Trappan på Borgbacken!
Efter att ha lagt undan dagens tidning drar jag ett djupt andetag. Förutom alla övriga bedrövelser har jag koncentrerat mig på en artikel om vår försämrade färdtjänst. Visst har jag hört om den via mina klienter inom diakonin, så det är inget nytt, men det berör ändå hjärtat när man läser om en specifik situation och hur byråkrati och ogenomtänkta beslut orsakar bekymmer, drar ner på livskvalitet, höjer kostnaderna för skattebetalarna och allt vad det innebär.
Jag drar ett djupt andetag, trevar efter tacksägelseämnen, hopp. Och visst finns det orsak att tacka. Vi rör oss hela tiden på olika nivåer så där som den där rörliga trappan som man skulle gå upp för på Borgbacken – som inte mera finns – till lustiga huset bredvid den tidens spöktåg. Ena benet gled lätt ner alldeles för långt och jag klamrade fast mig i handtagen på sidorna och hävde mig upp på ett trappsteg som åkte iväg uppåt. Så stod jag någon stund med båda fötterna på det trappsteget och gjorde ett nytt försök i att ta mig an de återstående stegen som åkte upp och ner. På något sätt liknar bilden av trapporna min överlevnadsstrategi efter tevenyheter och dagstidningsläsande då jag tar min bibel och påminner mig om att grunden Jesus är fast mark – allt annat: världsläge, hälsa, jobb, relationer åker upp och ner som de svåra trapporna och vi tappar fotfästet gång på gång.
Tänk, Jesus finns. Visserligen osynlig, men helt på riktigt ändå.
Det är bibelns löften jag lutar mig mot. Evighetens perspektiv sköljer över mig. Så klarnar hjärnan, vägen är inte bottenlös trots hindren och fallgroparna.
Min man har just gått i pension och tänkte tillbringa en del av sin höst på en förmiddagsbibelskola i Borgå. Han motiverade det med för någon som frågade: att han efter 38 år på jobbet med MRI-maskiner behöver orientera sig i sin nya livssituation och låta Guds ord tala.
Sök först Guds rike så ska allt annat tillfalla er, står det Nya testamentet.
Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. (Ps. 143:5-6)
Jag får fylla på av Gud så att jag kan balansera vardagens utmaningar i rätt proportioner.