Men hur vet du om de du möter är galna eller inte?
Jag har fått äran att ha med mig en prao-elev från högstadiet denna vecka. Att berätta om mitt arbete till studerande och nya kolleger är alltid en fröjd. Jag får nya infallsvinklar och får själv reflektera mycket över arbetets uppbyggnad. Det är tack vare ovetande människors frågor som all utveckling av diakonin i vår församling skett. Utveckling och förändring har alltid handlat om att slipa ner trösken för dem som behöver hjälp, lyfta upp egenmakt och förändra liv mot det bättre, och samtidigt göra de anställdas förfaringssätt smidigare.
Tja, det vet jag ju inte. Får bara lita på att Gud är med mig.
Igår hade vår prao-elev i uppgift att hjälpa till vid en av ortens öppna verksamheter för mindre bemedlade. Efteråt frågade jag hur upplevelsen var och vi pratade en stund om olika typer av personer som besökt tillställningen, om hur olika situationer man kan leva i och om hur olika förutsättningar vi människor har för att t.ex. ta hand om sig själv, klara av sociala situationer och kommunicera konstruktivt. Allt hade gått lugnt till igår, trevliga och positiva besökare, mycket skratt och frukostbjudning. Men så plötsligt fick jag frågan: ”Men hur vet du om de du möter är galna eller inte?”. Det vet jag inte, men det spelar faktiskt ingen roll. Gud är med mig i mitt arbete, med i alla möten jag gör och jag behöver inte vara orolig eller rädd för någonting. Kyrkans diakoni står med öppna armar för alla vanliga, ovanliga, rastlösa, ångestfyllda, glada, ledsna, positiva, negativa, utåtriktade, blyga osv. Vi har alla en plats i Guds gemenskap.
Jag utmanar dig!
Via fredagarnas diakoniblogg får du som läsare en liten inblick i diakonins värld. Men jag vill utmana dig att fråga din egen församlings diakoniarbetare hur det ser ut på din ort och om det finns något som du själv kan göra för din församlings diakoni.