Sprickor med ljus
Jag skriver några rader som julblogg med utgång från en av texterna i Helsingfors lutherska församlingars adventskalender. ”Genom taket kan man se stjärnan. I din spricka syns ditt ljus.” Det var det där med sprickan som fastnade. Kanske jag inte känner mig direkt sprucken, men oerhört matt och glanslös. Influensan tog de sista krafterna känns det som.
Julstämning har jag inte sett röken av, eller förresten – idag när jag fick vara med på sonens julfest kändes det juligt. Jag blev så rörd så måste nypa mig själv i händerna för att inte storgråta, lite diskreta tårar att torka bort går väl ännu an. De sjöng så fint och i de lite stapplande framförda rimmen om adventstid kom det viktigaste fram om ljus som lyser genom mörker, möda och rentav smärta.
Den stora butiksbeställningen med all julmat höll på att gå om intet. Jag går omkring och vaktar på de andra familjemedlemmarnas nysningar som ett trauma från pandemin. Jag suckar när jag tänker på all packning och timmar i bilen på väg till Helsingfors. Men innerst inne vet jag att det blir jul. Den största gåvan av alla får jag tro på att är sann även om det låter lite märkligt. Och kanske syns det lite ljus genom våra sprickor.
God jul till er alla!
