Tankar om döden
Jag gråter när min hund dör, jag gråter när min pappa dör och jag gråter när min klient dör som jag lärt känna under år som gått.
När jag var liten och stod i Minervaskolans festsal och man talade om något som jag borde vara ledsen över men inte kände något inför, brukade jag tänka på att vår bassethund Jolly dött och så såg jag passligt ledsen ut eller började gråta. (När jag inte ville gråta tänkte jag på Borgbacken).
Jag blir aldrig klok på döden. Unga dör, rycks bort eller pinas av långvarig smärtsam sjukdom. Gamla dör efter kanske 40 år liggande på anstalt mest omedvetna om tillvaron. Det händer att ett äkta pars gemensamma önskan om att få dö samtidigt uppfylls. Andra rivs isär obarmhärtigt tycker man – och fel person först: Hur ska den andra parten klara sig när den handlingskraftigare dog först? Spädbarn dör. Andra dör inte fast hur de försöker med droger eller misslyckade självmord. Hälsofanatiker dör i kancer och minnessjukdomar och rökande chokladätare lever länge och väl. Det finns ingen rimlig reson. Ingen kan tänka ut hur det ska gå med döden, ändå levererar den ena forskningen efter den andra tips om att kunna leva några månader mer, något år till.
Döden har mist sin udd, skriver Paulus. Döden är en vinst, säger samma man, för då möter vi Jesus.
I veckan stod jag och betraktade en människa som var på slutrakan av sitt liv. Jag tog mig tid att ta in henne i mitt medvetande. En vecka tidigare hade vi delat nattvard; ätit varsin halva av samma oblat och druckit några droppar vin. Händer som rörde. Kroppar som förstod. Vid det sista mötet var jag redan ensam. Så nära utan henne.
Jag har aldrig varit i krig och sett människor sprängas i bitar runt omkring mig - människor som jag just talat med eller delat korso med. Jag har aldrig sett ett barn dö. Men jag anar att det inte då finns ord.
I det svåraste eller mest underbara saknar orden betydelse. Då behövs närvarande kroppar.
Jesus har lovat vara med. Vi får ta det halmstrået. Döden på jorden är tom och kall. När kistan glider bort i krematoriekapellet och dörren sluts påminns jag alltid om slutgiltigheten. Ensamheten. För varje älskad människa lämnar ett tomrum efter sig. Vi får välja att tro att det finns en bättre tillvaro. Att vi möts igen. Ingen vet. Men tron är som en underjordisk bäck.