Frusna blåbär och längtan
Inga plockar blåbär, mjölkar kor, samlar in hö i kärvar, skottar snö, drömmer om att jobba i lanthandeln, ser sin bror dö i tuberkulos, får höra hur morbror stupat vid fronten, plockar lingon, blir våldtagen av en finsk gränsvakt som sextonåring, skammen fyller henne, hjälplösheten, ensamheten. Vi rör oss mestadels runt 1946, men också i slutet av trettiotalet och fram till 1952 i efterkrigets Finland. Boken jag läser är Maria Saaristos De utraderade – om Porkala, intill den sovjetiska marinbasen.
Jag plockar ett fruset blåbär och sätter det i min mun. Vandrar längs skogs- och myrmark, snubblar över rötter som ännu väntar på snö. Jag skulle gärna skriva om det vackra, men det mörka tynger min själ: kriget som var, kriget som är, våld i alla skalor.
Hur får just jag gå fri och plocka frusna blåbär längs en silverfärgad skogsväg, se molnbanken vila över himlen fylld med kommande snö och inte vara rädd för att frysa för att jag har all elektricitet jag behöver hemma, känna fingrarna inne i yllevantarna vänja sig vid minusgrader, kinderna under halsduk och tätt mot dunrockskragen. Min mage är fylld med varm gröt och hett te och jag har jobb, semester, barn, familj.
Igen dessa parallella linjer: svårmod och lycka samtidigt. Tacksamhet och sorg. Förnöjsamhet och längtan.
Jag vill ge dig, o, Herre, min lovsång, klingar inombords och föser segt undan de mörka tankarna. Jag vet att min Frälsare lever. Jag vet att det goda en dag ska segra och lidandet ta slut. Jag vet att Gud älskar alla människor – både de som dödar och de som dödas. Jag vet att Gud böjer sig ner till de sörjande, att han omsluter, ser, bekräftar där ingen människa kan se eller förstå.
Jesus steg just därför ner till mänskligheten för att vi har det så svårt och vi har så svårt att älska. Vi längtar och vill men det går fel ändå. Ondskan vill kasta sig över oss och vi behöver varandras och Guds hjälp. Ordet blev människa. Ljuset kom in i världen för att visa väg, ge hopp, erbjuda tro, korsfästa mörkret.
Vi sträcker ut våra händer mot en Gud som tar emot oss idag och i evighet och han kallas Fredsfursten. Han tog lidandet på sig för att det en dag också på jorden skulle ta slut. Och jag såg en ny jord, en ny himmel...