Att kunna själv - och inte
Min pappa har en stor, gammal klocka, större än jag, i mörkbrun mahogny. Den har en pendel som svänger långsamt, liksom ödesmättat, med värdighet. Som om den ville säga att varje rörelse är ett uttryck för att tid består av ögonblick, som i all sin skönhet eller förfärlighet, är förbi i nästa rörelse.
Utveckling är också en rörelse, och självständighet. Trotsåldern – eller mer konstruktivt självständighetsåldern – är inte bara är ett utvecklingsskede vid treårsåldern. Det en rörelse som går genom livet. En pendelrörelse mellan frihet och beroende, självtillräcklighet och ömsesidighet.
”Jag kan själv!” säger treåringen frustrerat och kämpar med sin dragkedja. Självständighetslängtan är så övertydlig att en inte kan undgå att höra den. Men den hörs också hos sjuåringen som hittar själv till och från skolan, femtonåringen som kan betala sina egna räkningar. Den hörs hos studeranden som tecknar sitt första hyresavtal, chefen som får ett eget kostnadsmoment eller arbetstagaren som säger upp sig och startar eget. Den hörs hos den som med hjälp av en rollator kan handla själv, och hos den som återerövrar livet efter en utmattning.
Självständighet är friheten att få göra själv och få möjligheter till det. Men det är också friheten att inte behöva kunna själv, och att med värdighet och bevarad integritet få luta sig mot andra, dela och bära tillsammans.
Så tänker jag att självständighet är något vi ger varandra och oss själva, i det att vi frågar efter gränser och respekterar varandra i samtalet om dem. Jag blir den jag är i mötet med ett du. Det är i gränssnittet mellan dig och mig som självständigheten blir till eller kränks.
I förhållande till Gud beskrivs den samtidiga fullständiga friheten och fullständiga beroendet i 2 Samuelsboken 22:20: ” Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, för han älskar mig.”
Jag vill att Gud håller mitt hjärta, även om jag vet att jag är fri att gå. Utan den friheten vore det inte kärlek oss emellan.
När mötet mellan ett du och ett jag ansträngs kan det bli en maktkamp mellan frihet och revolt, trots och underkastelse. Men om det får bli ett samtal i välvilja, respekt och ödmjukhet, kan självständighet vara möjligt för alla, även om vi behöver varandra. Människor sinsemellan, nationer sinsemellan, och i förhållande till Gud.
Finland firar idag sin hundrasjunde självständighetsdag. Jag hoppas att vår frihet och vår självständighet inte bara handlar om vem eller vad vi är fria ifrån, utan också - och kanske i ännu högre grad - vad vi är fria till. Vad vill vi göra med vår frihet? Hur vill vi använda vårt rörelseutrymme? Vad vill vi bygga? Hur?
Jag vill dela livet med oss som är Finland, jag vill bära det här landet och bygga mitt liv på den här grunden. Att jag får välja det, att jag får välja oss, är självständighet. Grattis till oss alla!