Det möjligas konstform
Regntunga moln rusade över himlen. Men där jag var, under palmträden, var det tropiskt varmt och fuktigt. Liljor blommade intensivt lite längre bort och apelsiner lyste i träden. ”Så vackert allting är,” tänkte jag.
Jag kunde ha varit på en ö i Karibien. Men nu var jag på ett badhotell någonstans i Finland. Utanför var den finska sommaren som den oftast är. Explosivt grön, med regn och rastlösa vindar. Jag var inte under en bar himmel, utan under en glaskupol. Palmerna, apelsinerna och liljorna omkring mig var gjord av tyg och plast.
Men kanske är det viktigaste inte vad det är, utan vad jag låter det vara. Min tolkning och min upplevelse är min. Det är eller blir min verklighet.
Jag kunde ha fäst mig vid en avlägsen doft av klor, flagnande färg, måsskit på glastaket, trötta barn och ännu tröttare föräldrar, hotellpriset och parkeringsavgiften.
Tro är det möjligas konstform, liksom lek. Jag förhåller mig till bådadera med största respekt och ödmjukhet. Varken tro eller lek blir till utan ett ”ja, jag vill” – samtidigt som frågan: ”Vill du?” är Guds fråga till oss.
Jag tror att Gud ville mitt liv. Jag tror att Jesus Kristus sökte mig, hittade mig och tog mig till sin. Jag tror att Gud, i kraft av sin kärlek, nåd och förlåtelse, låter mig växa och utvecklas, misslyckas och lyckas under hans blick. Jag tror inte att det är ett äventyr jag företar mig ensam – jag tror att den heliga Ande bor i mig och hjälper mig. Därför kan jag också tro, hoppas och tänka större än mina egna resurser ger mig anledning till. Jag tror, och jag vill tro det. Jag vill det med ett barns tillit, frimodighet och glädje.
Hur mycket som kommer an på Guds ”vill du” och hur mycket som kommer an på mitt eget ”jag vill” har kristna haft olika förståelser av, med framgångsteologi på ena ytterkanten och kalvinismen på den andra. Det finns alltså ett spektrum av att allt kommer an på människan själv till att ingenting kommer an på människan själv.
Jag är inte överraskad över att kristna kommer till diametralt olika lösningar i det här. Inom judendomen finns ett motsvarande polarisering mellan messiansk sionism och ultra-ortodoxi.
Jag är inte heller förvånad över att en och samma människa under livets gång kan skifta vikten från ett ben till det andra, så att säga. Också min pendel rör sig, om än med mindre och mindre pendelrörelser. Att kunna överlåta sig till Gud och att tro på sig själv är trots allt, bådadera, komplicerade sammansättningar av bl.a. tillit, temperament och självinsikt.
Att tro är det möjligas konstform, liksom att leka. Jag vill göra båda i Guds kärleksfulla blick.
"Nästa morgon när de kom förbi fikonträdet såg de att det var förtorkat ända från roten. Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: »Rabbi, ser du, fikonträdet som du förbannade har vissnat!« Jesus sade till dem: »Ni skall tro på Gud. Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så." (Mark. 11:20-25)
