Att krossas, att tröstas
Här i veckan tillintetgjordes min senaste bok ”Bara människor” av Hbl:s litteraturkritiker NN.
Det gjorde ont.
Det kändes orättvist. Varför gå emot så hårt? Hon misstolkar mig. Hon har inte förstått någonting alls! Osv.
Skammen. Hur ska jag täckas gå till jobbet? Jag som skrivit en så urusel och falsk bok, enligt NN. Varför en hel sida utskällning? Hade det inte rymts på en halv? När jag stängde ytterdörren bad jag en bön om att Jesus skulle sända mig uppmuntran från oväntat håll.
Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
Så läser jag arbetstelefonens whats app och ser ett meddelande från en församlingsbo som jag inte visste att läst boken: ”NN må skriva vad hon vill men jag tyckte din bok var bra”. Vad glad jag blev! Senare kom ett sms där igen någon skrev att min bok var bra. Några kom muntligt fram och sa att de inte förstod den negativa publiciteten. Jag gladdes för omtanken och att dessa människor vågade ta det till tals och ville säga vad just de tyckte om boken de läst. På kvällen kom ett långt mejl från en väns syster som i höstas läst min bok. Hon tog boken i försvar och skrev att NN ju inte förstått någonting. Hon hade tyckt om just det som NN kritiserat.
Gör mot andra det du vill att andra ska göra mot dig.
Klockan var runt halv tio på kvällen när jag stökade i köket och tackade Gud för människornas kärlek jag fått motta denna svåra dag. Och så ringde det på dörren. Min man öppnade.
In kliver min sons kompis mamma. Vi brukar inte umgås, men våra söner brukar göra det. Hon visste ingenting om min svarta dag när hon räcker mig en stor bukett blommor och säger att hon fått buketten sin sista dag på sitt jobb och när hon körde hemåt kom tanken så tydligt till henne att jag skulle få buketten. Hon hade kollat upp med min son att jag är hemma. Vi öppnade blompapperet i köket tillsammans och jag sa gång på gång till henne att det är inte sant. Hon är ju direkt sänd av Gud. Ja, inget visste hon om mitt bedrövliga tillstånd eller att jag gett ut en bok, men att jag skulle ha blombuketten det hade hon fått för sig: skära rosor, eukalyptus, en vit lilja, brudslöja, en kvist som liknar prästkrage, lite annat grönt.
All trösts Gud. Jag skrev på min tacklapp till Jesus på kvällen: Tack för blombuketten. Jag visste ju att jag mottagit mycken kärlek idag av medmänniskor, men buketten, den var av Jesus själv. Han använde sin kurir. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.