Aldrig helt utan hopp
Jag missade en kvällsmässa jag gärna hade gått på, där talaren talade om att förmedla hopp. Jag vet inte exakt vad hon tog upp, men blev och fundera på om jag känner mig som en hoppfull person. Min man och min bror har någon gång när saken varit på tal, beskrivit mig som pessimist, något jag inte velat känna igen mig i och förnekat. Nu tänker jag att med de katastroftankar jag ibland har så verkar jag pessimistisk. Men samtidigt tror jag att jag har ett starkt hopp och vill ge andra hopp.
Det behöver inte vara så märkvärdigt. Många av oss kristna är uppvuxna med berättelser om dramatiska predikanter, så till den grad att jag som ung var rädd att Gud skulle ge mig något sånt hemskt uppdrag.
"Många av oss kristna är uppvuxna med berättelser om dramatiska predikanter, så till den grad att jag som ung var rädd att Gud skulle ge mig något sånt hemskt uppdrag. Det är antagligen samma fenomen som med forskningsrapporter. Studier som inte kommer med nya, positiva rön har svårare få publicitet."
Det är antagligen samma fenomen som med forskningsrapporter. Studier som inte kommer med nya, positiva rön har svårare få publicitet. Få skriver böcker om läraren i högstadiet som såg sina elever och blev en trygg punkt för de unga som inte hade någon de kunde tala med. Men den personen kan verkligen stöda och hjälpa många unga.
En gång i en smågrupp läste vi en bok om att hitta sin passion och leva ut den. Det där ordet var alldeles för starkt för mig. Aj, att läsa romaner och äta choklad? Det är vad jag helst skulle vilja göra. Men jag inser ju nog att även en lite desillusionerad medelålders person har många passioner. Att leva vardagsliv med sin familj. Att hjälpa andra, så gott det nu går, att få ett liv med mer hälsa och år. Att förbättra världen – och sjukvårdssystemet – med sina vänner, helst också skratta någon gång ibland på samma sätt som vi gjorde när vi var fjortisar.
Det är viktigt att vi låter varandra välja våra egna sätt att ge hopp och kämpa för det goda. Ingen kan föra alla gruppers kamp mot diskriminering. Det är inte för alla att demonstrera mot klimatförändringen, även om jag förstås förstår brådskan i att få förändring till stånd. Men hopp är att inte ge upp, att göra det man kan oavsett hur dystert det ser ut. Och låta alla som kämpar den goda kampen kämpa på sitt sätt, utan att tvinga någon in i min modell. Så länge det är hopp och godhet som är frukterna.