Gud hör och rör
I lördags hade jag glädjen att vara med i Ekenäs Missionskyrka på ett seminarium om att höra Guds röst. Det var ett team från Petrus församling i Helsingfors som ansvarade för undervisningen och förbönstjänsten. Kyrksalen på kvällen var smockfull.
Jag landade på något sätt i det förflutna; hur det var för drygt trettio år sedan när jag kom till tro. Då fick jag undervisning om nådegåvorna, profetians gåva fungerade starkt i församlingen. Nu har det varit ganska tyst de senaste tjugo åren. Var är Gud har jag undrat. Var går han fram? När går han fram? Efter profeten Jesaja (och ett litet gäng samtida profeter med honom) ca 700 f.Kr. blev det tyst i sjuhundra år tills profeten Johannes föddes och banade väg för Jesus. Ska vi vänta många hundra år? har jag hunnit tänka. Är min församling mogen för Guds kraft?
Nu satt jag inklämd, bakåtlutad i en mjuk soffa på kvällsmötet och tittade utöver salen: en efter en gick till förbön. Klungor satt samman och småpratade, andra satt i kafferummet. Gud rörde vid folk. Ganska trött i min soffa tänkte jag att jag ska fråga om jag får be för en kär bekant som satt framför mig. Jag hade ingenting att ge i min trötthet, men ville be för henne och la händerna på henne, välsignade och bad att den helige Ande rör och tar vid. Jag stod en stund och bad och kände ingenting. Efteråt sa hon att det varit så skönt. Hon hade blivit starkt berörd av den helige Ande.
Och så är det. Guds kraft, inte min. Jag behövde bara ställa mig till förfogande och så skötte Guds Ande resten.
På en liten lapp hade jag skrivit som svar på vad jag längtar efter: att få se Gud handla. Komma bort från status que. Ben Fernström i teamet sa att tro egentligen är tillit, att vi litar på Gud. Att lita på är att lära sig förvänta, vänta och handla. Att förstå att Gud hör bön och vill oss väl och att Gud ÄR den starkaste makten i himmelen och på jorden, att lita på Honom och bekämpa det onda. Ingen fatalism här.
Jag har också längtat efter att se en ungdomsväckelse för jag tycker att dagens ungdomar är alltför utsatta och slängda in i en förvirringens tidsålder. De behöver få veta att det finns en älskande Gud och vissa ramar en människa mår bra av att leva innanför. Vi går sönder utan gränser. Vi mår illa utan vision. Vi är rädda utan tillit.
Och på kvällen kom min väninnas dotter till tro. Vi hade förenats i bön för henne.
Vi får tro att Gud hör våra böner och att han vill att vi ber och genom bönen förändrar världen.