Jag lyfter ögat mot himmelen
Så här i Runebergsdagens eftersvall kom jag att tänka på en av hans många psalmtexter, Jag lyfter ögat mot himmelen. Den har två melodier, i vår psalmbok finns den med musik av Rudolf Lagi från 1867, medan det är Oskar Lindbergs melodi som sjungs i Sverige. Jag är uppvuxen med den första av dem, den melodin sitter i ryggmärgen, men när jag här om året första gången hörde den andra psalmversionen från 1917 med Helen Sjöholm och symfoniorkester blev jag helt betagen!
Den koralaktiga melodin svingar sig uttrycksfullt både uppåt och neråt i en ganska aktiv rörelse. Melodin går i moll, men jag uppfattar den ändå inte som sorgsen. Melodin i kombination med texten ger mig en känsla av trosvisshet och trygghet, av tacksamhet som är både allvarsam och glädjefylld.
Det finns psalmer som sjungs i glädje och det finns psalmer som viskar tröst när själen känns tung. Jag lyfter ögat mot himmelen platsar budskapsmässigt i många olika situationer, så är den både här hos oss och i Sverige mycket omtyckt och ofta sjungen i varierande sammanhang.
Runebergs ord andas tillit, en tro som inte förnekar svårigheter men som vågar vila i förvissning om att vi inte är ensamma. Hans rader ger röst åt både sorg och hopp, jag påminns om att jag inte själv behöver bära allt.
I en tid där vi ofta förväntas vara självförsörjande i både lycka och styrka kan Jag lyfter ögat mot himmelen bli en påminnelse om att det är okej att lyfta blicken och söka hjälp. Om jag befinner mig på bergets topp i gnistrande glädje eller famlande i mörker bär psalmen ett tidlöst budskap i sina verbala och musikaliska fraser: jag är inte ensam.
I den svenska psalmboken tycks det finnas bara fyra verser, den fjärde versen i vår psalmbok finns av någon anledning inte där. Just den versen bjuder på ett av mina många favoritställen i texten: "Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven(...)". Den poetiskt uttryckta tanken får det att svindla inom mig, jag blir för en stund lättare i mina steg och lite friare från mänskligt navelskåderi.
Jag har svårt att formulera vad de orden väcker inom mig. Kanske det inte är nödvändigt. Jag bara anar något större än just jag och just nu, jag anar en doft av evigheten och uppfylls av både längtan och iver att ta mig vidare i den riktningen.
Varsågod, här är alla Runebergs verser i psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen:
1.
Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
min håg och tanke jag vänder.
2.
Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst att du ser på mig
och mina böner vill höra.
3.
Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga!
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan tänka och säga.
4.
Jag är en planta uti din gård,
för evigheten uppdriven,
jag var knappt till när i fadersvård
åt dig jag redan blev given.
5.
Så håll du över mig än din hand,
min Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land
som är ditt himmelska rike.