Kan jag? Vill jag? Vågar jag?
Anna-Mari Bäckman 14.02.2025
Jag beslöt mig för att söka ett annat jobb. Jag kände inte arbetsglädje som förut och såg en ny möjlighet på ett annat ställe. Jag vet inte när du sökt arbete senast – för mig var det 11 år sedan jag förra gången bytte arbetsplats. På 11 år blir man ganska ringrostig vad gäller CV:n och hur en bra ansökan bör se ut, kunde jag konstatera. Och att försöka sälja sig själv på ett A4 känns både skrämmande och osäkert. Vad har jag egentligen att bidra med?
Nu är jag sällsynt välsignad som har ett yrke där konkurrensen är förhållandevis låg just nu. Mina tankar går till de många långtidsarbetslösa som av olika orsaker mist sitt jobb och inte lyckas hitta något nytt. Var finns yrkessjälvförtroendet hos en människa som ”bara varit hemma” av olika orsaker under ett antal år? Om det är fråga om sjukdom eller utmattning – hur säljer man sig själv på ett A4 efter att ha kämpat på utan att veta vad man ens kommer att klara av i arbetslivet? Och vem vågar anställa någon som har hälsoutmaningar? För att inte tala om hur snabbt allt förändras i vår värld. Har man varit hemma fem år eller längre är inget som det var förr.
Fyra arbeten måste man söka varje månad för att få lyfta arbetsmarknadsstöd. Stödet är 37,21€ per dag och 5 dagar per vecka. Före skatt. Jag gick in på tyomarkkinatori.fi för att se över mina egna möjligheter just nu. Jag hittade några arbeten jag kunde söka, men inte fanns det ett överutbud direkt. Och då har jag både hälsa och utbildning i ganska bra skick.
Fler än en gång har jag hört människor berätta för mig att läkare skrivit ut intyg på att arbetsförmåga saknas, men när Folkpensionsanstaltens läkare sett över situationen har de konstaterat att människan är fullt arbetsförmögen och ansökan har fått avslag. Det är en märklig tid vi lever i då man på distans är bättre att fastslå en människas kapacitet.
Kan vi snälla sluta prata om flitfällor? Kan vi sluta låtsas som att alla som vill jobba kan få ett jobb? Kan vi sluta påstå att alla förmår arbeta? Kan vi tala sant istället för att leva i en drömvärld? Snälla?