I den äldre kvinnans ryggsäck ligger många tunga och osynliga stenar
Förvånansvärt många äldre kvinnor jag möter i det diakonala arbetet bär på en historia som innehåller mörka och svåra kapitel de inte delat med någon. De har levt under en tid då det inte hört till att söka hjälp för sitt psykiska illamående eller för att bearbeta obehagliga upplevelser från sitt liv. Eller inte vetat vem man skall vända sig till när man i den åldern upplever att det destruktiva äktenskapet inte längre kan fortsätta. Då väljer man att bara fortsätta med det tunga bagaget i en näst intill ohållbar livssituation.
Jag har fått möta flera av dessa kvinnor, då de på äldre dagar inte längre orkat bära sin ryggsäck ensamma. Det kan handla om depression, trauman från ungdomstidens psykiatriska vårdmetoder, sexuella trakasserier eller övergrepp man aldrig berättat om för någon eller misshandel i äktenskapet. Eller kvinnor som upplever att de aldrig blivit bekräftade under hela sin uppväxt och att de påverkat hela deras livsresa.
Att dessa kvinnor söker sig till diakonin är nog ingen slump i sig. Min uppfattning är att den äldre generationens kvinnor ofta går omkring med en kraftlöshet inför att söka hjälp den alltför byråkratiska offentliga vägen.
Att dessa kvinnor söker sig till diakonin är nog ingen slump i sig. Min uppfattning är att den äldre generationens kvinnor ofta går omkring med en kraftlöshet inför att söka hjälp den alltför byråkratiska offentliga vägen. Man orkar helt enkelt inte. Samhällets tjänster för äldre ser inte ut att innefatta ett smidigt system med låg tröskel då det kommer till den äldre kvinnans behov av samtalstjänst.
Vi vet att de äldre blir fler och fler och de lever längre än tidigare. Låt oss värna om deras välmående, låt oss inom kyrkans diakoni vara lyhörda för dem som inte orkar kämpa med byråkratin. Låt oss hålla trösklarna låga och dörrarna öppna. Vi kan inte acceptera någon som helst åldersrasism när det kommer till den enskilda människans behov hjälp. Inget känns för mig så värdefullt som då en livserfaren, äldre kvinna i största förtroende väljer att dela med sig av stenarna i sin ryggsäck och jag får bära dem en stund tillsammans med henne, eller i bästa fall lämna dem vid vägrenen för att lätta på innehållet i ryggsäcken för resten av hennes liv.