem” att åka tillbaka till. Hennes hem var hos oss. Hennes hemby var min hemby – likafullt hennes som min. Hon hade ingen annastans att gå. Inget annat land, ingen alternativ barndom. Och jag hade, med min fråga, skapat ett avstånd. Jag hade fått henne att känna sig utanför, som en främling.

Människan är en känslig varelse. Rätten att få finnas till, höra till och ta plats må vara hur grundlagstryggad som helst. Men om vi inte bekräftar den i ord och handlingar när vi lever tillsammans, väger den lätt mot upplevelsen av utanförskap. Det erfor jag bittert som nioåring, jag såg det i hennes stelnade blick.

Om en nioåring med en okänslig fråga kan få någon att känna utanförskap, hur mycket kraft har inte en offentlig persons ord och handlingar – eller tysta medgivande.

Nu har jag en nioåring och vi satt häromdagen och åt våra frukostflingor. Jag hade läst dagens nyheter och han ville veta vad som bekymrade mig. ”Det kan hända att regeringen faller ikväll”, sa jag med en oplanerad ton av apokalyptisk dramatik. Så naturligtvis ville han veta vad och varför, vem och hur.

Det tog oss en halvtimme att reda ut vad demokrati och rösträtt är, hur en regering blir till, vad invandringspolitik är och vad rasism är.

Men hur förklarar man för en som inte ser hudfärg vad rasism är? Mitt barn växer liksom jag upp i en multikulturell omvärld, men med en avgörande skillnad: illusionen om ett enhetssamhälle finns inte längre. Också jag kan med lätthet säga att det var en illusion, även om den tedde sig som myt på 90-talet: sann för den som tror på den. Fortfarande kan uttryck som ”Finlands folk” blåsa liv i illusionen om enhet, lite som klåda i ett några dagar gammalt myggbett. För honom är homogenitet, likformighet, inget självändamål. Och annorlundahet är inte en exotiskt fläkt från en annan värld. Det bara är, här och nu.

Jag försökte förklara för honom vad rasism är. Om hur det finns de som tänker, att det bästa vore om hit inte kom några människor någon annanstans ifrån – någon som är annorlunda, ser annorlunda ut, tänker annorlunda och tror annorlunda. Jag utvecklade tankegången, och hans stora blå ögon blev om möjligt ännu större och blåare. ”Men mamma, är inte alla lite annorlunda?”

Han fortsatte med en referens till en kaffereklam, som menade att muggarna är olika, men kaffet är detsamma, och att vi alla är likadana inuti. ”Det är förresten inte heller sant,” sa han med eftertryck. ”Vi är inte alls lika inuti. Tvärtom är ju allihop olika. Det enda som är lika med oss är att vi är människor.”

Ja, jag älskar mitt barn och ser honom med rosa linser, men jag önskar att jag hade formulerat det själv.

”En människa är en människa är en människa”, sa den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu.

Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus. Om inte inte alla människor är lika värda, vad motiverar vår demokrati? Om inte alla människor har rätt att leva tryggt och söka skydd för sitt liv, vad är grunden för vår socialpolitik, invandringspolitik, rättsamhället? Om inte alla människor har rätt att vara del av samhället, varför den fria bildningen? Och om inte alla människor har rätt att växa och utvecklas, varför tryggar religionsfrihetslagen rätten att formulera sin tro och dela den med andra?

Nu har frågan ställts. Är alla människor lika värda? Hur ska vi förstå de grova formuleringar som väckte frågan, och de svepande förklaringar, urskuldanden och ambivalenta ursäkter som gavs för att besvara den? En fråga av den här digniteten, människovärdet, som är grunden för det samhälle vi känner som vårt, måste besvaras med stadig blick.

Jag kommer att ge mig själv och min familj det svar jag upplever att jag inte fått. På onsdag 19.7 kl. 17 går jag med i ett demonstrationståg från Ständerhuset till Riksdagshuset för att efterlysa en nolltolerans mot rasism och för att markera att människovärdet är okränkbart.

Jag önskar att frågan aldrig hade ställts. Jag längtar tillbaka till den tid, när alla människors lika värde var en självklarhet. Ja, jag vet att kultur är en väv som vävs av oss som lever och är. Såtillvida är den ny för varje ny tid, det inser jag. Men att vi skulle riva upp väven ända tillbaka till trådarna i varpen trodde jag inte.

Vi kan inte välja vår tid – men nog vad vi säger och gör. Nu är tid att bekräfta alla människors lika värde, i ord och i följdriktig handling.