Har du någon gång känt skam? Det tror jag vi alla har gjort och det är egentligen bra. Ibland kan känslan av skam påminna oss om att vi gjort någonting vi inte borde ha gjort och då kanske vi lär oss att inte göra om samma "dumhet".

Men ibland kan skamkänslan vara så stark att man försöker dölja orsaken till känslan, till varje pris. Det kan t.ex. hända att man levt över sina tillgångar och har stora skulder, och skammen äter upp en inifrån. Man tror att man ska bli lämnad, övergiven av de närmaste, och därför inte vågar erkänna situationen. Ibland händer det till och med att man inte orkar leva med sin skam.

Jag önskar och hoppas att den som kämpar med känslor av skam, möter någon den vågar berätta för. Någon som inte dömer honom eller henne, utan ser en värdefull människa som vågat glänta på sin dörr för att be om hjälp.

Se, vi går upp till Jerusalem. Årstiden har kommit då vi förenas i vår fastevandring med andra kristna i världen. Åtminstone i tankarna.

Jag brukar försöka hinna gå min ”osteoporosrunda” på cirka 20-25 minuter 3-4 gånger i veckan. Sträckan är egentligen ointressant och innehåller en lång raka asfalt (med ny hundskit varje dag som mänskor trampat i). Speciellt under den delen av promenaden måste jag se var jag lägger mina fötter istället för att fästa blicken på någonting runt omkring mig.

Jag kan inte säga att omgivningen ger mig välmående, men ibland klarnar tankar, ibland använder jag tiden till att be och så behöver ju var och en av oss vara i rörelse.

Bäst mår jag i skogen. Färgerna, trädstammarna, mossa, löv, snö på en grankvist – vad det vara må – alltid finns det någonting som förser min inre mänska med välmående. Välbehaget är bevisat i våra kroppar långt innan det också gjordes vetenskapliga undersökningar om saken: skogen gör oss gott. Själen, psyket mår bra bland träden. Naturen är Guds skapelse och den för oss närmare Honom själv.

Vi sjunger, och det står i Bibelns psaltarpsalmer, om att vi finner ro i Gud. Bara i Gud har min själ sin ro. Jesus säger: Min frid ger jag er. Inte en frid av denna världen. Gud skapade himmel och jord och i skapelsen kan vi finna tröst, vi ser delar av Gud själv. Vandringen i skog och mark, vid hav, bäck och sjö tillför vår mentala hälsa någonting värdefullt. Så gör också den andliga vandringen upp mot Jerusalem. I bästa fall kan vi under våra veckor inför påsk komma närmare oss själva, närmare Gud i oss. Hans löften är eviga. Hans hand är utsträckt. På sträckorna med Jesus skalas somt av och somt tilläggs. Det brukar bli bra. Och här spelar det yttre landskapet mindre roll.

”Yeeeeeh”! Femåringen sträcker upp armarna i luften och det går inte att ta miste på glädjen över att se mig. Vi har träffats en gång förut. Då var det tråkigt och han ålade under bordet, suckade och knarrade medan mamman och jag pratade. Nu var det annorlunda. Jag är förmodligen ett av få bekanta ansikten på ön. Jag ska lämna några kassar med kläder till den nyanlända familjen. Min plan är att bara överräcka dem i dörröppningen, men mamman drar in mig över tröskeln och pekar på mina skor och min jacka. Hon vill att jag stannar en stund. Vi har inget gemensamt språk, med gester och miner kommunicerar vi. En språk-app i telefonen blir vår tolk.

Inne i lägenheten tar femåringen mig i handen och visar mig ivrigt runt. I hallen hänger fem jackor och fyra par skor står i skohyllan. I salen finns två sängar samt en spjälsäng och några få leksaker. I ett sovrum sover en bebis i en vagn, i ett annat rum sitter en syster vid sitt skrivbord och storebror sitter vid köksbordet. Det är avskalat, för att inte säga lite naket i deras hem. Inga mattor, inga gardiner eller tavlor. Inga prylar strödda här och där. Det ekar lite tomt. Femåringen visar mig hur jag skall sätta mig på stolen vid köksbordet. Mamman början plocka ur klädkassarna och efter några plagg letar sig ett par tårar nerför kinden. Hon tittar på mig och utbrister något som nog betyder tack. Tack så mycket! De vill bjuda mig på något. Det är konstigt, för vi ”pratar” och förstår varandra, fast det egentligen inte borde gå. Det är en familj med mycket kärlek, trots att familjen varit med om mer än de flesta och trots att en familjemedlem är kvar i hemlandet, eller kanske tack vare det?

Jag frågar via appen, om det är något de behöver. ”Nej”, svarar mamman, ”vi har allt vi behöver”. Kärl, kastruller? Hon öppnar skåpen och visar att de har några tallrikar, glas och bestick. Jag får några hemlagade kolor i en påse. Jag frågar en gång till om det finns något de behöver och hon upprepar att de har allt de behöver. En stund senare nämner hon i alla fall fem saker som de skulle uppskatta att få. Jag lovar att ordna det.

Lite omtumlad lämnar jag lägenheten med min kolapåse i handen. Jag upplevde att de ingenting hade i sitt hem, hon upplevde att de hade allt. Jag skäms lite när jag tänker på mitt eget hem med fulla skåp och lådor och att jag ändå ibland upplever att jag inte har tillräckligt. Jag fick en påminnelse om att saker och egendom inte är avgörande för upplevelsen av att ha allt. De har varandra – de har på det viset allt, trots att de saknar mycket av det som vi tar för givet att ska finnas i ett hem.

Några dagar senare möts jag av ett glatt ”Yeeeeeh”, när jag kommer för att lämna sakerna de önskade. Den glädjen! Både över återseendet och de saker jag hade i kassarna. Den glädjen – den är ömsesidig!

Min frid ger jag er, inte den frid som världen ger, säger Jesus.

Vilken frid ger då världen? Den frågan kan vi ställa oss. Är det sann frid eller är det plåster på såren som världen erbjuder mig? För friden kommer väl först sedan när plåstret inte mer behövs, när såret läks och blir ett ärr eller slät hud?

Också i sällskap med Jesus kan tillvaron rubbas och jag börjar sjunka: Då står Jesus där och säger: Kom, åt alla Petrusar. Åt alla oss. Bråddjupet är nära liksom räddningen. Liv och död balanserar på knivseggen. Så litet behövs, så mycket behövs ibland, för människan är komplicerad. Vem känner sig själv? utropar Paulus i ett av sina brev. Guds Ande söker oss i våra innersta djup. Heligheten är nära. Nåden är nåbar.

Paulus skriver i Filipperbrevet att när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Både vårt hjärta och våra tankar får skydd i Kristus när vi överlämnar oss och våra omständigheter, medveten synd, rädslor, oro till honom som kan bota, förändra, verka i både det synliga och det osynliga. Det finns underbara möjligheter i Guds nåd. Genom mina sår blir ni helade, säger Jesus. Gud är en Gud över tid och rum. Han samlar våra erfarenheter från tidig barndom till nu och framtid och han upprättar, helar, älskar. Han har ju sett vårt liv, både det inre och det yttre – som ingen annan. Och Herren säger genom Jeremia: Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde.

Vi får be som profeten Jeremia: Hela mig så blir jag hel. Fräls mig så är jag frälst. Du är min lovsång. Och tänk att det står i Guds ord att om vi närmar oss Gud så närmar han sig oss. Vi har allt att vinna.

Förra helgen brann en brasa på åkern nära mig, sly från grannskapet skulle eldas upp. Brasan var stor, fylldes på längs med dagen med mera sly och brann väldigt länge. Under kvällspromenaden med hundarna såg jag hur starkt det ännu glödde och i flera dagar efteråt pyrde det ur den stora högen av aska.

I grundskolan har jag fått lära mig att elden har olika skeden. Upptändningen, då fukten i det som kommer brinna torkar ut. Den som någon gång tänt en brasa vet att det lite sprakar i veden och kommer rök. Och det är lättare att tända brasan om veden är torr. När fukten försvunnit kommer de orange-röda lågorna, själva elden. Ofta på scoutevenemang är de yngre scouterna otåliga, de lägger grillkorven på elden direkt då lågorna kommer fram. Men oftast brukar korven de gångerna inte alls bli varm i mitten, mest kanske bara sotig och kanske t.o.m. bränd på utsidan. Det är först vid följande skeden som den bästa värmen kommer fram. När de orange-röda lågorna börjar frigöra gaser från veden förändras lågorna plötsligt till blåaktiga eller genomskinliga - då brinner det varmt! Sedan avtar lågorna och kvar i den mycket varma högen finns glödande kol. När det inte längre finns något kvar att brinna, avtar glöden sakta och långsamt. Ibland ser man inte ens glöd, utan bara lite rök som stiger upp ur det som finns kvar.

I diakonin möter jag människor i olika skeden av kriser. Det brinner, det glöder och det pyr. På samma vis som med elden har kriserna olika skeden. En del kontaktar diakonin redan innan det brinner, de har kunnat förutspå att krisen är på väg och vi kan arbeta förebyggande. Andra kontaktar oss medan det brinner, då kan vi arbeta med den akuta krisen och förhindra glödbildning. De som kontaktar oss då krisens glöd lyser starkt, har ofta varit med om mycket redan vid det skedet. En kris är aldrig trevlig men då det brinner och glöder är krisen fortfarande ganska enkel att se, greppa tag om och göra något åt.

Är det inte längre okey att be om hjälp?

De personer som kontaktar oss först då det pyr oroar jag mig för. Jag undrar om det inte i vårt samhälle längre är okey att be om hjälp? För det är denna typ av klientkontakt som ökar i mitt arbete inom diakonin. Personerna har ofta försökt så gott de kan redan. Oftast ensamt, ibland tillsammans med social- och hälsovård. Då det pyr i en kris så har det brunnit länge. Personerna jag möter har försökt kanske i månader, år eller decennium. Då handlar det redan om fler problem och ibland flera olika kriser samtidigt. Föreställ dig de otaligt många kvistarna i en brasa av sly. Mångfacetterade och komplicerade saker att reda ut och finna lösningar till. Väldigt ofta blir församlingens diakoni en medvandrare för dessa personer; i månader, år eller decennium.

Därför försöker jag arbeta ännu mer i förebyggande syfte. Skriva här på bloggen och göra andra inlägg samt berätta om församlingens diakoni. Jag tar alla tillfällen jag får exempelvis i skriftskoleundervisningen och under skolbesök att prata om hushållsekonomi, människans grundläggande behov, kyrkans hjälpnätverk och vikten att be om hjälp direkt då man känner att man behöver den. Och när jag ser att det brinner, glöder eller pyr hos min nästa – då sträcker jag fram en hjälpande hand.