Vi talar om saknaden, vi lyssnar, vi tröstar och deltar i sorgen. Så många och fina möten vi får vara med om samtidigt som vi vet att det bottnar i sorg.

Sorg är känslorna vi upplever när vi saknar någon som varit betydelsefull för oss. Alla relationer kan ta slut och när de gör det, uppstår ett tomrum, en saknad, kanske en förargelse, en ilska eller en lättnad. Vi kan vara ledsamma, sorgsna, nedstämda när vi sörjer och saknar. Om sorgen föregås av smärta och sjukdom kan det också finnas en viss lättnad bland känslorna. Alla känslor är tillåtna och viktiga.

Då vi har en relation till en annan människa delar vi tankar, känner känslor och spenderar tid, mera tid eller mindre tid, med varandra. En del relationer är långa och vi blir nästan som en del av varandra. Andra relationer är kortare men känslorna kan vara starka och relationen tät. Det vi upplever och minns är värt att helgas, värt att stanna upp vid.

Vår relation tar inte slut för att den som dött är borta, vi förblir alltid någons barn, någons älskade eller vän. Så länge vi minns någon finns han eller hon kvar, Livet övervinner döden, det som vi delat finns alltid kvar!

Vi närmar oss allhelgona. Då kommer döden närmare, eller riktigt nära för några av oss.

På lördagen är det parentation i kyrkor och kapell utöver vårt land. Namn räknas upp, ett efter ett och vi tänder ett ljus för vart och ett. Alla dessa människor har dött under året som gick från allhelgona till allhelgona.

När de tända ljusen brinner sitter vi kanske på vår bänk och tänker tillbaka på alla dem som stått oss nära under livets gång och som redan är döda. Somligas liv var korta. Andras långa. Någons död berörde oss mer än andras. Det finns död vi kanske ännu har svårt att acceptera. Sorgen är på hälft. Vi har frågor. Vi har kanske utropstecken. Vi har inte talat med någon om hur ont det gör eller vi har talat och talat och ännu lättar det inte.

Allhelgona är en tid då vi kollektivt möter döden. Vi är många som minns. Vi är många som lägger ner våra ljus på gravarna, rättar till ljung och granris, låter blicken vila på det ingraverade namnet. Vi har älskat. Därför sörjer och saknar vi.

Men det finns också annan sorg än den som döden orsakar: Livssorgen som författaren och journalisten Christa Mickelsson i sin nyaste bok ”Lilla förlustboken” för fram på olika sätt. Kanske väller de här obearbetade sorgerna stundvis över oss – och nu när de andra talar om sorg och det skrivs mer om sorg runt helgen – påminns vi om skilsmässan som ännu har djupa spår i vår själ, den tunga sjukdomen, ensamheten i att inte hittat en partner att dela livet med, arbetslösheten, drömmen som aldrig uppfylldes, väntesorgen – för en dag tar vården av min älskade slut.

Det är tid att sörja. Vi behöver också sådan tid. Och så skrattar vi igen. Det ena avlöser inte det andra som på en rak sträcka. Sorg och glädje går snarare parallellt eller leker kurragömma med varandra. Vi behöver bejaka bådadera.

Paulus talar om den tröst skrifterna kan ge. Jesaja skriver: ”Du arma som har blivit så hemsökt av stormar, utan att få någon tröst” – Gud ser oss. Jesaja fortsätter i ett senare kapitel: Jag vill giva honom och hans sörjande tröst. Kung David skriver i psaltarpsalm 23: I dödsskuggans dal är du med mig. Vi är ändå inte ensamma. Guds älskande ögon ser djupt in i vår smärta, och förmågan att sörja är människan given så att hon kan leva vidare och älska.

“Tack att du ser mig i ögonen
och möter mig som en hel människa.”

Dessa ord hör jag rätt så ofta på mitt arbete. I och för sig känns det bra att en som kommit för att träffa mig känner sig sedd och hörd, men samtidigt vrider det i mitt hjärta. Det är inte rättvist att så många medmänniskor har blivit bemött på ett omänskligt sätt.

Vi diakoniarbetare ser på vårt arbete att Finland, som borde vara ett välfärdssamhälle, fortfarande diskriminerar olika människogrupper och tar inte hand om dem som behöver mest stöd. Om man flera gånger blir utan hjälp, växer tröskeln att försöka på nytt för högt. Om man därtill bemöter diskriminering eller osakligt beteende, ger man lätt helt och hållet upp. Och tyvärr finns det diskriminering av olika slag även inom vår evangelisk-lutherska kyrka. Det borde ju inte vara så.

Alla människor är lika värda och bör bemötas lika jämlikt. När jag diskuterar med mina kollegor om människors behov och diakonins tyngdpunkter, brukar jag föreställa mig att Jesus sitter där med oss och tar del i våra funderingar. Jesus ställer oss frågor som:

“Vem syns inte på bilden när vi beskriver olika behov som förekommer inom diakonin?”

“Vem sitter vid bordet som symboliserar vår församling och dess medlemmar och deltagare, och vem fattas därifrån?”

"Vem är dom som lider
och inte får försoning
på grund av att dom är marginaliserade
eller diskriminerade?”

En av mina favoritverser i Bibeln berättar att vi alla är delar av Kristi kropp. Om en del lider, lider Kristus och vi alla.

Jesus frågar: "Vem är dom som lider och inte får försoning på grund av att dom är marginaliserade eller diskriminerade?”

Att bli sedd och bemött som sig själv, är en av de viktigaste kraftgivande sakerna i människoliv. Vi diakoniarbetare och alla vi kristna är kallade för att bemöta våra medmänniskor så som Jesus bemöter alla. Utan bedömning och krav. Med kärlek och respekt.

Vad svarar jag till dessa personer som tackar mig för det bemötande jag beskrivit där i början?
Jo, med Jesus vid min sida, svarar jag med varmt leende:

“Tack för att du vågade ta kontakt. Du är viktig och älskad såsom du är.”

”Har ni möjlighet att komma i morgon kl. 10?” frågade studioteknikern, som lät ung på rösten. Jag kommer inte ihåg om eller när någon niat mig förut. Jag blir nyfiken. Han kanske niar alla som han har att göra med? För säkerhets skull, liksom? Kanske han antar att jag måste ha en ärevördig ålder, eftersom jag ska spela in radioandakter? Kanske han är osäker på min titel – många vet inte vad en stiftsdekan eller ett domkapitel är. Jag kan förstå att det låter som något man gör klokt i att nia, vad det än är. Men hur nyfiken jag än är förstår jag att jag inte kan fråga.

Tröjan jag har på mig har jag köpt på lopptorg. Eller ja, snarare fått. Jag hade bestämt mig för att köpa den, när jag såg att en söm gått upp i nacken och jag lämnade den till kassörskan. ”Synd”, sa jag, ”det skulle lätt gå att laga med några stygn.” Kassörskan tittade fundersamt på mig. ”Ja, alltså, jag kommer att slänga den i soporna, så om du vill ha den, så kan du få den.” Jag tackade så varmt och sydde den med några stygn i nacken och ärmen. Nu är det en av mina käraste tröjor. Den är apelsingul.

Jag kommer ihåg en kollega, en vän, som hörde att jag hade pratat med Uleåborgsbiskopen i ett ärende. ”Du niade väl honom?” frågade hen, med ett inslag av panik i rösten. ”Tänk att du drack kaffe med en biskop!”

I Uleåborgs stift har man tagit fram en strategi som utgår från diakonin, d.v.s. den hjälp och det stöd som kyrkan kan ge den som är hjälplös och utsatt. Jag bad min kollega Juha Rauhala berätta om deras process när vi skulle starta vår, i Borgå stift. Juha berättade att de frågor han föreslagit för sin biskop, Jukka Keskitalo, att man kunde arbeta utifrån var: ”När har jag behövt hjälp? När har jag känt mig utsatt, och vem eller vad hjälpte då?”

Jag tror inte att det finns någon, i någon position i kyrkan, som inte vet vad det är att bära en börda. Alla biskopar, ärkebiskopen, alla direktorer på Kyrkostyrelsen, alla stiftsdekaner och kyrkoherdar, chefer och ordföranden, har anförtrotts något för att de burit något. Alla vet något om vad nöd är, vad gråt är, vad förtvivlan är. De har sett det i människors ögon, de har suttit bredvid med ingenting att ge utom sin närvaro och sina böner. De har ropat till Gud för människornas skull, för kyrkans skull.

En ledare som är förtroendet värd gör det, och det syns i blicken, det hörs på rösten. Därför kan jag uppleva att det är lätt att närma sig kyrkans ledare. Jag litar på det goda i deras hjärtan. Jag litar på att de kan och vill möta en annan, vem det än må vara och vilka omständigheterna än är. Också i den här apelsingula, lappade tröjan skulle jag kunna dricka kaffe med någon av biskoparna.

Om man vill nia någon, så skulle anledningen kunna vara det – att det finns en vilja att möta en annan och bära en annan, och det är vackert. Inte det att titeln låter storslagen, eller för insigniernas skull, eller för att man bär en ämbetsskjorta. Men hur vi än tänker det, låt oss inte skapa ett avstånd oss emellan, hur mycket vi än uppskattar och högaktar varandra.

Vem som helst kan bära en annan, och vi gör det alla, på våra olika sätt. Kanske det är vår minsta gemensamma nämnare, när Jesus säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, och min börda är lätt.”

Minsta och största.